"Men va fan, de vann väl" och andra yttranden i väntan.
En återgiven diskussion med blivande Spaniendyrkaren och Henry-fanet Stefan Hellberg.
Det rådde stiltje på Idrottsparken i Norrköping innan IF Sylvia mötte Enköping. För en gångs skull var allting i ordning i tid, och för en gångs skull dök ingen upp. Tillsammans med Sylvias sportchef, den charmerande före detta IFK (Norrköping)- tränaren Stefan Hellberg stod jag utanför spelargången och väntade på att något skulle hända. På något vis hamnade vi i Spanien.
”På söndag kör vi sista mot Bunkeflo”, sa han. ”Sen får vi lite semester.”
”På söndag?!”
”Ja, visste du inte det?”
”Jooo…”
”Söndag klockan fem.”
”Ja, men det blir härligt med lite söndagsmatch igen! Dem blir vi inte bortskämda med nu när spanska ligan är slut..”
Stefan lade huvudet på sned och tittade på mig så konstigt så jag kom att undra om han glömt bort varifrån de plockade upp mig. Det hade han förmodligen just då.
”Spanska ligan, säger du?”
Jag nickade, förmodligen alltför ivrigt. Då jag kan ana mig till en kommande diskussion om spansk fotboll blir jag töntigt entusiastisk. Nu var vi dessutom enormt rastlösa och ganska uttråkade; när man vant sig vid att ingenting fungerar och allting tar tid vet man inte hur man ska hantera att det bara flyter på. Jag stod med mina laguppställningar och formationspapper i handen och undrade varför Jesper Blomqvist inte kom, om han inte tränade Enköping längre.
Då sa Stefan: Henry.
”Va?” frågade jag.
”Henry”, sade han igen med betydligt mer lyrisk underton. ”Henry har fått mig att längta tills det sätter igång. Han ska ju till Barcelona…”
”Jo, jag vet det.”
”Du vet, jag har aldrig brytt mig om spansk fotboll sådär särskilt. Klart man kollar lite ibland, men ja, nu blir det annorlunda.”
”Du blir Barca-fan all of a sudden, typ?”
Han skrattade lite åt mig. Jag har en ful ovana att slänga in engelska i tid och otid, och det händer att det retar upp en och annan. Jag brukar be folk som har sådana problem att flytta utomlands ett par år.
”Barca-fan, säger du? Det kan jag inte svära på. Men jag kan ju säga som så att vi förmodligen inte någon annanstans i denna värld kommer att få se ett i närheten lika spektakulärt anfall som det de bygger upp. Där har du han, unga killen… Messi… och så den andra… … …”
”Eto’o?”
”Heter han så?”
”Om det är honom du menar så gör han det, det är väl ett ganska naturligt antagande?”
Stefan grimaserade lite. Det betyder ungefär oj vad du är rolig, du. I motsatsernas värld.
”Det kommer inte finnas en backlinje i världen som kommer kunna stå emot ett sådant anfall”, fortsatte han.
”Inte ens Sylvias?” frågade jag. Den kommentaren bevärdigades inte ens med grimas.
”Och så Ronaldinho”, drömde han vidare. ”Nej nästa år vet du Nina, då kommer Barcelona vinna allt de kan vinna. De satsar ju på offensiven, och i slutänden är det det viktigaste. Du måste göra mål. Du vinner inte om du bara låter bli att släppa in mål, det är bättre att släppa efter lite bakåt och satsa på att inte bara nöja sig med uddamålsvinst. Jag menar, får du ett mål i baken är det inte så farligt om du gör fem själv, eller hur?”
Jag har en ful ovana att aldrig svara på uppenbara konstateranden, de talar tydligast för sig själv, precis som ren idioti.
Stefan pratade på om Henry en liten stund, om den här fantastiske Henry som fixat ett intresse för Spanien åt honom och en given extra pinne åt TV4-s tittarstatistik. Han har gjort så och så många mål, han kommer bli som Beckham för Real Madrid, du vet, engelsmännen. Jag sa inget om fransmannen Henry, han som växte upp i ghettot och blev ett helt lands nationalhjälte. Det kändes i sammanhanget ganska irrelevant.
”Berätta vad du menar med Beckham”, sa jag.
”Du vet, grabbarna som kommer från engelska ligan… de fångar vårt intresse på ett annat sätt. Den engelska och italienska fotbollen är djupt rotade i våra fotbollsmedvetanden, men den spanska är fortfarande lite främmande. Man känner till två lag. Jag tror först man blir villig att sätta sig in i den när någon av de där killarna man känner igen kommer dit. Så var det ju med Beckham, jag vet många som inte ens visste att det fanns något som hette Real Madrid innan han kom dit. Lite detsamma gäller väl Barcelona, alla grabbar började gilla dem då han kom, Ronaldinho. Sedan blev det direkt mer fokus i tidningarna här. Allt han gjorde, vet du, och det blir likadant nu. De kommer lyfta fram allt Henry gör som är bra eller inte extra mycket för att han är den han är, du vet, de gör det med alla de där stjärnorna. (Ja, jag vet.) Det är något vi tycker om med spelare från engelska ligan. Och så kommer vi tycka att han är ännu bättre, eftersom han är en sådan som intresserat oss. Han har spelat så länge i en liga som varit med så länge. Jag lovar dig, jag kommer inte missa en match. Jag tyckte det var lite synd att de (Barcelona) inte vann i år, faktiskt.”
”Du kommer bli förälskad, vet du.”
Jag tolkar rynkade ögonbryn som en slags uppmaning till att inte sluta prata.
”Du kommer bli förälskad i den spanska fotbollen. Det är omöjligt att inte bli det.”
Och där någonstans gick ljuset upp för honom.
”Just det! Du är inne på den spanska, ja.”
I den sekunden dök faktiskt några journalister upp. De tog sina papper och frågade efter fikarummet. Stefan och jag pekade ivrigt, berättade ivrigt i mun på varandra. Och sedan, då de gått, bara stod vi där igen.
”Vet du om att Capello fått sparken?” frågade jag.
”Vad menar du? Från Real Madrid?”
”Ja, styrelsen valde att låta honom gå. Jag tror det var den där äcklige Mijatovic som drev igenom det från början.”
”Men va fan, de vann väl?”
Men att vinna räcker inte. Att som sämst aldrig falla ur topp fem räcker inte.
Stefan upprepade sin fråga.
”Jag tycker också det är stört”, sa jag. ”Stört eller osunt. Om inte en ligavinst på en säsong räcker för att bevisa vad man duger till så borde det i alla fall säga något om att man har potential och är värd att satsas vidare på, prövas ett tag till, typ. Mijatovic tål väl bara inte att Capello först ansågs vara något av ett fiasko för att sedan göra succé, medan Mijato själv bara var och förblir fiasko from beginning to end. Despottankar och sådant.”
”Men det där tycker jag verkar lustigt. Lustigt är fel ord. Det är snarare väldigt korkat; är det inte förhastat? Vill de ha den där Schuster nu då? Det var en jäkla hippie på sin tid, vet du.”
”Jag tror Schuster stannar i Getafe, men jag kanske har fel.”
”Det räcker inte att vinna”, sa han.
Vi stod där och bara tittade på varandra, försökte komma på något att säga som skulle föra diskussionen vidare till nästa nivå. Till slut sa Stefan: Villa real kommer aldrig orka, det vet du va?
”Villarreal? Va?”
”Ja, höll inte du på dem?”
”Jag vet inte. Favoriter är inte riktigt min grej.”
Och han bara skakade på huvudet. Från Enköpings omklädningsrum drämde musiken bara pang sådär till oss i hjärnan. Hundra tusen år till avspark.
”Du får hälsa alla att jag ska hålla på Henry. Och att jag undrar om de verkligen har alla hästar hemma, som sparkar Capello. Det är en sjuk värld, den där.”
Matchen kom igång trots att tiden stod still. I pausenlåg Sylvia under med ett mål. Stefan tänkte fortfarande på den spanska ligan.
”De spelar en jävligt bra fotboll i Spanien”, sa han.¨
”Den bästa”, sa jag.
”Jag fattar inte det där med Capello. Det känns helt befängt.”
”Nej… Ja...”
Han log lite.
”Men det ska bli ett jävla nöje att följa den ’bästa’ fotbollen i världen i höst. Henry, vet du.”
Jag tror inte själva anledningen till varför man börjar intressera sig för La Liga är avgörande. Man blir förälskad och det går inte att förklara. Jag vet att Stefan kommer att fastna som vem som helst som försöker sig på att bara titta fastnar. För att det är omöjligt att låta bli.
Jag vet vidare att man måste få mer än ett år och en ligavinst på sig innan någon kan tala om för en att man suger. Stefan Hellbergs spontana utrop som blir rubrik här var också min första tanke då jag läste att det var bye bye Capello.
Att vara bäst duger bara om man är bäst.
Sylvia spelade 1-1 mot Enköping. Jag hade velat skriva att det var Sylvias målvakt som gjorde Enköpingsmålet. Men det kunde jag inte.
