Dags att statuera ett exempel
Diskussionen om flickorna och fotbollen rullar vidare.
Någonting som inte upphör att förvåna mig är att det fortfarande i detta oh so upplysta och toleranta samhälle finns pojkar/män/flickor/kvinnor som faktiskt orkar kasta fram fördomarna om och om igen då någon av kvinnligt kön yttrar sig om fotboll. Det här har berörts tidigare, men eftersom mailen och kommentarerna inte upphör, så är det dags för en uppföljare.
Precis innan det korta uppehållet i Superettan mötte Sylvia Bunkeflo (denna skånska ort är för övrigt exkluderad ur stavningsprogrammet, jag kan inte låta bli att undra om de inte känner sig enormt suttna på) hemma. Jag stod och diskuterade tillsammans med min kollega Mats Wellin som just kommit hem från Barcelona, där han bland annat gjort ett studiebesök på Camp Nou.
“Vi fick gå in på planen”, sa han. “Fast inte ända in på planen förstås, utan bara fram till linjen. Jag stor där och tittade upp på läktarna, det gav mig svindel, kan jag säga.”
“Träffade du Ronaldinho då?” frågade jag. “Eller Henry kanske?”
Och som från ingenstans dyker en journalist plötsligt upp, vi kan kalla honom Edvin.
“Henry, ja, han är snygg va?” frågar han och nickar menande mot mig. Det är alltså meningen att jag ska känna igen mig i påståendet, nicka och hålla med.
Hallå, ursäkta?
“Inte lika snygg som Rafael Marquez”, snäser jag. “Fast allt är ju relativt, förstås.”
Edvin skrattar lite, frågar mig om jag har några papper åt honom, dåååååå.
“Nej, Nina får du inga papper av”, säger Mats. “Papper kan du hämta hos Peo.”
Eftersom män som Edvin väcker en omedelbar ogillan i mig passar jag på att såga tidningens bevakning av spanska ligan. Bara veckan innan Real Madrid vann skrev de fortfarande Sevilla som ledare, Valencia som två, Barcelona som trea. David Villa var för övrigt Sevillas bästa anfallare, inför den avslutande matchen mot Gimnástic saknade Barcelona den avstängde backklippan Gabi Milito och Villarreal låg precis under nedflyttningsstrecket. Det var långt ifrån första gången det här hände. Jag passade också på att framföra några klagomål gällande deras sena rapportering: det tog dem lite drygt en vecka att inse att ovan nämnde Henry faktiskt var klar för Barcelona.
“Jaha, oj, vad du kaaaaaaaaaaaaaan då”, sa han.
Han är bara en i raden journalister jag mött under min tid med Sylvia som antar att jag är 1.) kaffekokare 2.) spelarflickvän 3.) någons dotter
För bara tanken på att jag kunde fylla någon annan funktion i en fotbollsförening på elitnivå känns ju väldigt revolutionär såhär år 2007. Kanske skulle jag rent av känna mig förorättad om han , liksom bara sådär, antog att jag hade någon administrativ uppgift, att jag på något sätt var viktig för att föreningen ska fungera? Är jag dum som förvånas över det här, och i så fall, är jag dum som förvånas för att jag inte är man?
“Kul att du jobbar för just Sylvia”, sade någon. “Heter du Sylvia, också, eller?”
Ha. Ha. Ha. Gratulerar till den excellenta humorn. Är den typiskt manlig då, eller?
Atlético Madrid är det lag jag märkt flest kvinnliga supportrar hos. Det många av dem har gemensamt - tyvärr - är den relativt låga åldern (inget fel på den i sig!) och fascinationen för Fernando Torres. I de flesta av fallen innebär kombinationen en överspacklad fjortis som gråter om kvällarna över det faktum att det i Fernandos liv existerar en Olalla. De är inte speciellt intresserade av fotboll, trots tröjan, trots affischerna.
Då jag senast tog upp ämnet skrev någon väldigt klokt i forumet något i den här stilen: Jag begriper inte varför man bemödar sig kolla på en match om man bara är ute efter att se på en enda spelare. Stora delar av matchen ser man ju inte ens skillnad på dem!
Ungefär så tänker jag också. Men jag har två systrar som har motbevisat tänket gång efter annan. De (och många med dem) tittar inte på matchen, trots att den står på någonstans i bakgrunden. Det är känslan av närvaro som infinner sig, som de är ute efter. De tycker om att höra kommentatorn säga FERNANDO TORRES, titta upp, och vara helt nära honom, typ live. De favoritar alla klipp han förekommer i på YouTube och tittar på dem om och om igen. Och sen då någon någonstans i vilket sammanhang som helst kommer in på ämnet har de mage att säga att de gillar fotboll. Det fungerar även med David Beckham och Cristiano Ronaldo.
Vad fotbollen blir i deras ögon är något slags mer allmänt accepterat substitut till ett pojkband. Och det vore att ljuga att påstå att deras fotbollsintresse förstör för så många andra flickor. Jag har försökt titta på en match tillsammans med Fernando Torres-älskare. Jag har försökt detektera ett genuint intresse för sporten alternativt laget bakom allt fjoll och åh fan vad han är fin. Jag har misslyckats.
Nu när Torres lämnat Atlético är jag spänd på att se vad som händer. Kommer favoritlaget bli Liverpool, som genom ett trollslag? Kommer de, när de ifrågasätts, svara : Ja, men alltså guuuuuuuud, jag har alltid gillat Liverpool mest i ENGELSKA ligan, haaaaaallåååååå. Kommer Beckhambrudarna börja älska L.A Galaxy?
För det är ju nu om någonsin som de har chansen att statuera ett exempel! De riktiga lagfansen, alltså. De riktiga fotbollsfansen. De som kommer fortsätta att hålla på laget, följa laget, älska laget lika mycket, just de brudarna måste höras. De kommer inte på länge att tilldelas ett lika perfekt tillfälle att bevisa alla som tror annat fel.
Vad jag menar är inte att man inte kan beundra en speciell spelare; jag tror många kommer att följa Torres och Beckhams framgångar och motgångar i de nya lagen också, med uppriktigt intresse. Vad jag menar är inte heller att alla tjejer som håller på Atlético eller Real Madrid gör det på grund av de här två spelarna. Det jag försöker säga är att det trots allt också finns en stor samling fjollor där ute som faktiskt ger folk som Edvin en anledning att tycka som de tycker, att säga som de säger. Och dessa “fotbollsälskande flickor” förstör en hel del för oss som i första hand intresserar oss för sporten. De förstör på samma sätt som pojkarna som direkt antar att alla är likadana. Men allt kan inte skyllas över på dem. Ingen rök utan eld.
När en vän googlade ordet 'sötnos' dök Fernando Torres upp på andra sidan.
Då jag skrev krönikan ‘En Kaká tack’ den 18:e april i våras hade jag med en länk där Sergio Agüero sjunger någon slags sång om sig själv tillsammans med bandet Los Leales. Ett par dagar senare fick jag ett mail som gick såhär: Jag älskar Kun! Jag älskar hans röst. Han sjunger så fint. Vilken är din favoritspelare? Vem tycker du är snyggast? Författaren var enligt mailadressen född 1991.
Det är alltså inte bara pojkar som tror att flickor bara gillar fotboll på grund av de vackra pojkarna som spelar.
Det finns en hel del ÄKTA kvinnliga fotbollsfans. Det tråkiga är bara att så många av dem fortfarande är rädda för att ta plats i en så mansdominerad värld. Kanske har de försökt så många gånger, men mötts av så många Edvinar och så många 1991:or att de liksom tröttnat eller gett upp. Kanske har de fått en sexuell invit för mycket. Men för att det här någon gång ska komma på rätt kant så kommer det krävas en hel del brudar som är beredda att både öppna käften och sedan vara beredda på alla otattacker de kommer att mötas av, både bland män och kvinnor. Det är bara vi (tjejer) som kan bevisa för dem (de fördomsfulla, oavsett kön) hur fel de verkligen har.
Ett alldeles speciellt tack till min Chilekollega och vän Xavier Ladu, som orkar lyssna på mig och mina problem, och som lärt mig dissa slemmiga typer på chilenska. Xavier är ett föredöme.
Och till Rickard Petersson, som fick mig att orka gå tillbaka till Sylvia efter en ovanligt tuff kväll och ovanligt sliskiga domare. Det är män som dem, som frivilligt och gärna välkomnar flickor som mig till “deras” värld som gör det hela uthärdligt.
När Umeå, rankande världens tredje bästa klubblag för damer, kom till Norrköping fick de spela på grusplanen bakom Sylvias gamla hemmaplan Bollspelaren. När SvFF presenterade nyheter inför den här säsongen var hörnflaggor något nytt för Damallsvenskan. Visst är damfotbollen långt ifrån lika underhållande som herrfotbollen, men kom igen!
Forza!