Veckans veckans
...vart vi än ser ser vi bara storhetsvansinnig mänsklighet; vi är mitt uppe i en katastrofal fördumningsprocess. - Thomas Bernhard
Veckans Marcus Birro: Jag vill egentligen inte ge mig in i genusdebatten eftersom jag varken är feminist eller den manliga motsvarigheten därtill; jag är för alla människors lika värde och rättigheter och sedan inte mer. Jag är för individen. Men. När Birro i premiärnumret av Expressens fotbollssatsning på fredagar; Fotbollsexpressen, eller Fotboll, skriver om något han av uppenbara anledningar inte är rätt person att yttra sig om så känner jag att det är lite av min skyldighet att om inte annat presentera ämnet från andra sidan.
Skriver Birro: Arenorna är männens värld. En gapig plats med fylla, rasism och hjärndöda ramsor. Men också en samlingsplats för några av de kanske starkaste upplevelser en människa får glädjen att uppleva. (Det får även duga som veckans tautologi.) Manlig eufori är inte som kvinnlig. Den är gapigare och våldsammare. /…/ Jag är så trött på alla som slentrianmässigt fördömer läktarvåldet i Sverige.
Pardon me, männens värld? Låt mig sträcka ut handen och säga dominerad av. Men absolut inte ägd. Att börja dela upp världen, eller att börja dela ut världarna, att hitta de rättmätiga ägarna till varje liten del och sedan konstatera att den tillhör dem blir inget annat än saggig 1800-tals kolonialism.
Att säga att fotbollsarenor är männens värld är som att säga att bussar är för vita, det var ganska populärt och väldigt avskytt i USA för femtio år sedan.
Låt oss för en stund förflytta oss till England, landet med den ständigt begapade läktarkulturen och under ett antal år mitt hemland tillika. På engelska arenor kryllar det av brudar, av tanter till och med. Jag gick ofta på fotboll i England, Andrew och jag, Lee och jag, ibland Steven, och det var aldrig några problem, inte heller kände sig dessa män tvingade att vara återhållsamma i mitt sällskap, även om det finns killar som tycker att det måste vara så. I kvinnors sällskap lägger man band på sig. Att de ser på saken på det viset är knappast det andra könets fel, det är inget vi ska beskyllas för. Tjejerna står mitt ibland männen, de sjunger lika högt som dem, de dricker lika mycket. Att de kanske inte slåss i samma utsträckning på pubarna efteråt gör inte att de inte kan dela eufori med männen de befinner sig samman med.
Eufori, eller upplevelsen därav, kan inte generaliseras. Mer än manlig eller kvinnlig är den individuell.
Jag får ganska ofta frågan hur står du ut i en så mansdominerad värld? På den har jag inget bra svar, för jag har aldrig direkt upplevt det förtryck som många människor förväntar sig ska vara totaldominerande. Jag kan inte säga att jag drabbats av det, eller så har jag vägrat att göra det och/eller inte sett det som det ena könets förtryck av det andra utan som enskilda idioter och långt ifrån sitt genus representanter.
Sexuella inviter från domare och spelare i samband med matcher jag arbetat på vid ett par tillfällen, de rinner av mig som vatten, det händer oftare utanför fotbollen och mer än manligt förtryck ser jag det som patetiska försök från ynkliga individer.
Det finns två saker som retat upp mig. Det ena var en domare som vägrade ge mig laguppställningar trots att jag hade bråttom att lägga upp dem i LiveScore, som trots att jag hade mitt SvFF-ID om halsen avskrev mig som en spelarflickvän. Jag blev sen med uppgifterna, fick skit av Hego och det helt i onödan, det gjorde mig förbannad men oftast tar jag inte åt mig.
Det andra var ett mail jag fick av en läsare. Han menade att vara snäll, men det blev väldigt fel. Han skrev såhär: Nina, du skriver så förbannat bra, jag hade aldrig trott på att du var tjej om jag inte visste att du är det.
Jo. Jag tackar?
Våld, rasism och hjärndöda ramsor är inte en del av den manliga världen, utan en del av den enda världen, den som vi delar. Det känns inte särskilt tidsenligt eller begåvat att försöka stänga ute halva mänskligheten där ifrån. Och kanske var det inte vad Birro menade med sin text, även om det kommer ut så.
Kanske anser han att det endast finns en sorts kvinnor som är de verkliga kvinnorna, att det är de som hellre lägger håret på värmespolar, stryker sina kläder och männens än att gå på en smutsig fotbollsfest, som aldrig lämnar huset med flagande nagellack, 50-talsikonen som städar i högklackat. Bara det att så inte är fallet, inte alls. Liksom alla män inte är gapiga fyllbultar vars utopia är en lagom bråkig fotbollsarena, en deras värld.
Den typen av tjejer som oftast söker sig till fotbollsarenor är inte den som är rädd för fläckar på blusen eller som ryser av obehag inför en svordom eller en menlös ramsa, vi vet att det är sådant som uppkommer i den miljön, vi går dit ändå, vi är med på det.
Inte som kvinnor så mycket som som människor.
Veckans skador: Den mest beklagliga av dessa är naturligtvis Santi Cazorla, som inte bara missar resten av säsongen samt Villarreals fortsatta Europaäventyr utan också Copa de las Confederaciones med landslaget i Sydafrika i sommar, men sättet Sergio Garcia förstörde sitt ledband på var ändå lite, ja, vad ska vi kalla det?, klantigt, onödigt, skrattretande?
Sergio skulle fira 1-0-målet mot Numancia och gjorde så genom att kasta sig på knä och glida ut till hörnflaggan. Det gör han nog inte om. EM-vinnaren och den forna Zaragoza-giganten blir borta i minst en månad och det är inte precis det första som Betis – som kämpar för att inte glida ner under ytan – behöver. Klart står i alla fall att konstellationen Oliveira – Sergio Garcia inte frälser någon, i Betis fall ligger hoppet till Edu (som gjorde comeback i helgen) och Emana, som varit enastående.
Veckans kämpar:
Osasuna.
Det var något Robert skrev i Spaninebloggen i söndags; inga medaljer kommer att delas ut till kombattanterna som lyckas överleva degradering. Inte det här året heller.
Och de senaste säsongerna har männen från Pamplona återfunnits i detta bottenskikt, senast klarade de sig med en poängs marginal kvar medan Zaragoza lämnade plats. (På Zaragozaforumet kallar vi dem något helt annat men det passar sig inte här, därför blir det såhär, Loic.)
I ena änden Barcelona och Real Madrid, i den andra Espanyol och Numancia.
Vi vandrar alla i våra personliga mörker eller skymningar och visst är det lätt att det blir ljusglimtarna, stjärnorna, som drar till sig våra blickar. I samband med vinterns El Clasico skrev jag en text om bottenmötet som ägde rum i samma omgång, det mellan Recreativo de Huelva och Osasuna, och apropå den så fick jag en syrlig kommentar som sade att det som försiggår i toppen av tabellen alla gånger är viktigare än det som händer i botten.
Jag var inte på humör då, men hade jag varit det hade jag skrikit att nej, nej, nej absolut inte viktigare. Att kämpa för överlevnad är alltid mer essentiellt än att kämpa för guldmedaljer, men kanske inte lika intressant och absolut inte lika glamouröst. Mannen i fråga gjorde en äkta Birro, generaliserade, förutsatte att det som var viktigast för honom (att Real Madrid skulle vinna över Barcelona vilket de inte gjorde den gången) var viktigast för alla andra. För Osasunas supportrar, för Recres.
För närvarande har Osasuna nästan bäst form av alla de spanska lagen. Det här visades inte minst i söndags då man lyckades besegra Atlético Madrid med 4-2 på Vicente Calderon.
Bottenstriden är betydligt jämnare än vad den i toppen är, det är här nere som det verkligen kommer hända saker, det är här det inte alls känns avgjort än.
I enlighet med all fysisk logik så kan en topp inte existera utan en botten att vila på, så bländas aldrig till den grad som ovan nämnde man gjort, förneka inte dessa krigare. Barcelona skulle aldrig kunna leda en liga om det inte fanns någon som låg sist i den, och när allt är slut så kan ingen med trovärdigheten i behåll svära på om de som klarade livhanken den här gången (måtte det blir Espanyol även om det känns avlägset!) eller de med guldmedaljerna kring halsen är de som är absolut lyckligast. För lycka kommer i så många former, och de är alla lika sanna för dem som känner den och det som inte syns bara för att man är bländad av ljuset existerar i allra högsta grad.
Som det ser ut, i alla fall för stunden, har Osasuna lagt botten en bit bakom sig och som de har gjort det!
Veckans Champions League:
Villarreal – Arsenal: 1-0
Villarreal har inte övertygat på sista tiden. Det har inte Arsenal heller. Får Cani spela blir det han som gör målet.
Manchester United – Porto: 0-0
Kan Porto hålla nollan på Old Trafford så är chansen ganska skaplig att de klarar sig vidare. Och jag tror att de kan hålla nollan.
Barcelona – Bayern München: 1-2
I höstas tippae jag Bayern som vinnare av CL. Jag tror fortfarande att de har en bra chans, även om Barcelona är ett sjuhelvetes motstånd.
Liverpool – Chelsea: 1-1
Blah. Låt det ena ta ut det andra. Helst Liverpool då. För spanjorernas skull.
På tal om spel så fick jag ändå in ett bra odds i söndags, då jag tippade Osasuna, Racing, Marseille och Espanyol som vinnare. 60,09, fin utdelning på det. Fan att jag inte satsade en tusenlapp, då hade jag spenderat våren i Zaragoza.
Veckans Liga Adelante:
Sevilla Atlético vet bara inte hur man vinner. De har glömt bort hur man gör. Så otacksamt det måste kännas att spela i ett lag som inte kan avancera ens om de skulle råka vinna ligan, och som denna säsong radar upp storförlust efter annan. I helgen fick de bjuda Hércules på en skön seger (8-0) och allt som allt har andalusierna bara lyckats ta 12 poäng.
Vill ni se en jämn topp så titta på denna:
Xerez 57
Hércules 56
Tenerife 56
Zaragoza 54
Rayo Vallecano 53
I helgen vankas toppmöte i Segunda då Xerez och Hercules drabbar samman. Tenerife tar emot Levante, Rayo möter lillebror Aragón, Huesca borta och Zaragoza (utan skytteligaledaren Ewerthon) reser till Turia för att möta Castellón.
I en undersökning bland Marcas läsare så ser majoriteten helst att Hércules, Tenerife och Zaragoza avancerar, men tight som denna liga är så kommer med största sannolikhet inget svar på vilka som faktiskt tar sig upp kunna ges förrän i de allra sista omgångarna. Tredjeplatsen avgörs förmodligen inte förrän i den allra sista; då Zaragoza möter Rayo borta. Bara låt det inte gå som det gjorde på Mallorca!
Veckans avslut: Jag låter Mats Olsson avsluta det här, jag tar mig friheten att apropå det jag redan skrivit om Birro, om kvinnor på arenor och annat citera hans final i premiärnumret av Fotbollsexpressen.
"Man kan på så sätt säga att tiderna förändras.
Det var inte bättre förr, bara annorlunda."
Jag lämnar kommentarsfältet öppet för er att kasta med ert hat och er kärlek i också den här veckan.
Ta hand om er, och glad påsk!