Konsten att fira en förlust
Tack Pep, för att du för en gångs skull förlorar mot Real Madrid. Det är en speciell känsla som påminner oss mer än någon annan om vår starka relation till Barça. Jag är säker på att madridistas firar mer över den fantastiska frigörelsen att äntligen ha slagit Barcelona snarare än att ligatiteln står i hamn, ty titeln är endast en illusion. Ni kommer säkert själva ihåg hur infriande det var att vinna den där första klassikern på evigheter med 2-0, vintern 2008. Fyra år senare är det istället läg
Då står vi alltså mitt i uppenbarelsen av en förlust mot Real Madrid som hånskrattar oss i ansiktet. Jag fick intrycket att spelarnas tankar låg på nästkommande match mot Chelsea och att man inte var riktigt så fullt taggade trots det angenäma besöket, men det kanske bara är ett tafatt försök till självförtröstan. Hur som helst var det en hel tidsålder sedan man fick erfara att känna avsmaken av en El Clasico förlust i ligaspel. Pep Guardiolas tidsålder för att vara exakt, för visst förtjänar han att skrivas in i stjärnorna även efter sin första riktiga kalldusch mot ärkerivalen. Som hjälplös culé kan man bara stoppa huvudet i sanden och inte komma ut förrän på tisdag, eller?
Det en speciell känsla att förlora mot Madrid. En hopplöst förtryckande sådan, men en känsla som jag faktiskt paradoxalt nog också tycker om. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Jag tror inte det, för det är en tvåtydig och mångdimensionell känsla som i slutändan framkallar och påminner om att känslorna man hyser för Barcelona är starka och på riktigt. Eftersom förluster är en allomfattande ingrediens i fotbollen som fenomen anser jag att man måste lära sig att vända dem till ens fördel så gott det går när vinden blåser i motvind. Den tyngande känslan man får av att förlora mot huvudstaden bekräftar kärleken till Barcelona, och mycket bättre än så blir det inte efter en förlust. Fotboll handlar om känslor och intryck, och någonstans känns det givande att också få Barcelonas mänskliga sida bekräftad. Att vår spelstil är den svåraste av fotbollsideologier att bemästra - vilket man begriper på ett helt annat sätt än tidigare efter säsongens första förlust på hemmaplan - gör att man uppskattar den än mer.
Pep Guardiolas säsonger som A-lags tränare skulle kunna liknas vid några av de klassiska James Bond utgåvorna; den ena mer actionspäckad än den andra. El Mistér är nu framme vid ett vägskäl där hela säsongen kan rinna ut i sanden titelmässigt eller där han kan skriva slutmanuset på ytterligare en "James Bond" rulle med det obligatoriska lyckliga slutet. Men vem har påstått att en James Bond film alltid måste sluta lyckligt för att den ska anses vara bra? Hur kul är det med vetskapen om att James Bond alltid kommer vinna innan filmen ens börjat? Är strävan att stå som herre på täppan efter att ha vunnit åtråvärda titlar nirvanat för en supporter, eller vad är det vi egentligen söker genom fotbollen?
De anhängare som påstår att pokaler betyder mest av allt för dem har enligt mig ingen djupare insikt i fotbollen som sådan eller vad det innebär att vara i ett förhållande med en fotbollsklubb. Jag ska vara ärlig och säga att titlar inte bekommer mig särskilt mycket - så länge de förloras på ett värdigt sätt. Fotboll handlar om marginaler och ibland har även den bästa dem emot sig, vilket innebär att det också måste finnas utrymme för förlåtelse. Jag ser inte på titlar som det yttersta målet, utan som batteriet som får klockan att ticka. En belöning, en garant och en anledning att kämpa vidare i fotbollens evighetsmaskin utan att det nödvändigtvis behöver vara den viktigaste ingrediensen. Det är inte titeln som väger tyngst utan vägen mot den och de upplevelser som omgärdar och formar resan. Förväntningar och uppfyllningar. Den tunna linjen mellan framgång och fall, glädje och förtvivlan. Att svepas mellan dessa tillstånd.
Hur mycket betyder en titel? Ja, kanske inte så mycket mer än vad en bit hundgodis betyder för en hund, för att statuera ett högst ovidkommande exempel. Gömmer du en bit hundgodis och ger en tränad hund kommando så kommer den gå genom eld och vatten för att hitta godisbiten och göra sin ägare och sig själv tillfredsställd. Det är dock själva stimulansen den får av sökandet som är väsentligt, där godisbiten är belöningen men som hunden egentligen i sig inte har något intresse i. På samma sätt anser jag stimulansen vi får av att se Barça spela den fotboll vi förespråkar och söka titlarna vara det väsentliga medan titlarna i sig är bonusmaterialet.
Folk som inte har mycket till övers för fotboll brukar ibland säga till mig att fotbollssupportrar är desillusionerade fanatiker, att stora lag alltid kommer och går och att det är befängt att vara anhängare. Vad gör man när framgångarna tar slut? På 80-talet var det Liverpool, På 90-talet var det Milan och de senaste åren är det lyckligtvis Barcelona som rosat marknaden. Framgång är viktigt men mångfald likaså. Viktigast är den genuina känslan man får av att identifiera sig med sin klubb, samt gemenskapen den utlöser genom fotbollens samlande kraft. Kvaliteten på spelet är det näst viktigaste, att laget spelar på toppen av sin förmåga för att underhålla åskådarna. En Barça match med anfallsglad fotboll, Iniestas bollmottagningar och Thiagos brasilianska höfter och teknik finner jag större mening i än att vinna själva matchen. Fotboll är för mig i första hand teater, sedan kommer titeln och vinnande in i sammanhanget. Ingen kan sticka under en stol med att titlar är vad som gör ett stort lag ihågkommet och alla unnar naturligtvis sitt lag framgång. För supportrar till toppklubbar betyder titlar än mer men ibland tenderar vi att bli för giriga och glömmer att njuta av det väsentliga, nämligen fotbollen för vad den är. Det kan vara bra att påminna om i det kniviga läget vi förorsakat oss själva.
Även om det fortfarande är matematiskt möjligt för oss att vinna ligan tänker jag passa på att gratulera Real Madrid. Det gör mig inget att de vinner den här gången, inte minst för att de förtjänar det rent prestationsmässigt. Sättet de tagit sig till världstoppen igen stämmer dock inte överens med mina fotbollsideal. Guti må vara ett svin, men jag respekterade hans genuina Real Madrid mer än Cristiano Ronaldos. Ingen klubb är större än någon annan om ni frågar mig, men vissa är mer värda än andra. Gör Messi ett mål tackar han sin döda mormor och firar det med lagkamraterna, gör Ronaldo mål flexar han sin lårmuskel. Grattis till ligan Ronaldo, men i år behöver vi faktiskt inte den. Ibland behöver man titlar mindre gånger än andra och det kan räcka med att föregå med gott exempel.
Tack till Pep, för att du för en gångs skull förlorar mot Real Madrid. Det är en speciell känsla som påminner oss mer än någon annan om vår starka relation till Barca. Jag är säker på att Reals fans firar mer över den fantastiska infrielsen av att äntligen ha slagit Barcelona snarare än att ligatiteln står i hamn, ty titeln är endast en illusion. Ni kommer säkert själva ihåg hur euforiskt det var att vinna den där första klassikern på länge med 2-0, år 2008. Fyra år senare är det istället läge att vara en god förlorare, söka mening på annat håll och rädda vad som räddas kan. Fotbollens naturliga cykel påminner oss alltid att ingenting varar för evigt. Titlar må vara det som räknas, men heller inte allt som spelar roll. Den stimulerande vägen mot dem är minst lika viktig.
Det jag vill ta med mig från nederlaget mot Real Madrid är det kommer kännas bättre nu än någonsin att ta sig till Champions League finalen. Ungefär som att svara rätt på miljonkronors frågan utan någon livlina kvar. En känsla som kommer slå det mesta. Bara att sväva i ovissheten är spännande i sig. Känslor som sagt, fundamentet för ett sant supporterskap. Fotboll skall beröra på gott och ont. Oavsett hur den här säsongen slutar väntar en ytterligare en grandios och nervtryckande teaterföreställning på tisdag mot Chelsea där vi kommer kastas mellan glädje, hopp, förtvivlan och ovisshet för att slutligen förhoppningsvis landa i en finalplats i München. Något som är säkert är att vi inte kommer vika en tum ifrån att spela världens vackraste fotboll.
Hur ska man kunna begära mer?
Ser del Barça es el millor que hi ha