Fan-tas-tiskt!
Igår var slutet på världen sådan vi känner den. Igår var Santiago Bernabéu drömmarnas teater.
Jag har bävat för dagen igår en längre tid, framför allt för att jag inte vill att allt bara ska vara över. Och då jag vaknade på morgon kändes det fortfarande inte som om dagen som på vissa sätt är slutet var där. Inte redan. För att när dagen med slutet är över kommer mycket som varit magiskt med denna säsong på många sätt också vara borta. Då ligan kickar igång i höst igen kommer det vara en ny liga. Främlingar är bara vänner du inte känner i all ära, men främlingar kan lika gärna vara fiender som ännu inte svikit dig. I oktober-november någon gång kanske vi börjar veta, lite.
Dagen kom, så som dagar alltid kommer med Pavlovsk regelbundenhet, som något det inte går att fly undan så länge man fortfarande lever. Och på många sätt var det en ångestladdad känslokamp. För det fanns så mycket som skulle kunna hända som inte fick hända. I slutändan skulle det visa sig att det enda molnet på himlen var Celta som regnade ner i Segundan för första gången på en massa år. Men det visste jag inte då.
Jag hade turen att se det som endast kan benämnas som Finalen tillsammans med människor med mycket olika lagsympatier. S. som är inbiten culé. O. som tröttnat på allt tjafsande mellan Barcelona och Madrid och bestämt sig för att tycka mest om Sevilla för säsongen. Och J. som inte vågade lita på att Zaragoza skulle klara av att ta poäng borta mot Recreativo. Själv brydde jag mig mest om hur Villarreal skulle klara sig; min kärlek till klubben har utan att jag direkt varit medveten om det ätit sig in i mig.
Att jag velat se Real Madrid som vinnare denna säsong har aldrig varit någon hemlighet. Att det var så viktigt för mig att jag drömde om ett tidigt mål från Mallorca hade jag däremot inte räknat med. Men när jag vaknade igår morse så var det just från en sådan dröm. Och när drömmen sedan blev verklighet blev jag både stolt (för jag blir alltid stolt när jag har rääääääätt) och förfärad (för Real spelade så instabilt).
Barcelonaälskaren S. började blåsa serpentiner över vardagsrummet. Också den nyblivne Sevilladiggaren O. klappade händerna. Och när Carles Puyol inte långt senare (Underbara Puyol!) fixade Barcaledning i Tarragona blev ljudnivån smått outhärdlig. Ännu mer serpentiner, och en massa jubel. Vid det här laget är mina grannar härdade. På lördagar och söndagar, och ibland mitt i veckan, så kan det bli ett jävla liv. En eloge till dem, however, trots att jag får stå ut med schalgerkaraoke genom taket.
Själv minns jag inte hur jag reagerade.
Jag minns att J. svor då det plingade till och Recre tagit ledningen i tredje minuten. Jag minns att han sade något i stil med: Det är klart som fan.
Inte gjorde Maxis ledningsmål för Atlético hans humör bättre, heller.
Ruud Van Nistelrooy gick plötsligt av planen. Grattis Totti, Guldskon är din. Det var vad jag tänkte, och det var allt.
S. skrattade.
“Vem ska göra mål nu?” frågade han.
Och sedan skrattade han lite mer. Jag vet inte hur många mål Barcelona lyckats göra vid det laget. Jag vet att jag tänkte att om de vinner så kommer jag inte bli olycklig. Men jag kommer tycka det är orättvist. Och mitt hjärta kommer inte gråta glädjetårar.
De vann.
Men de vann inte.
Då Villarreal tog ledningen skrek jag. Jag skrek och stampade med fötterna i golvet och klappade händerna och hoppade upp och ner. Och jag tror ärligt talat aldrig jag hängett mig åt ett sådant lyckoutspel i fotbollssammanhang.
Allt utlöstes av ett pling, några bokstäver och två siffror separerade av ett streck.
“Vad fan håller Sevilla på med då?” frågade O.
Jag fick sms från Lalat:
“Jag som hånade Fuentes nyss. Uff, nära 2-0.”
Villarreal i Uefa-cupen, skrek jag, om och om igen, lika förvissad som Calderon var redan förra helgen om att segern var den seger som var seger för mig.
“Det är inte slut än”, sade någon.
Och nej. Det var det verkligen inte.
Bara det att ordet slut framkallade ångestvågor och verklighetskänslor. Slut. Efter slutet så är det slut.
Då Reyes kvitterade i Madrid exploderade Santiago Bernabéu. Till och med S. klappade händerna och log, jag tror inte det riktigt gick att låta bli. Tryckvågen från Spaniens huvudstad kastades rakt in i kvällsregniga Norrköping.
“Jävla Reyes”, ljög O. Och log, hon med.
Plötsligt plingar det till igen. Recreativo de Huelva-Real Zaragoza. 1-1.
“Vem var det, S.?” skrek J. “Säg det! Vem var det?”
“Milito…”
“Diego Milito!”
Och ännu mer handklapp och stampande och vrål. Jag viftade med den blågula girlangen i ansiktet på S. och mindes krönikan jag skrev som något slags inträdesprov när jag började med Zaragoza i december. Det bidde inget Champions League som jag gissade då. Men det blir Uefa! Fantastiska Zaragoza!
2-1 i Madrid. 3-1 i Madrid. Iker Casillas grät och torkade sig med tröjan. Och allting kändes plötsligt över. Sorgen i hjärtat, allt det där. Vi koncentrerade oss inte på matchen längre. Salgado knuffades och det blev lite röra som kunde slutat i tråkigheter. Men nu var det publikens match.
“Campione, Campione!”
Santiago Bernabéu sjöd av sång. Och ett imponerande Mallorca som vägrade sluta spela. Jag ska tycka bättre om Mallorca nästa säsong för att de vägrade sluta spela.
“Jag är så jävla glad för Iker”, sa J. “För Ikers skull är jag så jävla glad!”
Ligan slutade med en frispark all the way from Mallorca. Och när domare Muñis Fernandéz blåste i sin pipa rann tårar jag inte kunde styra över ner längs min kind. Jag vet inte varför, det är bara mitt vänstra öga som kan gråta.
“Villarreal är i Uefa-cupen”, sa jag. “Allt är slut nu.”
“Bara för säsongen”, sa någon. Troligen var det O.
Och explosionen efter Reyes kvitteringsmål som fortfarande ekade mellan väggarna exploderade igen och igen. Santiago Bernabéu förvandlades till en gigantisk, blinkande supernova. Jag vet inte vilket som var vackrast: Ikers tårar eller ljusen som släcktes och alla silverskyltarna. Magiskt var det i alla fall. Det var mer än magiskt.
“Jag kanske får börja hålla på Real nu”, sa S.
“Ärligt?”
“Nej. Aldrig i livet!”
Real Madrid vinner. Och Bilbao åker inte ur. Allting är slut.
Och när säsongen startar igen så kommer ingenting att vara som nu. Men vilken fantastisk säsong vi lämnat bakom oss, eller hur?
Som vi hatat, älskat, konspirerat, anklagat, vunnit, lidit nederlag och dyrkat varenda minut.
Tack. För allt. För vart enda ord. Och för var enda känsla. För varje liten tår och för varje leende.
Amazing!