En Kaká tack?
Sedan tog han klivet ut och sträckte sig tillbaka in för att stänga den lilla dörren efter sig, och precis innan den slog igen kastade han iväg sitt svar över axeln, som en hoppets vita blomma...
I gemene mans ögon existerar imponerande två lag i den spanska ligan. Då jag var på konferens med SvFF helt nyligen hamnade jag under kvällens middag vid samma bord som ett par matchdelegater, en domare och två klubbordföranden. Efter en stund gled samtalet in på spansk fotboll.
“Jaha”, sade den ena. “Du är inne på Spanien.”
Varpå jag nickade.
“Är det Barcelona eller Real Madrid?” frågade den andre.
Är det Barcelona eller Real Madrid? Så hade knappast frågan formulerats om jag råkat snöa in på italiensk fotboll. Eller för den delen, engelsk.
I sommar lämnar David Beckham landet och flyger till Los Angeles. Ganska nyligen försvann Ronaldo. Och enligt tidningen Goal tappar La Liga tittare. Jag vill inte dra min röda tråd genom och mellan storstjärnornas bortramlande och svenska folkets intresse, men jag kan heller inte helt låta bli. För många (och nej, nu pratar vi inte inbitna fans utan mer lite vem som) är Ronaldinho den stora behållningen med Barcelona.
Det har gjorts en hel del bland supportrar/branschfolk uppmärksammade värvningar. Fernando Gago och Gonzalo Higuaín till Real. Mati Fernandéz till Villarreal. Till och med den inte allmänt älskade Sergio Agüero till Atlético Madrid.
Mati. Sydamerikas bästa spelare 2006. Fernando Gago. Den klara nummer två. Sergio Agüero: ännu en av alla nästa Maradonor från Argentina. Att de kanske underpresterat beroende på förväntningar än så länge hör inte hit.
Det är bra värvningar. Ge det ett år eller två, eller åtminstone en halv säsong.
Men vad bryr sig Janne och Håkan och Eskil och Nisse och Özcan och Emir och Lasse och hundra tusen andra som är sådär halvintresserade av fotboll - bra lag+ stora stjärnor= samma sak- om det? Det spelar ingen roll hur många gånger kommentatorn tjatar om att Gago kostade 190 miljoner, eller att Agüero är Atléticos dyraste värvning någonsin. För i de här hemmen är de här spelarna ungefär lika kända som jag.
I vår liga kan bottenlag som Gimnástic vinna över topplag som Sevilla eller Zaragoza. I vår liga skiljer det inte hundra poäng mellan serieledaren och närmsta motståndare. I vår liga kan allting hända fortfarande och förhoppningsvis till slutet. Självklart finns det fler än två lag, även om De Stora Namnen inte är jämnt fördelade. Två gånger tjugo. Typ.
Men vad bryr sig alla Jannar om det? Jag brukar se på fotboll med en massa olika typer. Då det är engelska matcher är de eld och lågor. Italienska samma sak Diskussioner och kommentarer och vetanden och bråk.
Är det däremot en spansk match så är det tyst. Eller ja, nästan. Jag pratar. Jag berättar. Jag klagar, berömmer, kommenterar. Och jag känner hur deras ögonlock blir tyngre och tyngre. Inte bara ögonlocken; själva luften metamorfas och blir idealiskt skulpturmaterial.. Om då inte Beckham eller Ronaldinho råkar skymta förbi. Då liksom spricker leran för en stund.
Den inte överentuastiske tittaren vill se sådant som han/hon känner till. Han vill se människorna bakom alla namnen i tidningarna, han vill kunna berätta sina egna historier och han vill kunna minnas. Och eftersom fotbollen ska vara för alla för att behaga alla så kanske inte en liga klarar sig utan sina stora stora stjärnor utan att tappa tittare.
Gago, Higuaín, Agüero, Mati Fernandéz, alla de där, de kommer vara en anledning nog. Om ett par år. Om ett par mästerskap.
Ska vi prata nuet så räcker det inte med Van Nistlerooy eller en Ronaldinho som inte storspelar. Det räcker inte med fantastiska lag som Valencia, eller Sevilla, Espanyol och Osasuna som äger Uefa-cupen. David Villa. Jaha. Han med ögat? Kanouté. Han som sög i Tottenham. Diego Milito? Har jag aldrig hört talas om.
När man gör storfilmer använder man storstjärnor i centrala nyckelroller som dragplåster för att locka publik. Ska man göra storfotboll (publikmässigt sett, till allmänheten räknat) måste man göra samma sak. Har man en Cristiano Ronaldo eller en Kaká eller en Zidane blir det aldrig helt ointressant.
Vi som älskar den spanska fotbollen älskar den inte för de stora namnen som finns eller fanns eller inte finns. Varför man älskar det man älskar ska man försöka låta bli att försöka rationalisera.
Vi som älskar den spanska fotbollen skulle givetvis vilja att den fick mer och bättre fokus, större spridning.
Jag har bara väldigt svårt att tro att det kommer att hända så länge de stora nombrens fortsätter att försvinna. Och ja. Det är synd. Det är mer än synd. Men jag har pratat med många nog för att förstå.
(Går Kuns karriär åt pipan är det bara att han kontaktar Los Leales: http://www.youtube.com/watch?v=fRGMpQzpctM )
Tålamod, hopp och mer tålamod. Det djävulen vet, vet han för att han är gammal, inte för att han är djävulen.
