Jag gillar fotboll bara för att Fernando Gago är så jävla snygg
Jo, jo, jo, det är bara att knacka på i min värld.
Jag ångrar alla mail jag kastat nu. Jag ångrar alla gånger jag inte sparade idiotkommentarerna från diverse msnkonversationer i ett särskilt dokument för just det här tillfället, som var tvunget att komma förr eller senare. Det finns inget sådant som data som försvinner, säger de som vet. Jo, jo, jo, det är bara att knacka på i min värld. Jag önskar att jag kunnat visa upp denna parad av mänsklig intelligens, denna imponerande symfoni - helt i samklang - som sjunger de gamla fördomssångerna från tre hundra år tillbaka i tiden med sådan precision.
Varför jag började gilla fotboll kan jag inte riktigt svara på. Inte heller när. Det har med depressioner att göra. Regressioner. Och något annat att uppfylla allting med för en stund, något som tar tankarna i handen och leder iväg dem. Och när än det började, så var det med Argentina. Och det var VM. (Nej, inte i somras.) Argentina hade åkt ut. Hernan Crespo grät. Kanske tyckte jag att han var vacker?
VM tog slut. Jag glömde bort fotbollen.
Tills det blev EM.
Det var under EM som Spaniengrejen tog fart. Varför Spanien? Varför inte? Kanske tyckte jag att deras tröjor var finast?
Jag satt tillsammans med min pappa ibland och min morbror ibland och förpestade deras tillvaro med alla mina frågor. Varför får han inkast trots att det var han som sparkade ut bollen? Varför blåste han nu för? Varför blåste han där för? Vadå filma, varför heter det filma? Och så klassikern offside.
I början tyckte de att det var roligt.
Faktum var att alla killar jag såg fotboll tillsammans med tyckte det var roligt.
Enda tills jag kunde svara på frågorna de ställde till varandra.
Enda tills jag bjöd in mig själv i samtalet och inte längre var objektet som bekräftade deras suveränitet.
Då, när de inte längre kunde briljera.
Då, när jag vänligen ombads hålla käften, sluta lägga mig i. Hämta öl. Blanda drinkar.
Då, när alla frågor jag fick plötsligt handlade om utsidor.
“Men kolla, Beckham, där är Beckham, tycker du inte om Beckham, Nina?”
Varpå jag skakade huvudet några gånger, för att jag alltid haft lite svårt för den gode Becks.
“Men tycker du inte han är snygg?”
Men tycker du inte att han är snygg?
Och så gick det några år.
I december 2006 började jag skriva på Svenska Fans. Jag lärde känna Magnus och Jonas på Zaragoza-redaktionen. Att prata med dem var ett helt nytt sätt att prata fotboll för mig. Jag fick vara med, jag fick kunna saker. Att jag kunde saker var rent av bra. Jag trodde inte de skulle vilja ha mig med, eftersom jag inte var pojke. Men så var det inte.
“Du måste bara vara dubbelt så bra”, sa Magnus. “För att inte få skit.”
Från Zaragoza till El Vestuario. (En gång för alla: nej. Jag lämnade inte Zaragoza-red. till följd av någon osämja, utan för att jag ville ha ett vidare område att röra mig över. Och så är det med det.)
Med Christopher, Rickard, Robert och Rodrigo fortsatte det bra. Jag fick vara tjej. Jag fick tycka om fotboll. Jag fick veta saker om fotboll. Jag började vänja mig vid den toleransen. Jag började ta den för given.
De som den här texten vänder sig till är en extrem minoritet. De som den här texten vänder sig till är förmodligen de som också tycker att det är okej att slå på någon som gillar ett annat lag eller en annan liga bättre.
De som den här texten vänder sig till är de som skickat mailen jag önskar att jag sparat.
“Du skriver bara om Fernando Torres sådär för att du är kåt på honom.”
“Du borde inte få vara på SF. Sådana som du har inget på SF att göra. Du är bara en sexuellt frustrerad kvinna som behöver se på fotboll för att tillfredställa vissa naturbehov, du kan inget om fotboll.”
“Varför Marquez, är det för att Ronaldinho är ful eller? Du vet ju inget alls. Du är en dålig människa.”
“Du skriver bara om Iker Casillas sådär för att du är kåt på honom.”
Och så vidare. Och så vidare.
Jag borde naturligtvis rycka på axlarna och skratta åt idioterna, för det de skriver säger mer om dem än om mig och allt det där. Men jag skrattar inte. Jag tycker inte ens det är roligt. (Jag tycker inte heller det är roligt att få perversa foton i min mail, men det hör inte hit.) Hade det varit unikt för mig hade jag kanske skrattat. Men nu är det så att nittio procent av alla tjejer jag snackat med som varit obegåvade nog att börja intressera sig för fotboll råkar ut för samma sak. (Och nu pratar vi om de som verkligen ÄR intresserade av sporten och inte bara Beckham och Cristiano Ronaldo, för ja, de finns ju de också.) Och det får mig naturligtvis att undra varför vi inte kommit längre än såhär.
Då jag började jobba med IF Sylvia sade någon såhär: Vadå? Hon? Borde vi inte tagit någon kille från B-laget som verkligen är intresserad av fotboll.
Som verkligen är intresserad av fotboll. Som inte är tjej. Som inte bara är sexuellt frustrerad.
Igår var jag på Marcus Birros releasefest i Norrköping. I mitt exemplar av Svarta Vykort skrev han: Vi är svenska fans allihop! Grannar Spanien/Italien.
Ja. Grannar. Precis som vi är grannar pojkar/flickor. Som har samma rätt att intressera sig för samma saker. Inte frågar jag Rodrigo om hans kärlek till Guti grundar sig på Gutis utseende. Inte frågar någon annan honom den frågan, heller. Men om jag säger att Fernando Gago är bra…då jävlar!
Lalat vet att jag älskar Matis lockar, men han älskar dem lika mycket.