Den paranoida madridistan
Jag vet få lag vars stolthet tål att jämföras med Real Madrids. Och jag vet få lag vars omgivning är så förbannat angelägna offer.
(Okej, innan vi börjar. Ni borde veta by now att jag älskar Real Madrid, att jag håller på dem så jag kramar sönder mina tummar just nu. Sådär, då var det sagt, ännu en gång.)
Det är söndag kväll och jag sitter och tycker synd om Fernando Torres. Producenten fokuserar mycket på honom, på hans sammanbitna käkar och blinkande, blinkande ögon. Han kämpar med tårarna och med skammen. Atlético Madrid-Barcelona 0-6. På presskonferensen är han modig och samlad.
“Vill man vara ett av de stora lagen måste man lära av de stora lagen.”
Han säger också några uppmuntrande ord till målvakten (ja, han är faktiskt det, även om en del missat det) Pichu Cuéllar.
Då har det redan börjat här. Atléticoforumet får stänga av alla som inte har polkagriströjan. Nu är det någon som försöker förstöra för Real Madrid igen!
Och ni har hört den förr. Hur många gånger som helst. Så många gånger att ni kanske likt mig börjar undra om det egentligen inte är en skiva som hakat upp sig men som ingen orkar stänga av eftersom alla sitter så bekvämt och ingen orkar resa på sig.
Real Madrid. Fantastiska Real Madrid.
Som alla är ute efter att sätta dit. Är det inte så?
Som alla hatar mer än de älskar sina egna lag.
Atlético Madrid, staden Madrids andra lag, har chansen att få spela i Europa, något klubben längtat efter, strävat efter, i en massa år nu. De har insett att drömmen om Champions League kanske måste få vara en dröm i ytterligare ett par år, men Uefa är inom räckhåll, och Uefa är minst sagt gott nog. (Sett till årets finaler att döma var Uefa överlägsen.) Nu bankar Villarreal på luckan alldeles under dem. Det skiljer två poäng mellan lagen, och ljusår av form.
Men viktigare för Atlético Madrid än att själv få spela i Europa, det är naturligtvis att förstöra för Real. Eller hur? De hatar Storebror så att tänderna mals sönder. Åh, om bara Real inte vinner, då spelar resten ingen roll.
Är det så snacket går i klubbhuset?
Skit samma om vi slutar på tolfte plats så länge de inte vinner.
Lite åt nordöst hittar vi provinsen Aragonien och staden Zaragoza. I staden Zaragoza finns ett fantastiskt lag med samma namn. I laget med namnet efter staden kokar hatet mot Real Madrid. Så klart att det gör.
Zaragoza, som ligger femma i ligan, ska möta SuperSevilla i helgen. De ska ställa upp med ett skitlag för att inte vinna. Helst ska de kryssa. För att vila hela arsenalen inför nästa helg, då de till varje pris ska krossa de kungliga från huvudstaden.
Inte för att de vill vinna matchen. Nej, nej.
Inte för att de bryr sig om sina möjligheter att avancera ut i Europa. Nej.
Utan för att de hatar Real Madrid så himla mycket. För att de om de hör orden Real och Madrid blir så förbannade och fulla av hat att de har lust att knyta näven och slå den blodig.
Krossa Real Madrid, kosta vad det kosta vill. Alla älskar vi Barcelona! Så varför inte låta den kärleken explodera ut över landet? Varför inte hålla varandra om ryggen i kampen för katalansk triumf?
Och så viskar någon: Och för att inte de där jävla marängerna ska vinna igen.
Bara så att alla ska komma ihåg.
Förmodligen hånflinar de en aning. Liksom, för att de är så smarta.
Tror någon på det där?
Ja, faktiskt. Fast annorlunda formulerat.
Nu ska vi först göra en sak väldigt tydlig: läggmatcher förekommer. Men det är inte vilka lag som helst som lägger sig. Det här är alltså bara ett exempel och helt substanslöst exempel vad jag vet:
Osasuna.
De har ingenting att vinna. De kommer inte att åka ur Primeran. De har fastnat i mitten och har bara att avsluta säsongen kvar.
Jag kan gå med på att ett mittenlag kanske går att köpa. Sedan finns ju det där som kallas heder (högtidligt uttryckt: Att avsluta säsongen med heder). Men att hedern i vissa fall har ett pris vet ju alla i den mer sekulariserade delen av världen.
Något som däremot är prislöst stavas drömmar.
Tror ni att ett så formsvagt och säsongsuselt lag som Atlético Madrid nu när de börjar kunna nudda vid drömmen skulle slänga bort allt? De vet att de är svaga. Jag tror knappast de räknar med att vinna sina resterande matcher även om de hoppas. I ett sådant läge lägger man sig inte. I ett sådant läge blir man övertänd och nervös. Och kanske till och med skräckslagen, apatisk.
Då jag fortfarande höll på med teater fick jag ett finfint erbjudande. Ett drömerbjudande om en audition för en relativt stor uppsättning av Evita. Jag förberedde sånger, tränade framför spegeln så jag verkligen skulle veta hur jag såg ut när jag sjöng, sjöng för alla mest hela tiden. Och sången gick bra. Regissören ringde, var nöjd och gav mig tid för dansaudition. Drömmen plötsligt nästan verklighet.
Och jag stod helt stilla.
Jag kunde inte röra mig.
Sen vände jag och gick ut.
Därför att drömmar som riskerar att förverkligas faktiskt kan skrämma skiten ur en.
För Atlético var Barcelona det svåraste provet. För mig var det dansen. Vi stod båda stilla. Inte för att vi inte ville vinna, utan för att vi inte vågade.
Minst av allt handlade det om att hjälpa någon annan. Eller att förstöra för någon.
Real Madrid är ett lag som liksom bleker superlativen i hjärnan på mig.
Real Madrid förtjänar mer än människor som tror att de bara förlorar för att andra vill dem illa.
Titta på spelarna, det bultande, sparkande hjärtat i klubben! Där är det inget gnällande om utsatthet, ingen självömkan.
Världens bästa Iker (som är begåvad med ett helt liv fullt av sunt förnuft) säger som vanligt de klokaste sakerna, och som vanligt snor jag citat från Andreas Eronen: ”Jag tror att de ville vinna, men med tanke på vad det snackats om under veckan och den allvarliga matchen mot Barcelona, så har det till slut tagit hårt på klubbens yttre”.
Realspelarna står raka i ryggen. Och det är härligt att se.
De vet att de kan vinna för att de är det bättre laget, är det inte det som är grejen?
Alla lag kan förlora. Alla lag kan råka ut för orättvisa domslut. Det är fotboll, det är ett spel som vi älskar.
Men vi måste ställa oss över småsintheten. Alla måste på något sätt försöka förstå att så som man själv känner för “sin” klubb finns det andra som känner för “sin“. Och precis som det finns de som älskar en klubb så himla mycket finns det andra som kanske älskar en hel liga precis lika himla mycket. Det handlar inte om hjärtlöshet, som så många skriver till mig. (Och innan missförstånden regnar in till min mail så betänk för några sekunder vilka denna text egentligen handlar om.)
Det här hackandet på varandra hela tiden slutade vara roligt ens innan det började.
Vill man vara en stor människa måste man lära av stora människor. Lyssna på Iker.
Don’t cry for me, Mijatovic.
