Krönika: History in the making
Statistiskt sett var segern värd tre poäng, men det känslomässiga värdet går det inte att sätta ett pris på. Nu har jag en aning om vad de äldre culés gick igenom när Barça förnedrade Madrid med 0-5.
När man först blev culé i slutet av 90-talet gjorde man en tillbakablick på gamla stormatcher FC Barcelona hade varit inblandade i. Bland dessa hittade man den berömda 0-5 segern över Real Madrid på självaste Santiago Bernabéu. Samma säsong, 1973-74, vann laget, anförda av geniet Johan Cruyff, sin första ligatitel på fjorton år. Man kunde även läsa om en annan känd ”manita”, en betydligt mer färskare; 5-0 triumfen på Camp Nou i januari 1994 mot los blancos. Återigen var Cruyff involverad, denna gång som tränare, då hans Dream Team än en gång gjorde fem mål på ärkerivalen.
När jag läste om dessa episka prestationer kunde jag inte undvika att känna en viss avundsjuka, i brist på ett bättre ord, gentemot äldre culés som hade fått bevittna dessa historiska matcher. Trodde aldrig att jag själv skulle få vara med om liknande utskåpningar. Men det skulle jag få göra. Med gröngölingen och klubbikonen Pep Guardiola fick man skåda fotboll i sin renaste form när man, den 2 maj 2009, vann med hela 2-6 på arenan som är döpt efter en man som, under inbördeskriget, hade invaderat Katalonien under Francos ledning. Med ställningen 2-5 hade man redan uppnått det som Rinus Michels lag hade mäktat med för mer än 30 år sedan, nämligen att göra fem mål på marängernas mäktiga borg. Men man nöjde sig inte med det. Gerard Piqués anstormning mot Casillas straffområde och sedermera viljemål, där han valde att ignorera Leo Messi och istället gå på eget avslut, såg till att historia skrevs; aldrig förr hade man gjort sex mål på bortaplan i en Clásico.
Igår kväll, på FC Barcelonas 111:e årsdag, skrev Guardiolas manskap ännu ett vackert kapitel i klubbens historieböcker. Pep, som själv spelade i den oförglömliga matchen för mer än sexton år sedan, lyckades upprepa sin mentors bedrift med att krossa Real Madrid med en manita. Det hade aldrig varit möjligt utan världens bästa mittfältsduo, XavIniesta. Tillsammans tog man kommandot över bollen och därmed ett fast strypgrepp över matchen. De bägge två kortväxta herrarna största styrka ligger i att kontrollera matchbilden och sätta igång det berömda tiqui-taca spelet, inte nödvändigtvis att behöva slå den avgörande passningen, eller göra mål. Igår gjorde de både och. I den tionde minuten hittade Don Andrés fram till sin fotbollstvilling och Humphrey Bogart lyfte bollen retfullt enkelt över sin gode vän Iker. Det var bara början på en uppvisning och målfest som sent kommer glömmas.
Fotboll avgörs på planen, inte på presskonferenserna
Njutningen var i dubbelbemärkelse med tanke på Mourinho och Madridspelarnas provokationer dagarna inför stormötet. The special one har egentligen inte slutat att prata om Barcelona sedan han anlände till Spanien och sade, bland annat, att man i Barçalägret var nöjda över domarvalet, då man tidigare hade vunnit två Clásicos med Iturralde Gonzaléz. Cristiano Ronaldo, som är mer känd för sina magmuskler än sin ödmjukhet, gick ett steg längre och förutspådde att Real Madrid skulle vara det bättre laget efter slutsignalen. Det hela var en reflektion över hur det har sett ut hela hösten. Mourinho och hans manskap snackar, Pep och hans trupper tillägnar sig att spela. I slutändan segrade fotbollen över provokationerna.
Det är egentligen inte förvånande att medierna gillar att gulla med Mourinho. Portugisen ser till att journalisterna får gott om material att skriva om på presskonferenserna och därmed underlätta deras jobb. Mourinhos kontroversiella uttalanden hjälper till att sälja exemplar. Pep är däremot raka motsatsen. Ödmjuka svar säljer inte riktigt lika mycket. För allmänheten är det betydligt intressantare att läsa om Mourinhos sågningar över alla och allt som rör sig, än när Pep lovordar sina motståndare.
På tal om sågningar måste det ha svidit lite extra mycket för Mou att se David Villa näta två gånger, med tanke på att el Guaje hade för några veckor sen hamnat mitt i skottlossningen för Mourinhos verbala provokationer. ”Det finns andra lag som har värvat anfallare för mycket pengar och som inte gör mål”, dundrade Madridtränaren till, i ett desperat försök att skydda Benzemas formsvacka. Villa svarade tillbaks på det ända sättet han vet, med att göra mål.
Återstår mycket
Barcelonas överlägsenhet igår var bortom alla tvivel, men det ska dock poängteras att inga ligatitlar delas ut i novembermånad. Det återstår 25 matcher kvar att spelas och ingenting är avgjort än. Att redan nu börja korka upp champagneflaskorna och avskriva Real Madrid som konkurrent till guldet vore en skymf mot fotbollvärldens största institution. Finns det ett lag som kan resa sig från det här är det just Madrid och finns det en tränare som kan vända på det här är det just Mourinho. Nu är det inte dags för culés att vara arroganta och brösta upp sig. Pep Guardiola har själv visat att ödmjukhet är en vital ingrediens i hans framgångsrecept. Det såg man inte minst i hans uttalanden efter matchen då han försökte tona ner euforin och även passa på att tillägna segern till sina mentorer Johan Cruyff och Charly Rexach. El míster verkar fast besluten att inte avvika från den ödmjuka vägen. Vi supportrar gör nog bäst i att inte heller göra det.
Slutligen går det inte att beskriva känslorna efter vinsten igår. Statistiskt sett var segern värd tre poäng, men det känslomässiga värdet går det inte att sätta ett pris på. Nu har jag en aning om vad de äldre culés gick igenom när Barça förnedrade Madrid med 0-5. Jag kan även gissa mig fram till vad culés som växte upp med Dream Team kände efter 5-0 då Romario gjorde ett hattrick.
Idag behöver man inte läsa om historiska ögonblick, man får istället uppleva de.
Barça, t’estimo!
