Spansk fotbollshistoria
La Selección. Laget som aldrig vinner? Eller aldrig gjorde det snarare. För före EM-guldet 2008 och VM-guldet 2010 fanns det inte mycket av värde att visa upp i prisskåpet för ett landslag som få trodde på. Det spanska landslaget har nämligen alltid stått i skuggan av storebröderna från Italien, Brasilien, Tyskland och Argentina. Ja, till och med England, om man ser till medias uppmärksamhet. Mängder av storspelare har passerat revy utan att kunna bidra med speciellt mycket mer än enskilda prestationer.
La Roja har alltid varit laget som spelat bra fram tills det verkligen gällt något. Laget som ständigt visat världsklass men som ändå vikit ned sig. Laget som många räknat med men som aldrig lyckats motsvara förväntningarna. Tvärtom snarare. Till och med de luttrade spanjorerna som ofta värdesätter den inhemska ligan mer började skratta åt sitt landslag och kritiken har varit massiv. Fram tills idag. För med den nya generationen spanska landslagsmän går det bättre. EM-guldet 2008 och VM-guldet 2010 har enat landet som nu stödjer sitt landslag till 100% och mycket talar om att detta bara är början på det som komma skall.
Men först. Den spanska landslagshistorien från början.
Det hela började den 28 augusti 1920 med match mot Danmark i Bryssel under OS i Antwerpen, Belgien. Och det blev seger direkt. 1-0 tack vare Patricio. I laget fanns blivande storheter som Zamora i mål och Pichichi på topp. Och sedan var bollen i rullning så att säga. Näsa utmaning blev VM. Dock inte det i Uruguay tio år senare. Där valde spanjorerna att inte medverka. Mycket på grund av den långa resan över Atlanten. Istället fick La Selección VM-debutera i Italien 1934. Där blev det dock respass i kvarten av värdlandet genom Guiseppe Meazza. Förlusten sved hårt och i nästa VM 1938 i Frankrike så valde spanjorerna av avstå spel. Sedan kom krigen och VM ställdes in. Så också de flesta landskamper.
Det första världsmästerskapet efter andra världskriget gick i Brasilien 1950 och här gick det bättre för La Selección. Med Zarra som stor målskytt fick Spanien med sig en fjärdeplats efter det att Sverige vunnit med 3-1 i den sista matchen och därmed knipit bronset.
Men glädjen över fjärdeplatsen måste ha stigit spanjorerna åt huvudet för sedan missade man VM i Schweiz 1954 och Sverige 1958 samt det första europamästerskapet i Frankrike 1960. Inte förräns VM i Chile 1962 skulle landslaget göra comeback på den stora scenen. Men med den före detta ungraren Ferenc Puskas i laget blev det ändå en sistaplats i gruppen.
Sedan kom EM 1964 på hemmaplan. Och vilken succé det blev. Inför ett fullsatt Santiago Bernabeu besegrades Sovjetunion med 2-1 i finalen efter mål av Pereda och Marcelino. Spaniens första guld var säkrat och det på hemmaplan! Lycka!!
Men säg den glädje som varar. Sen kom nämligen nästa tunga period…
I VM 1966 i England åkte Spanien ut tidigt och sedan misslyckades La Roja med att kvalificera sig till EM i Italien 1968, VM i Mexico 1970, EM i Belgien 1972, VM i Västtyskland 1974 och EM i Jugoslavien 1976. Puh.
Efter år av misslyckanden ställdes till sist La Selección på fötter i ett VM. Nu i Argentina 1978. Tyvärr utan att lyckas nämnvärt. Efter endast en seger, mot Sverige, fick Juanito, del Bosque och grabbarna åka hem tomhänta. Två år senare under EM i Italien gick det bättre men även här blev La Roja utan ädlare valörer. Italien, Belgien och England blev denna gången banemän.
Det var därför med blandade känslor landslaget ställdes på ben under VM på hemmaplan 1982. Ovisst av tidigare motgång skulle spanjorerna nu ta det egna folket med storm. Med minnet av guldet från det senaste hemmamästerskapet inledde Spanien dock darrigt men gick till sist vidare till den andra omgången där Västtyskland och England till sist kickade ut hemmalaget från VM. Guldet från EM 64 lyckades verkligen inte upprepas och åter misär för spanjorerna.
1984 spelades EM i Frankrike och här gick det bättre. Nu blev det final. Landslagets andra sedan guldet 64. Men här tog det stopp när Platini & Co. Blev för svåra sedan Arconada lite väl lätt tappat in en fransk frispark. Främsta målskytten Maceda fick ta med sig sitt lag hem med silvermedaljer runt halsen. Men trots allt en framgång för svältfödda spanjorer.
Följande VM i Mexico 1986 gick också bra. Emilio Butragueño gjorde fyra mål på Danmark i åttondelen och framtiden såg ljus ut. Tråkigt och oväntat nog blev dock Belgien för svåra i kvarten och Spanien fick än en gång åka hem i förtid.
Efter Mexico VM följde en kvartsfinal i EM i Västtyskland 1988 och en åttondelsfinal 1990 i Italien (där Jugoslavien och Dragan Stojkovic kickade ut Salinas, Michel och Butragueño med följe) innan Spanien fick jubla igen. Dock inte i EM i Sverige 1992. Dit kvalificerade sig inte La Selección. Men däremot i hemma-OS i Barcelona. Inför ett fullsatt Camp Nou besegrades Polen i finalen med 3-2 spelare som Guardiola, Kiko, Abelardo, Alfonso och Luis Enrique.
Spanien hade än en gång tagit guld på hemmaplan!
Därför var det också minerna uppåt när det var dags för VM i USA 1994. Men det blev inte så roligt som väntat när La Roja inte riktigt lyckades. Här gick Spanien åter till en kvartsfinal, nu mot ärkerivalen Italien. Ett grannland som nu som alltid blev ett spöke för frustrerande spanjorer. 2-1 blev slutresultatet men matchen eftergicks av hetsiga diskussioner av utebliven straff sedan Luis Enrique fått näsbenet avslaget.
1996 slog hemmalaget England ut Spanien i kvartsfinalen i EM och 1998 i Frankrike fick La Selección lämna VM redan efter gruppspelet. Detta trots 6-1 mot Bulgarien efter mål av Luis Enrique, Kiko, Fernando Morientes och Hierro.
Under EM i Holland/Belgien 2000 var det dags igen för det stukade spanska självförtroendet att få sig en törn. Nu när Raúl, Mendieta, Alfonso, Etxeberria och Munitis fört Spanien till kvartsfinal så var Zidane och Djorkaeff snabbt där för att släcka det rödgula hoppet. Och så fortsätter historien. Spanien spelar bra i gruppspelen men åker ut så fort det gäller något.
2002 i Japan/Sydkorea föll Spanien tungt mot värdlandet Sydkorea i kvarten. Straffar fick avgöra. Extra tungt med tanke på bortdömt spanskt mål under ordinarie speltid.
Två år senare lämnade Spanien Portugal efter att ha åkt ut redan i gruppen och under VM i Tyskland 2006 blev Frankrike för svåra…igen.
Kvar finns EM i Österrike/Schweiz 2008 och VM i Sydafrika 2010. Men det är å andra inte fy skam. Här föddes det nya Spanien som med sitt Tiqi-taca-spel tagit Europa med storm. Efter femtielva svåra år och lika många bedrövelser tog Spanien äntligen ett guld när Fernando Torres avgjorde EM med matchens enda mål i finalen mot Tyskland. I detta EM dog också alla spöken för en gångs skull när Italien slogs ut på vägen. Förvisso efter straffar men vad gör väl det? Det stukade spanska självförtroendet är helat och folket står åter bakom sitt före detta splittrade landslag!
Två år senare var det dags igen. Då kanske inte så mycket tack vare Fernando Torres men väl David Villa och Andrés Iniesta. Efter en överraskande inledande förlust mot Schweiz tog Spanien sakta men säkert sig in i turneringen och efter 1-0 på Portugal i åttondelen, 1-0 på Paraguay i kvarten och, gissa, 1-0 på Tyskland i semifinalen blev det till sist final mot Holland. Här var La Selección överlägsna sina fysiskt starka motståndare men det krävdes ändå förlängning innan Andrés Iniesta avgjorde sekunderna innan straffsparkarna. Spanien är därmed inte längre utan vinster i fotbollsmästerskap. Spanien är äntligen inte bara Europamästare. De är också Världsmästare!
Med nya tekniska, snabba och passningssäkra spelare är framtiden i allra högsta grad Spaniens. Här ska förlorade år tas igen med råge.
A por ellos!
Meriter:
VM – Guld 2010
EM – Guld 64, 08. Silver 84
OS – Guld 92.
Mest landskamper: Andoni Zubizarreta – 126
Mest mål: Raúl – 44
Största vinst: 9-0 mot Bulgarien 1933
Största förlust: 7-1 mot Italien 1931
