Krönika: Ronaldinho, mannen som alltid ler
Tack för allt Ronaldinho!

Krönika: Ronaldinho, mannen som alltid ler

Detta är historien om en spelare som gjorde det omöjliga, som gjorde det man inte trodde fanns och som alltid utstrålade med en magisk energi var han än spelade. Denna kille heter Ronaldinho men som vi oftast nämnde för Dinho, en magisk förkortning för en magisk spelare.

 Med tanke på Iniestas match igår, Messis solorusher och en Sevilla som kommer på besök om två dagar där Dinho debuterade för Barça på Camp Nou, känns minnet av Dinho för starkt. Detta är en liten historia om mannen som tog leendet tillbaka på Camp Nou…
 
 
Det var sommaren 2002 och Brasilien skulle delta i VM-slutspelet i Japan & Sydkorea. Det enda konstiga var att den dåvarande tränaren Felipe Scolari eller Felipao, som han också kallas i Brasilien, hade inte tagit med folkets hjälte nummer ett, Romario. Istället hade han tagit med Ronaldinho, som spelade för Paris St Germain och innan dess hade visat på stor talang i Gremio i sin hemstad Porto Alegre. Alegre, som på portugisiska betyder glad, var något som skulle känneteckna vår käre brasse under hans karriär framöver.
 
Som alla vet så tog Brasilien ett välförtjänt VM-guld den sommaren och trots att Ronaldo och Rivaldo valdes som bästa spelarna så var de flesta övertygade om att den unga Dinho hade också varit en stor orsak till brassarnas framgång.
Tiden gick och exakt ett år senare hade Laporta valts som president i den finaste klubben av dem alla, FC Barcelona. Hans vallöfte hade varit att han skulle värva den engelska profilen David Beckham och många Barçafans hade åter fått lite hopp om laget med tanke på ändringarna som hade skett i klubben. Men trots att Frank Rijkaard hade blivit anställd som tränare och man hade lovat att värva spelare så tackade Beckham nej till Barcelona och gick istället till Real Madrid. Den i media upphaussade spelaren hade valt Real Madrid, som både glittrade mer och hade en mycket högre status än Barça vid den tiden.

Orosmolnen började genast skapas över Barcelona men medan vissa var oroliga var andra, inklusive undertecknad, t.o.m. glada över att engelsmannen till slut inte kom till oss. Barça behövde inte då en spelare som gjorde världens bästa inlägg, utan det man behövde var en magiker som skulle rädda laget från fiasko år in och år ut. Man behövde någon som skulle brinna att spela för laget och man behövde framförallt en profil som Romario, Ronaldo och Rivaldo hade varit och nu lämnat ett tomrum efter sig.
 
Lite längre norrut om Barcelona, närmare bestämt i Paris, fanns det en intressant spelare vid namn Ronaldinho som dessvärre verkade blivit klar för Manchester United. Även om Dinho hade briljerat i VM-slutspelet året innan, så var det ändå en relativ okänd spelare som ansågs då vara knappt lika talangfull som Robinho skulle bli om ett par år eller som Neymar nu målas upp att vara. Han var inte ens heller hälften så känd som t ex David Beckham var, men han hade någonting som ingen av dessa andra spelare hade eller har, han hade (och har) ett leende på läpparna. Och eftersom Barça och framförallt Laporta hade lovat att värva en stjärna så la Barcelona ett bud på knappt 30 miljoner Euro på spelaren. Paris St Germain accepterade överraskande budet och menade att man hade tackat nej till Manchester United eftersom man ansåg att den engelska klubben hade gått bakom ryggen på Paris och förhandlat direkt med spelaren.
 
Efter 8 timmars förhandlingar så blev det till slut klart, FC Barcelona hade värvat Ronaldinho Gaucho! Nyheten slog ner som en bomb och många culés började smått få förhoppningar om en spännande framtid. Men jag tror helt ärligt ingen hade i sina vildaste fantasier drömt om vad den leende brassen skulle utföra de närmaste åren…
 
I sin debut på Camp Nou där Sevilla stod för motståndet skulle Dinho redan visa lite av sina kvalitéer. Matchen spelades fem minuter över midnatt på en tisdagskväll (?!) och det efter ett gräl med just Sevilla om att andaluserna inte ville flytta första matchen och det resulterade i att Barça var tvungna att spela den andra omgången av ligan utan många av sina spelare, som var borta på landslagsuppdrag. FC Barcelona hade planerat flertalet aktiviteter under kvällen för att folk skulle komma till Camp Nou trots den sena matchtiden. Men den bästa utav dem alla skulle Dinho stå för när han tog bollen från mittplan, dribblade förbi två spelare och dundrade in bollen ribba in bakom Sevillas målvakt. En ny stjärna hade fötts och Camp Nou hade fått sin nya hjälte.
 
Dock skulle den första säsongen inte starta på bästa sätt där FC Barcelona under julen låg nästan 20 poäng bakom Real Madrid och andra topplag i ligan. Men med en värvning i form av Davids och en Ronaldinho som skulle explodera under den andra delen av säsongen, så lyckades Barça sluta på en andra plats i ligan bakom mästarna Valencia men före ärkerivalen Real Madrid. Men redan ett par månader innan säsongen tog slut pratade många om att Barcelona var det lag som spelade det vackraste fotbollen ute i Europa och att den nya Ronaldinho skulle bli bäst i världen inom kort.
 
Båda dessa förutsägningar skulle slå in de efterföljande åren men det var framförallt sättet Dinho charmade fotbollsvärlden med som jag kommer för alltid att komma ihåg. De flesta kanske minns hans mål mot Milan i Champions League på Camp Nou, eller hans solorush mot Real Madrid som gjorde att majoriteten av Bernabeu applåderade åt honom, men jag minns mest det mål han gjorde mot Chelsea i den bittra förlusten på Stamford Bridge. Det som var början på det eviga kriget mellan FC Barcelona och Jose Mourinho.

Jag kommer ihåg att jag såg matchen hemma i ”Lappis” där jag bodde, nära Stockholms Universitet, med en spansk kompis. När Ronaldinho fick bollen strax utanför straffområdet så stod han och dansade med bollen ett tag framför Chelseaförsvararen. Efter några danssteg och finter till vänster och höger så passar/skjuter han med sin yttersida och medan jag och min vän skrek och gapade vad i helvete han håller på med, så upptäckte vi att bollen hade gått i mål utan att Chelseas målvakt, Petr Cech, ens hade rört på sig! Den överraskning och den känslan Dinho hade gett mig i den stunden har jag aldrig tidigare upplevt med en annan spelare. Barcelona förlorade som sagt matchen och slogs ut ur turneringen och direkt efter matchen var man minst sagt besviken, arg och irriterad men samtidigt hade man upplevt saker som man sent, om någonsin, skulle glömma.
 
För de som älskar statistik och titlar kan man säkert hitta spelare som både var mer effektiva och som har vunnit mer än Ronaldinho. Men Dinho stod för saker som inte står i böckerna, som inte alltid handlade om att vinna eller som kan mätas genom statistik över antalet gjorda mål eller assist, han stod för magin som gör det hela värd att ens titta på. Även om Dinho har vunnit exakt allt som går att vinna, Copa America, Ligatitlar, Champions League och den högsta av dem alla, VM-slutspel, så är han ändå en spelare som alltid kommer att bli ihågkommen för det konstnärliga som han utförde på fotbollsplanen.

När någon blev skadad på planen och bollen skulle spelas ut så lyfte han bollen och klackade den i luften (!) till Camp Nous jubel, när han kom i hög fart i en match med bollen under kontroll och alla trodde att han klackade den till vänster så fintade han en klack och klackade den vidare till höger till Giuly som tyvärr missade den chansen. När har man någonsin sett en spelare finta att man klackar för att sedan klacka bollen till andra sidan istället? Allt detta dessutom under en match där han gjorde det med hög fart. Vem kommer inte ihåg hans kullerbytta med bollen intakt mellan övre delen av sin fot och smalben? Även om det var för mycket show och den brasilianska landslaget (där han gjorde sitt magiska konstnummer på en träning) spelade uruselt i VM-slutspelet i Tyskland 2006, så var det fortfarande en ytterliggare magisk trick som Dinho visade upp. Ansiktsuttrycket på hans medspelare runt omkring honom är minst lika magiska som hans konster, en blandning av förvåning och beundran.
 
Självaste Messi som säkert kommer att räknas som förmodligen den bästa utav dem alla, eller i alla fall en av dem, sa alltid att för honom var Ronaldinho nummer ett. Och vem bättre än självaste Dinho att uppmuntra och hjälpa in honom i laget som brassen gjorde för den lilla underbara argentinaren.
 
I en sydkoreans film såg jag en gång en mening där dem sa att ”När man gråter så gråter man ensam, men när man ler så ler hela världen med en”. I Ronaldinhos fall tror jag hela världen log när man såg honom spela.
 
Jag älskar Messi och jag upplevde tyvärr aldrig vare sig Pelé eller Maradonas tid när dem var som bäst, men för mig är Ronaldinho när han var på topp, den bästa och mest magiska spelare som jag någonsin har upplevt. Tack Ronaldinho för allt du har gjort för Barça, för Brasilien och framförallt för fotbollen.
 
:)



Taher Mortezaietahero_m@hotmail.com2011-10-20 15:11:14
Author

Fler artiklar om Barcelona