Historisk uppvisning på Old Trafford
Athletic Club tog ett steg närmare Europa League kvartsfinalerna när det spelade ut och vann över Manchester United på Old Trafford
Igår hade Athletic Club chansen att visa upp sin fotboll samt filosofi, för en större publik, igår hade man chansen att mäta sig med en utav Europas bästa klubbar. Och det gjorde vi, och jag säger vi för utöver ett bländande spel, en riktig uppvisning, så var vi, fansen, otroliga. 8000 tog sig till Machester och konverterade den engelska staden till Bilbao, Old Wellington såg ut som Pozas (ökänd gata i Bilbao där alla brukar samlas innan match). Igår lyckades Europa League bli veckans snackis, igår gjorde vi så att Champions League fick sälla sig bakom sin lillebror och lämna plats för en klassisk klubb som hittills inte fått den uppmärksamhet den är värd. Även om vi ligger på en femteplats i La Liga så är vi efter Real Madrid och FC Barcelona de lag som bäst fotboll spelar. Och det har vi nu visat.
Jag var tvungen att låta gårdagens vinst sjunka in innan jag skulle sätta mig och skriva denna matchrapport. Så mycket känslor samtidigt, spelet, bollinnehavet, målen, hjärtat, de individuella prestationerna, uppvisningen. Och allt det mot en av Europas största klubbar. Igår var det för mycket för mig, och det är ju fortfarande en match kvar. Vi är inte vidare ännu. Och jag vill försöka få grepp om allt. Vilket är mycket, väldigt mycket, och jag har säkert glömt något, så kommentera gärna fler händelser eller upplevelser från matchen
Till matchen då. Athletic ställde upp som väntat, med Gorka Iraizoz i mål, backlinjen med Andoni Iraola, Javi Martínez, Mikel San José och Jon Aurtenetxe till vänster. På mittfältet huserade Ander Iturraspe tillsammans med Oscar De Marcos och Ander Herrera. Iker Muniain och Markel Susaeta fick varsin kant och längst fram var en stekhet Fernando Llorente på plats.
Athletic startade matchen respektlöst, tidigt visade vi hur vi såg på matchen, inget annat än en vinst var det som gällde. Snabbt och vertikalt spel blandades med långa bollinnehav. Vi hade i princip varenda spelare på Uniteds havla under de första 15 minutrarna. Redan i tredje minuten så hade Llorente ett farligt skott som smekte De Geas stolpe. Den gick inte in i mål, men fick igång de 8000 dit resta lejon (som för övrigt är rekord i antal fans som följt med ett spanskt ligalag på resande fått i europaspel bortsett från en final) att gå i taket. Igår såg Old Trafford mer ut som San Mamés. Kort efter Fernando Llorentes skott, så slog Javi Martínez en långpass som Iker Muniain som var riktigt nära att få tag i ensam framför David De Gea. Kort därefter rev Smalling ner Llorente i en diskutabel straffsituation, men domaren valde att inte blåsa något.
Men man kunde även se på vilka håll Athletic hade sina svagheter. Det gick så pass bra att Aurtenetxe glömde bort att han hade att göra med Ashley Young, men å andra sidan verkade det som om att Markel Susaeta hade en träningskona emot sig och inte kaptenen Patrice Evra och att Ander Herrera spelade mot ett division två lag och inte självaste Manchester United. Ander Iturraspe startade lite svagt, två tre felpass i mitten och United tog sig in i matchen igen.
När klockan stod på 22 minuter spelade så vaknade vi alla till och insåg då att det verkligen var Manchester United vi spelade emot, att den där Ryan Giggs hade en magisk vänsterfot, ”Chicharrito” små underverk verkligen existerade då han enkelt vände bort två försvarare och gjorde så att Iraizoz var tvungen att sträcka ut och att den där Wayne Rooney är dödlig innanför straffområdet då han stänkte in 1-0 på retur. Men Athletic gav sig inte, utan fortsatte det där underbara spelet som El Loco Bielsa implementerat. Fortsatt imponerande spel och flera chanser mot för dagens bästa spelare i United, De Gea. David De Gea räddade United igår från en storförlust, för Athletic slutade inte anfalla, Llorente vände och vred, sköt, Mikel San José och Javi Martínez slog bollar till Susaeta och Muniain som gång på gång försökte lirka in den i mål, Iraola från ett håll. Men där, som om det vore den kinesiska muren, stod David De Gea och räddade gång på gång.
15 minuter kvar utav första halvleken och bollinnehavet var 37 % till United och 63 % till Athletic, på San Mame… förlåt, Old Trafford. Athletic bjöd på spelet och Manchester på försvaret och bitvis en kontring eller två.
Precis innan halvtidsvilan så dök lejonkungen upp, precis som bara han kan. Llorentes panna möte Susaetas inlägg perfekt och 1-1 var ett faktum.
Halvtid och det man hörde på Old Trafford var ”Que bote, que bote, que bote San Mamés”. Vi hade lyckats att göra det där ack så eftertraktade målet på bortaplan, och jag vet att en hel del Athleticzales var nöjda med detta resultat.
Många var vi som trodde att Athletic, med 1-1, i andra halvlek skulle lugna ner spelet, men ack så fel. Lejonen rivstartade, skott på skott, anfall på anfall, United såg värre ut än Real Sociedad stundtals. Men så hade ju Manchester United David De Gea i mål. Igår gjorde han sig verkligen värd en plats i landslaget till sommar, ut med Pepe och in med David. Han var omöjlig att göra hål på. Muniain hade friläge, De Gea räddade, Llorente vände och vred på nytt, fick till ett utav sina patenterade skott (som ALLTID går i mål) men De Gea dök upp med bytt hand och gjorde en sån tv-räddning. De Gea såg ut att rädda United från att förlora, för utöver honom så var det absolut ingen i United som glänste på något vis.
Men så dök så den magiska trion upp, Muniain kom in en bit utanför straffområdet, Herrera tog tag i bollen, vände sig om och lobbade a la Xavi över Uniteds backlinje till en framrusande (ja, det var offside) De Marcos som på första touchen smekte in bollen bakom De Gea som knappt rörde på sig. 1-2 Athletic och jag hade då ingen röst kvar. Old Trafford blev Dead Trafford och det enda man hörde var de dit resta från Bilbao skrika ”Athleeeeeeetic, eup!”. Ferguson började byta, in kom Carrick, Anderson och Nani i hopp om att bryta matchbilden, men ingen utav de tre kunde rå på ett för dagen utomordentligt Athletic. Bielsa tog ut Llorente för att sätta in Toquero och även, för mig, matchens lirare Ander Herrera mot Iñigo Pérez.
Matchklockan började nu lida mot sitt slut, Athletic fortsatte att anfalla, Toquero hade ett skott som De Gea lyckades slå bort. Minut 89 och De Marcos tar en löpning längst med kanten, laddar till och avlossar ett riktigt bra skott som De Gea lyckas rädda för att styra ut lite till höger om straffpunkten, Rafael i Man U går in för att säkra bollen så att De Gea kan ta den, men märker inte att bakom honom kommer ynglingen Muniain i full fart. Pang! 1-3 till Athletic och extasen är total. Ofattbart, hela 1-3 mot Manchester United på Old Trafford! Sedan på övertid så stoppar De Marcos olyckligt nog en boll med händerna innanför straffområdet, vilket Rooney sätter säkert bakom Iraizoz och matchen slutar 2-3.
En riktigt bra match spelades och vi visade klart och tydligt att vi har ett lag att räkna med, snittåldern i Athletic låg ju på 23.
En historisk vinst som vi Athleticfans sent kommer att glömma, men det är även som Bielsa säger. Vinner vi inte nästa vecka hemma, så är denna match förgäves.
Apropå nästa vecka, Manchester vet inte riktigt vad det är som väntar dem här nere i Bilbao, jag var här i andra semifinalmötet mo Sevilla och jag med största sannolikhet säga att det var ingenting mot vad nästa vecka kommer att bli. Bilbao kommer att vara ett rödvitt hav.
Matchstatistik
2 - Man U: De Gea: Rafael Da Silva, Smalling (Carrick, m.55), Evans, Evra; Park (Anderson, m.61), Jones, Giggs (Nani, m.84), Young; Rooney, ”Chicarrito” Hernández
3 – Athletic Club: Iraizoz; Iraola, Javi Martínez, San José, Aurtenetxe; Iturraspe, De Marcos, Ander Herrera (Iñigo Pérez, m.84); Susaeta, Llorente (Toquero, m.81), Muniain.
Mål: 1-0, m.22: Rooney; 1-1, m.44: Llorente; 1-2, m.72: De Marcos; 1-3, m.90: Muniain; 2-3, m.92: Rooney.
Domare: Florian Meyer (Tyskland). Varnade Mikel San José och gjorde en godkänd insats.
