Hyllning till el Barça de Les Cinc Copes
Inför matchen mot Mallorca är det tänkt att klubben ska hylla ex-spelarna från det mytomspunna laget från 50-talet, el Barça de Les Cinc Copes. Ramallets, Biosca, Basora, Seguer och Vila är fem av de än idag levande spelarna som väntas närvara vid ceremonin.
När Barça presterade drömfotboll och krossade allt motstånd under Peps debutår som A-lagstränare östes beröm över katalanen och hans manskap. Kritikerna och supportarna unisont utnämnde Pep Team till klubbens bästa lag genom alla tider. När el míster själv fick frågan under en presskonferens om hans lag var det bästa, skakade han dock bara på huvudet och menade att de endast hade påbörjat sin era och att det har funnits andra lag med en betydligt rikare historia. Bland de två lagen som Pep nämnde är Dream Team kanske det mest kändaste, men han kom även ihåg att gå längre tillbaks i tiden och lyfta fram laget från 50-talet; Barça de les 5 Copes.
De fem titlarna
När Pedro sköt in matchens enda mål i den europeiska supercupfinalen mot Shakthar Donetsk förra året skrev de katalanska tidningarna att Barcelona hade lyckats upprepa bedriften att vinna fem titlar under ett och samma år. Första gången detta inträffade i klubbens historia var säsongen 1951/52, en bedrift som ledde till att det laget just döptes till de femfaldiga mästarna, el Barça de les cinc copes.
De fem titlarna som vanns då var ligatiteln, spanska cupen, som då hette Copa del Generalísimo efter diktatorn Franco, Copa Latina, ett mästerskap där ligasegrarna från Spanien, Frankrike, Portugal och Italien deltog och som var ett slags föregångare till den sedermera Europacupen, Copa Eva Duarte, föregångaren till den spanska supercupen och Copa Martini & Rossi, som katalanerna tog hem som det inhemska laget med bästa målskillnaden under ligasäsongen. Trots att de två sistnämnda titlarna inte var de tyngsta titlarna som fanns att vinna, och det faktumet Copa Eva Duarte automatiskt tilldelades till Barcelona utan att behöva spela om den eftersom man vann både ligan och cupen, är den Barçaupplagan känd än idag i klubbens anor för sin bragd i de övriga turneringarna.
Man vann ligan, den femte i klubbens historia, med 43 poäng på 30 omgångar (på den tiden tilldelades man två poäng för en vinst istället för dagens tre) och gjorde 92 mål och släppte in 43. Ärkerivalen Real Madrid besegrades på den forna hemmaarenan Les Corts i den 25:e omgången med 4-2, där César, klubbens bäste målskytt någonsin med 235 fullträffar, svarade för en hattrick.
I Copa del Generalísimo väntade Valencia i finalen och trots att los ches tog ledningen med 0-2 lyckades katalanerna komma tillbaks och kvittera. Noterbart är att båda lagen fick varsitt mål bortdömt. I förlängningen klev Barcelonas storstjärna Kubala fram och gjorde det viktiga 3-2 målet, innan den notoriske målskytten César kunde fastställa slutresultatet till 4-2 med sitt nickmål.
Copa Latina bärgades efter att först ha besegrat Juventus med 4-2, för att sedan vinna med 1-0 över Nice i finalen på Parc des Princes i Paris. När laget återvände till Barcelona med bucklan blev de mottagna av flera tusentals culés, som lyfte upp hjältarna på sina axlar innan bussresan genom staden inledes där man tog emot folkets jubel. Det var en unik manifestation av lycka för ett folk som fortfarande hade det oerhört kärvt under Francos järnhand.
Legender
Spelarna själva kunde naturligtvis inte undvika att känna sig berörda av det varma välkomnandet. ”Jag kunde inte tro mina ögon när jag såg alla människor ute på gatorna […] den dagen fick jag klart för mig om de känslorna som Barça väckte runt om i Katalonien”, minns mittbacken Josep Seguer. Vänsteryttern Eduardo Machón reflekterade tillbaks på folkets reaktioner under firandet: ”Endast en sportslig triumf? Redan då stod det klart att Barça betydde mer än så för många människor”.
I det laget fanns det legender som målvakten Ramallets, som har vaktat Barcelonas målbur flest gånger och som även vann fem Zamora-priser under sin etapp i Can Barça, såväl som de defensiva spelarna Segarra, Seguer, Biosca och mittfältaren och tillika lagkaptenen Maria Gonzalvo, som var mer känd som Gonzalvo III, eftersom hans två äldre bröder också hade spelat för Barcelona. Men det klart mest kändaste lagdelen i laget var det femmannaanfallet; Basora, César, Kubala, Moreno och Manchón, som många år senare skulle komma att bli odödliga när den katalanske sångaren Joan Manuel Serrat tillägnade en låt till dem, som etsade sig fast i folks minne ända fram till idag.
Serrat var dock mer än bara en sångare. Han var dessutom en culé och dolde inte heller sitt förakt för den spanska diktaturen. När Spanien valde att Serrat skulle representera nationen i Eurovision 1968 bad han om att få framföra låten på sitt modersmål, katalanska. Den spanska diktaturregimen förbjöd honom att göra det, vilket ledde till att Serrat bojkottade föreställningen.
Serrats hyllning till det klassiska laget var hur som helst inte den enda gången hans namn blev anknutet till klubben. I samband med klubbens 100-årsjubileum sjöng han Barcelonas hymn inne på arenan framför 98 000 supportrar och gjorde det återigen under ligaguldfirandet 2005.
En annan av medlemmarna i det berömda laget var anfallaren Jordi Vila, som är född i samma by som Pep Guardiola; Santpedor. Faktumet är att Vila och Guardiolas farfar brukade spela fotboll tillsammans ute på gatorna i den lilla byn med dåtidens trasbollar. Förra året när Vila fyllde 80 år fick han en present och en speciell hälsning från Barças nuvarande tränare. ”Till den som satte vår hemby på kartan”, stod det på kortet.
Kubala, den störste av de alla
Men det går inte att nämna el Barça de las cinco copas utan att tillägna några rader åt den spelaren som var lagets största stjärna; Ladislao Kubala. Född i Budapest, men valde senare att fly till Västeuropa, något som retade upp ledarna i det ungerska fotbollsförbundet som inte var särskilt glada över att en av landets mest lovande spelare hade gett sig av på det där sättet. Man anmälde honom till FIFA, som stängde av Kubala i ett år. Efter många om och men hamnade han till slut i Spanien och närmare bestämt Barcelona. När han sedan debuterade för den katalanska klubben 1951 stod det klart att en ny stjärna hade fötts.
Det tog inte lång tid förrän han blev lagets odiskutable ledare både på och utanför planen och folk från hela Katalonien begav sig till klubbens dåvarande hemmaplan Les Corts i flera tusentals för att se ungraren. Kubala väckte så pass stort intresse bland katalanerna att Barças ledning inte hade något annat val än att bygga en ny och större arena; Camp Nou. Les Corts med plats för 20 000 åskådare hade blivit för liten scen för att njuta av storstjärnan. En stor anledning till att den mäktiga Camp Nou finns idag är mycket tack vare Laszly Kubala. När klubben fyllde 100 år skulle medlemmarna rösta fram den bästa spelaren genom tiderna som hade burit blaugranatröjan och vinnaren blev, just det, Kubala. För något år sedan bestämde ex-presidenten Joan Laporta att en staty skulle byggas till legendens ära och idag står den passande utanför Camp Nou, stadion som byggdes ”på grund av” just Kubala.
R.I.P. Manchón
Någon timme efter Champions Leaguematchen mot Rubin Kazan i veckan kom så nästa hårda slag för el barcelonismo; nyheten om Eduardo Manchóns död hade läckt ut. Han blev 80 år gammal och dog i sitt hem, liggandes i sin säng och omgiven av sin fru, barn och barnbarn.
Med rötter från Murcia, blev han värvad till klubbens ungdomsakademi när han var 16 år gammal och tillbringade sju år i A-laget (1950-1957). Under sina år i den katalanska huvudstaden blev han lika känd och omtyckt för sina anstormningar ute på vänsterkanten som för sin ödmjuka personlighet vid sidan av planen.
Totalt blev det 201 matcher och 81 mål för Barcelona innan Manchón flyttade vidare till Granada. När hans nya lag kom till Camp Nou den följande säsongen gjorde han ett mål mot sina forna lagkamrater, men alla culés runt om på arenan gav honom ändå en ovation. Senare kom Manchón även att spela för Deportivo, Iberia och Hospitalet innan han lade skorna på hyllan.
Efter sin spelarkarriär blev han väldigt aktiv i Barcelonas veterangrupp, som bestod av gamla ex-spelare till klubben och som årligen träffades för att spela matcher. Sedan många år tillbaka spelas dessutom en årlig sommarturnering i Coma-ruga, till Manchóns ära. Det var inte heller ovanligt att den föråldrade spelaren deltog i matcherna och i år kunde legenden, med lite hjälp av morfin, njuta av spektaklet som under sina fornstora dagar.
Eduardo Manchón hade till en början bekräftat sin närvaro till ceremonin innan matchen mot Mallorca inför ligans 6:e omgång, men nu kommer hans bortgång ge firandet en sorgsen stämning. Trots det ska man aldrig glömma bort de legenderna som bidrog med att skriva denna klubbens historia. Utan de hade FC Barcelona inte varit det som föreningen är idag. Så till de som än idag lever vidare, Ramallets, Biosca, Basora, Seguer och Vila, till de som tyvärr har gått bort, Kubala, Segarra, Gonzalvo III och Manchón, tack så mycket! Sanna legender glöms aldrig bort!
Visca el Barça de les cinc copes!
Källa: El Mundo Deportivo, Elengance.es, Wikipedia, Lavanguardia.es, Blaugranas.com, FCBarcelona.cat, Sport
