Krönika: Fotbollens själ lever fortsatt kvar i EM
Landslagsmästerskap i fotboll. I synnerhet ett EM i fotboll. Är det de finaste vi har inom elitfotbollen just nu? Är det kanske den sista gnutta av fotbollens själ på den här nivån, den sista anstalten där vi fortfarande kan förtrollas av det som alltid varit fotbollens essens och magiska formel - oförutsägbarheten och det faktum att ingen vet hur slutet ser ut på förhand.
Varför har folk i alla tider fascinerats mer av idrott i allmänhet och fotboll i synnerhet jämfört med kultur? För att man älskar spänningen med något utan manus och utan förutsägbart slut. För klubbfotbollen har ju i sanningens namn alltmer tappar precis den här allra viktigaste ingrediensen - det är inte längre möjligt med de där oförutsägbar sluten eller magiska sagorna när någon mindre klubb skräller till.
När fotbollen som fenomen på många sätt kidnappats, förgiftats och våldförts av alltifrån skumma oligarker, shejker och pengar och business överlag, när vi spelar ett korrupt fotbolls VM i Qatar mitt i vintern på konstgjorda öar, när vi dividerar och debatterar mer om VAR och ekonomisk doping än om taktik och hjärta. När det viktigaste inte längre är tränaren, spelartruppens dynamik eller det psykologiska spelet. Utan ägarbild och höjden på dennes legala team att hitta luckorna runt financial fair play. När fotbollen idag i stort inte längre är den där magiska sagan utan manus eller förutsägbart slut - utan tvärtom blivit precis tvärtom.
Men i EM är det på många sätt fortsatt så. Här kan inte ekonomisk doping över en natt förändra förutsättningarna. Här avgörs inte turneringar av vem som är ägare eller under sommarens transferfönster. Här kan man inte sätta samman ett lag med världens alla stjärnor till astronomiska summor, där spelarna spelar alltmer för det som står på baksidan av matchtröjan än det som står på bröstet. Här får man göra det bästa av det man har och har handlar det om ett hantverk att få ut maximalt efter sina förutsättningar. Här kan fortfarande ett Island skrälla mot världens största fotbollsnationer, här kan ett Wales flyga en magisk sommar, lilla Danmark vara minuter från final och här kan ett Grekland vinna EM-guld. Det osannolika sker - titt som tätt. Manuset är väldigt svårt att skriva på förhand.
Så jag ser verkligen framemot årets mästerskap, i Tyskland dessutom som väl får sägas vara den mest högljudda och tydliga motståndaren mot den moderna fotbollen och där deras ligasegrare Bayern Leverkusen delvis, kanske inte ligatiteln i sig utan främst sättet och överlägsenheten, visade att det går att förtrolla i Bundesliga, det går att hitta sätt att bryta de där föreskrivna manusen. Jag ser framemot att charmas av nya spelare som tar chansen på den internationella scenen, på vilket eller vilka länder vi kommer prata om främst åren efter mästerskapet där man verkligen fick träff på sitt lagbygge och formtopp - vilka stora nationer sviker och floppar?
Är debutanten Georgien kanske sommarens mest spännande lag? Vad har Spanien på gång efter flera års ökenvandring mästerskapsmässigt? Eller är det månne Englands tur nu att ta hem ett mästerskap på herrsidan? Hur bra är egentligen VM-tvåan Frankrike och visst brukar alltid Tyskland lyckas väl som hemmanation? Vågar vi räkna bort regerande mästarna Italien ens? Eller ska Belgiens gyllene generation som nu kanske trott passerat sin zenit äntligen lyckas? Och Danmark då? Eller varför inte ett offensivt starkt Portugal?
Ja men ni ser ju. Det här EM känns på förhand väldigt ovisst och oförutsägbart - med en massa drama att bjuda på. Kanske är det nostalgikern i mig som talar. Kanske börjar jag bli gubbe. Men jag kan inte låta bli och le och inse att detta är ju varför man förälskade sig i denna idrotten och fortfarande inte helt kan slita sig från den. När den moderna fotbollen idag blir allt svårare att älska på riktigt eller framkalla känslor på samma sätt som det gjort förr - om man ändå inte vill ge upp fotbollen på högsta nivå helt - då är detta motgiftet.
Så njut av allt det här - oavsett om vi pratar om en onsdagskvälls match mellan Georgien och Tjeckien eller ett medelhavsderby mellan Spanien och Italien. För det är på dessa matcher och mästerskap man kan känna och uppleva fotbollen på riktigt. Det är här fotbollens själ finns och frodas stadigt än.
