Kom låt oss slåss och hata!
Igår vann trångsyntheten ännu ett slag. Snart kanske kriget är vunnet. För Christian Poulsen är ju ett psykfall och tycker någon inte som jag så ska han såklart ha stryk. För det finns bara ett sätt som är rätt. Det finns bara en väg och den är min.
Jag tycker lite synd om Danmark. Jag tycker lite synd om danskarna. Det går inte att hata ett helt folk för vad en idiot hittar på. Eller två idioter. För på vilket sätt skiljer man sig då från dem?
Alla kommentarer på Sevillas forum om Christan Poulsen PSYKFALLET gör mig lite ledsen. Lite längre än så sträcker sig väl våra intellekt by now? Christian Pulsen är ett jävla jävla psykfall. Men han har klarat sig ganska bra i Sevilla. Det förbannade psykfallet. Som slog Markus Rosenberg i magen. Och som är en av Danmarks största fotbollsstjärnor. Då är nog danskarna också psykfall. Hela bunten. De tycker nog att han gjorde rätt, hallå? De är ju danskar! Precis som han.
Igår efter matchen grät psykfallet Poulsen. Han skämdes och bad om ursäkt. Trots att han visste att det han gjort inte riktigt går att be om ursäkt för.
“Det slog slint i huvudet på mig”, säger han.
Som på ett äkta psykfall, alltså?
Att inte psykfallet själv pucklade på domaren direkt!
Nej. Jag tycker inte det är okej att slå Markus Rosenberg i magen. Jag tycker inte det är okej att slå någon i magen. Eller, nåväl, nästan inte. I det här och i de flesta andra fall var och är det inte okej. Och domarna konfererade och Poulsen fick sitt röda kort.
Varför fick inte Sverige slå sin straff och sedan tack och adjö? Varför ska de tre mål danskarna faktiskt lyckades göra tas ifrån dem? Jättekul att Sverige vann; är det roligt att vinna en sådan match? Svenska landslagsspelarna själva skulle hellre spelat vidare. Lagt straffen. Och vunnit. Inte tilldelats segern.
Nu var det bra att domaren sa stopp. Trots allt. Men ändå. Han hade kunnat tömma Parken på åskådare och sedan låtit dem spela de resterande minuterna. Inte ta ifrån de andra vad de faktiskt gjort.
När Sevillatränaren Juande Ramos fick flaskan i huvudet togs inte matchen och allt annat som hänt ifrån Real Betis. De fick chansen att förlora på riktigt. Därför att kollektiv bestraffning alltid suger. Nu blev det walk-over vinst till Sverige. Och tre poäng. Danmark gjorde aldrig några mål. Danmark består bara av idioter och psykfall. På teve sade Marcus Allbäck att han hellre sett att matchen fått fortsätta. I intervjuer håller de flesta med.
Nu blev det inte så.
Nej. Någon jubelidiot som på intet sätt representerar danskarna fick för sig att domaren gjort fel och att domaren skulle ha stryk. För domaren tyckte inte som han tyckte. Och då ska man ha stryk, eller hur? Det har jag själv fått erfara. Alla vackra mail när jag tycker annorlunda och ska ha stryk. Nu vet jag vilka idioter det är som skriver. Vilka typer av idioter.
“Nästa gång jag ser dig ensam jumpar jag dig, vänd dig om lite oftare, bitch.”
Eller börja tyck exakt som jag.
Det är sådana människor som tror att enda sidan av ett mynt är den sidan som råkar ligga uppåt, och några kanter att tala om finns liksom inte.
Jag börjar tro att det aldrig kommer att förändras. Att det enda som syns är ett rött kort och det röda kortet måste vara fel eftersom det hamnade hos mitt lag. Miiiiiiiiiiiiiiiitt lag. Mitt lag, som skulle vara så stolta över mig. Om de visste hur mycket jag älskade dem.
Men jag vill inte tro. Inte det. Inte riktigt, riktigt än.
Innan Barcelona och Real Madrid sparkar igång El Clasicó skakar de hand med varandra. Innan Betis och Sevilla möts skakar de hand med varandra. Men vänta nu…varför slåss de bara inte istället? De tycker ju inte samma sak!
Det som hände på Parken statuerar i all sin tragik det perfekta exemplet på hur människor blir när de inte är beredda att rucka på sina övertygelser ens en millimeter. (Och då räknar jag med att alla begriper att jag inte syftar på Poulsen, utan han, den för mig namnlöse andre som på sitt sätt får representera och signera alla otrevliga e-mail.) Jag tror de flesta danskar tyckte att utvisningen var korrekt, tro det eller ej. Precis som jag fortfarande hoppas att det någon gång ska gå att respektera andra åsikter för just det de är: andra åsikter, hur olika de än råkar vara de egna. Utan att klippa till. Utan att hotas. Utan att idiotförklara. Att det är jävligt långt dit känns onödigt att påpeka. Bevis efter bevis ramlar in dag efter dag.
Nu kommer den mycket duktige mittfältaren Christian Poulsen vara en nations syndabock för en tid. Till viss del med viss rätt. Men den verkliga idioten är han som vägrade acceptera myntets båda sidor, som tar för givet att det ena laget får börja med boll bara för att de mutat sig till det. Det har inget med något fall att göra, det går bara att ramla på ett sätt.
Christian Poulsen slår till. Och bara för att han gör det och vi håller på honom måste vi slåss också. Ju! Det säger sig ju självt. Så han förstår hur mycket vi älskar honom.
Poulsen kommer få sitt straff. Och tack vare den trogne supportern som rasade in där har hela Danmark straffats också. Ett helt land för en enda människa. Det händer alltför ofta.
Och så några ord om Spanien. Spanien vann över Lettland med 2-0. En massa avslut och två mål, ingen högklassig fotboll utan mest massa fjantande försök till soloprestationer. Spanien underskattade letterna och vann. Inte för att de var bländande bra, men för att de andra var mindre bra. Luis Aragonés sa att han inte planerar att göra några direkta ändringar. Det bör han göra. Annars kanske man bara vinner över länder som Lettland och Liechtenstein. En fotbollsmatch ska aldrig vara en dag på jobbet.
Bäst på plan var Xavi och Puyol. Men mest Xavi. Kommentatorn Tommy Engstrand bjöd på en rad intressanta uttalningsvarianter: Saaaaavi, Eksavi, Sjaåoavi…
Jag tänker inte hata Poulsen. Jag hatar inte Zidane.
Jag blir hellre slagen för mina åsikter än slår någon annan för sina.
Och innan någon mailar och säger jävla offer, så tänk på vad den eventuella handlingen också förvandlar dig till.
