Sluta imponeras – Börja tro!
”Dags att vända blad i den spanska fotbollshistorien”
Naturligtvis blev det Italien. Många såg scenariot redan efter lottningen i december, att inte hamna i ”dödens grupp”(originell benämning..) kan väl kanske ha setts som en framgång men för oss som kikade förbi gruppspelet såg att Spanien hamnat på samma sida som dödens grupp, d.v.s. dödens sida. Redan då kunde man se hur Spanien utan större ansträngning och en del briljans susat sig förbi gruppspelet innan de stora farliga jättarna väntade i kvartsfinalen. Adíos. Som vanligt. Eller?
Bilden förstärktes inte lite av att Spanien sedan förlusten på Råsunda hösten 06 gått igenom kvalspelet som en ångvält och dessutom besegrat Argentina, England, Frankrike och Italien i vänskapsmatcher. Varför inte skruva upp förväntningarna ännu en gång? Ja varför inte när man har Europas mest bollskickliga lag där Fabregas och Alonso inte platsar i startelvan, Joaquin, Guti och Raúl inte får plats i en 23-mannatrupp, när man fått fram världens bästa anfallare i Torres, och en som i landslaget är ännu bättre i Villa, dessutom har man världens bästa back i Sergio Ramos och världens BÄSTA MÅLVAKT i Iker Casillas. Listan kan göras längre med argument för att Spanien kommer att bryta förbannelsen. Naiva halvidioter som jag har därför än en gång, med stor osäkerhet i rösten, flaggat för det kan vara Spaniens tur i år, men samtidigt som man nämnt Spanien och ”vinna EM” i samma mening har man snabbt insett det osannolika och halvt om halvt backat från sina påståenden.
De flesta som kan sin historia vet att det spanska landslaget inte avancerat längre än kvartsfinal sedan 1984. All möjlig logik och tradition pekar mot att ett erfaret och med uppgiften växande Italien ska besegra sin lillebror och motpol. För på många plan är Italien och Spanien varandras motsatser. När Spanien lämnat turneringarna i kvartsfinalen har italienarnas turneringar mestadels börjat i kvartsfinalen och har nått tre stora finaler de senaste 14 åren med guld i senaste VM som höjdpunkt. Där Spanien spelat vackert och publikfriande har Italiens spel ofta varit stereotypt och kritiserat. Där Spanien behövt 10 chanser för att göra ett mål behöver Italien en halv o.s.v. Det går omöjligt att komma ifrån känslan av att Spanien är förloraren som viker ner sig i viktiga matcher och att Italien är vinnaren som oftast höjer sig i viktiga matcher. Majoriteten av de fotbollsintresserade delar nog den känslan. Spanien går inte bara ut mot världsmästarna som kommer till matchen stärkta av att ännu en gång kravlat sig vidare från gruppspelet utan Spanien går mer än allt annat ut mot sin egen historia. Man möter rivalen som man motvilligt imponerats av och avundats. Laget som passar Spanien sämst i hela världen. Det är sannerligen inte lätt att vara spanjor.
Synen på det spanska landslaget som en närmast ständig förlorare är historiskt riktig och väldigt svår att ifrågasätta. Men det är dags att sudda bort den där förbannade pessimismen och osäkerheten. Det är dags att förgöra allt snack om ett splittrat landslag utan identitet. Det är dags att visa att man lärt sig av alla misstag från tidigare debacle. Det är dags att se möjligheterna istället för svårigheterna. Det är dags att visa att man kan omvandla all individuell elegans till ett dynamiskt kollektiv. Det är dags att visa att man kan hålla fokus i försvarsspelet en hel match, inte bli naiva och släppa till enkla mål. Det är dags att plocka fram vinnarskallarna. Det är dags att sätta storebror på plats en gång för alla. Det är dags nu!
Fotbollsmässigt spelar Italien och Spanien fortfarande ganska annorlunda. Spanien har äntligen bestämt sig för hur man vill spela och det är alltså ”tiqui taca” till jorden går under som gäller. Det betyder ett långvarigt bollinnehav med massor av passningar för att sen överraska med en tempoväxling eller instick till någon av forwards. Det är ett spektakulärt spel som kan vara mycket vackert att se på men svagheterna är inte svåra att urskilja. Spanien spelar ibland för mycket i sidled och det iögonfallande passningsspelet leder då inte till några målchanser. En annan bristvara är distansskott och jag skulle också efterfråga att spelare som Iniesta och Silva i betydligt större grad utmanar sin motståndare och går lite mer direkt på mål. Ytterbackarnas förmågor i offensiven känner vi till och de måste också komma fram i en större utsträckning för att kunna sätta tillräcklig press på italienarna, framförallt Sergio Ramos är ett ruskigt sparkapital om man ställer hans insatser i EM i jämförelse med hans egentliga kapacitet. I försvaret är nyckelordet som jag vidrörde ovan, KONCENTRATION, inte sällan ser man spanska lag fullständigt äga matcher men straffas av onödiga mål vid exempelvis fasta situationer som kan undvikas med fullt fokus.
En titt på Italiens spel så här långt gör mig något konfunderad. Eller konfunderad är fel ord nu när Italien avancerat men intrycket av Italien har varit att man spelat bättre och mer underhållande fotboll än normalt men att man då istället straffats bakåt vilket kostat dem poäng. Motsatsen brukar vara mycket vanligare när det gäller Italien. Tydligast var ju detta mot holländarna där Italien gjorde en riktigt bra andra halvlek offensivt sett men där de tre målen man släppte in var i underkant efter högst mediokert försvarsspel. Trenden fortsatte mot Rumänien där det skapades mycket målchanser framåt men fortfarande inte kändes 100 % bakåt. I matchen mot Frankrike gynnas italienarna utan tvekan av Riberýs tidiga skada och när sedan utvisningen kommer är matchen redan i hamn. Nytt mot Frankrike var dock att Andrea Pirlo vaknat igen och var fantastisk i den första halvleken, mindre fantastisk för Italiens del var att han snackade till sig en varning och missar kvartsfinalen. Pirlo är troligtvis den enda italienare som passat in i det spanska laget men i mina ögon är det bara Daniele de Rossi som på allvar hade tillfört något i det spanska spelet. Ofattbart att Italiens nya ”tia” ställdes över i den första matchen då han enligt mig konkurrerar med Steven Gerrard om att vara den mest kompletta mittfältaren i världen. Hans kraft och ständiga närvaro finns inte riktigt hos Marcos Senna.
Utöver De Rossi så måste man ju givetvis nämna Luca Toni som är konstant farlig och med honom på planen är Italiens spelmodell tydlig. Man centraliserar mittfältet med Aquilani, Ambrossini och De Rossi och gör plats på kanterna för Zambrotta och Grosso att storma fram och mata inlägg mot Luca Toni. Alternativet djupledslöpningar från Perrotta eller individuella nummer från Cassano. Viktigt för Spanien blir att försöka stoppa upp Italiens spel och trycka tillbaka deras ytterbackar i planen och i största möjliga mån hindra dem från att hitta Luca Toni med luftbollar.
Men trots två fantastiska lag och mängder med intressanta dueller så är det ändå psykologin som kommer stå i centrum. Spanien har inte slagit Italien i en mästerskapsmatch på 88(!) år och alltså inte avancerat förbi kvartsfinal på 24 år. Den absolut viktigast aspekten för Spaniens öde mot de azurblå sitter inte i fötterna utan inuti skallen. Spanien måste sluta imponeras av Italien och alla andra, sluta se sig själva som någon frejdig uppstickare som bara vill visa att de kan spela bra fotboll och bjuda på lite uppvisning i gruppspelet. Spanien måste TRO att de är bäst, de måste vara beredda att offra allt för att vinna och sluta bry sig om hur det ska se ut – det är seger till varje pris som gäller. Italien vet att fotbollen inte delar ut några skönhetspoäng och det har tagit dem till flertalet mästerskapsfinaler. Spanien måste en gång för alla ge sig f*n på att de ska gå vidare och lita på sig själva och tro på det man gör fullt ut. Inga tvivlar på att den individuella kapaciteten finns i det spanska laget utan på papperet ståtar man med Europas bästa lag och överglänser klart det italienska. Men i de här sammanhangen förlorar det betydelse till viss del. Individen är beroende av att hela laget fungerar. Spanien måste spela tillsammans och inte för sig själva som varit fallet flera gånger tidigare inte minst om man skulle hamna i underläge. När så blir fallet så drunknar alla individuella spetskvaliteter i det kollektiva misslyckandet.
Söndagen den 22 juni kan bli dagen då traditionens makt inom fotbollen åter visar upp sig. Det kan bli dagen då alla med alibi-tänket att ”Italien och Tyskland växer alltid ju längre turneringarna går” åter får rätt. Det vara dagen då allt är som vanligt med Spanien som en ynklig småpojke som smyger undan när de riktiga männen kliver fram. Det kan vara dagen då ett spanskt lag åter får stryk mot ett italienskt trots att man varit spelmässigt överlägset och man får skämmas över sin naiva tro att Spanien minsann visst det kan vinna ett mästerskap. Men söndagen den 22 juli kan också vara dagen då allting vänder. Dagen då Spanien på allvar presenterar sig som en europeisk stormakt i fotboll. Dagen då italiensk cynism besegras av spansk hunger. Dagen då Spanien äntligen kan få ha marginalerna med sig. Fram tills svaret ges blir det en otålig väntan. En väntan som kommer och också får präglas av nervositet och förväntan men den får absolut inte innehålla rädsla för då är jag säker på att historien går igen.
Spanien kan slå Italien på många sätt. De kan slå dem genom att sätta sitt tiqui taca till fullo, de kan göra det genom att med tålamod ligga rätt i positionsspelet och kontra ut Italiens relativt långsamma backlinje, de kan göra det efter mål på en fast situation, man kan vinna på ett skitmål och man kan vinna efter straffar. Men Spanien kommer ALDRIG att vinna den här typen av matcher om man inte har huvudet med sig. Det måste vara bestämt i alla lägen och det måste vara elakt. Det måste vara smart och det måste vara koncentrerat. Kan La Seleccion äntligen få kontroll på sina nerver så finns alla förutsättningar för att sätta ett historiskt avtryck i den spanska fotbollshistorien.
För mig kan inget roligare och större hända i EM än att Spanien sätter alla tvivlare på plats genom att äntligen komma över det beryktade kvartsfinalspöket och att göra det mot mardrömsmotståndaren, tillika världsmästarna, skulle göra en seger så fruktansvärt stor. Spanien har kunnandet, har man skallen?
