Om Barcelona
- Stopp, stopp! skrek Torin, men det var för sent. De uppskärrade dvärgarna hade slösat bort sina sista pilar, och nu hade de ingen nytta av bågarna som Beorn gett dem. - J.R.R Tolkien
När jag vaknade imorse önskade jag att dem jag såg matchen igår tillsammans med varit hemma hos mig, vi hade kunnat dricka kaffe ihop och kanske på ett mer rationellt sätt diskutera den smått fantastiska show vi trots allt fick ta del av igår. Det är nämligen ganska omöjligt att göra under de 90+ minuter som en match pågår, då är det känslor – och en hel del spontana utrop – som blir tillfälliga domar, det blir sällan rätt då.
Det vi sa hemma hos mig igår under och precis efter match var knappast det som bäst speglade helheten. Två av dem som befann sig tillsammans med mig har godare ögon till Chelsea än till Barcelona, det är klart att de var olyckliga, det ska ingen missunna dem. Jag hade ändå velat höra vad de säger idag, om de inte tycker att det var lite rättvist också, mitt i allt, att det var Barcelona som gick vidare.
Det tycker i alla fall jag, och mig har ni kallat Barcaantagonist under lång tid. Jag håller inte med, förstås, men det var heller inte jag som satte epitet på mig själv så det är inte mitt att hålla med om.
Det här är så förbannat orättvist, sa den ena direkt efter match. Jag förstår inte. Jag kommer inte att logga in på Svenska Fans på dagar nu, jag vill inte höra de där självbelåtna människorna gratulera sig själva.
Men varför inte? De gör ju rätt i det. Tycker jag då. Hade det varit Zaragoza hade jag gått in i mitt forum och gratulerat mig själv lika många tusen gånger, i bästa fall hade jag fått sällskap av Loic och Lacus, Joel. Det fina med orättvisorna –det rättvisa med dem - är att de kommer i tillräckligt många led och versioner för att drabba alla, och att det i förlängningen så gott som alltid går jämt ut. Minns första mötet på Camp Nou för en stund. Där blev hemmalaget ganska blåsta på en straff de också, Abidals röda kort igår?
Att Eric förmodligen missar finalen känns inte skäligt, men att Dani Alves gör det är helt i sin ordning.
Jag förstår inte hur man hellre kan vilja förlora som offer för någon annans (domarens) illvilja, kan inte för en sekund föreställa mig hur man resonerar när man nedvärderar sig själv så till den grad att man lägger det som drabbar en helt i andras händer och därmed inte bara ger bort det egna ansvaret utan också makten som kommer där med.
Sin egen lyckas smed, vad hände med det?
Barcelonas president Joan Laporta håller med om att det var med lite tur som Barcelona gick vinnande ur detta. Och alla som läst den fantastiska boken Bilbo av J.R.R Tolkien vet att det aldrig räcker med fermitet. Man måste ha flyt också, men för att man har det, ska man klandras då? Ska man behöva be om ursäkt för det?
Laporta säger tur och rättvisa till Goal.
”Det är uppenbart att fotbollen också älskar det vackra spelet. Vi har spelat fotboll på högsta nivå genom Champions League och vi förtjänar att gå till final” , säger han.
Ja. Tur och rättvisa var det.
Och så skicklighet förstås.
Men bara ett skott på mål hade de, mumlade en annan.
Ja men varför inte? När det räckte.
Det är inte bollinnehavsprocenten som avgör matchen, eller skott som går på mål eller i målställningen. Det är skott som går in. Som släpps igenom. Det är så sporten fungerar alltså är det rätt och riktigt, även om det förlorande laget har haft bollen till 90%. Förvaltar de den inte bättre som de har den i sin ägo är de rättmätiga förlorare.
Barcelona hade ett skott på mål, det stämmer, men vilket skott sedan!
Jag kommer med den spanska flagga jag köpte då vi var i Madrid i januari (den är ganska liten, men vad gör väl det) i handen hålla på Barcelona över Manchester United i finalen i Rom. För den spanska fotbollen över den engelska mer än för klubbarna i sig. Kanske är det fel anledning, men rätt sak är rätt sak även på ambivalent bevekelsegrund.
Eftersom jag inte hyser varmare känslor för något av lagen så hoppas jag på det spanska. För Iniestas skull, för Piqués och Gabi Militos. För fotbollen klubben propagerar, det kan räcka så.
Jag tycker ändå att Chelsea skulle haft minst tre straffar, sa en.
Själv tycker jag att Chelsea – och alla andra – alltid ska försöka skapa något av egen maskin i straffområdet framför att söka straff. Chansen är större att det blir mål på det viset och fotbollen blir trevligare.
Ett SMS från min bror Simon (som är culé) efter matchslut: Hehe, sån tur man kan ha.
Ja.
Och inte bara generellt då.
Tur för fotbollen. Man United och Barcelona är en drömfinal. Jag hatar ordet innerligt, men jag använder det ändå – fotbollsporr. I alla fall på förhand. Jag hade hoppats på Olympiakos och Villarreal. Det hade varit intressant att höra hur tongångarna gått om det blivit så. Men mina förhoppningar blev inte ens en Uefa-cupfinal.
Något om Drogba då.
Så farligt var det väl inte? Att han var flyförbannad på domaren alltså. Så som han [Didier] uppträdde under matchen, sådan som han är allt som oftast, tycker jag det är en logisk reaktion. Han försökte fixa målchanser genom att falla istället för att skjuta, klart han tycker det är fel då att hans sätt inte gynnar honom. Att hans fotbollsvision inte är den vinnande. Och han varken slog eller sparkade på någon.
Han skrek och viftade frenetiskt omkring sig, han fick sitt kort och finalen hade han redan missat. Knappast David Navarro – Burdisso eller Pepe på Casquero där inte.
Nog så.
Domaren var köpt sa någon.
Så han visade ut Eric Abidal? För vad?, som täckmantel, var det också överenskommet på förhand, skulle i så fall vara det enda som kunde förklara utvisningen, och nej det tror jag inte. Och nu ska 100 forumnister – knappast multimiljonärer själva – be om ursäkt för dessa paranoida vanföreställningar, dessa ovärdiga bortförklaringar?
Jag kan inte låta bli att le åt sättet de gör det på.
Genom att länka bilder som den jag länkar här, tagen från Les Rambles.
Vad jag än må tycka om Barcelona, om klubben då och inte staden, så beundrar jag de fans som är rationella och har den här typen av självdistans.
Ni är värda en final.
Ert Barcelona vann.
Så grattis.
Något annat sätt kan jag nämligen inte, och kommer heller aldrig, att kunna säga det på.