Resedagbok från Spanien
Det här är min nästandagbok. Mina intryck, berättelser, översättningar. Från Zaragoza, Barcelona, allt där emellan och annat.
16/10-09 I Zaragoza till sist
Egentligen skulle jag skrivit långt tidigare. Sådan var tanken. Jag skulle påbörja denna ytterst ambitiösa blogg vid ankomsten till Barcelona (igår) och sedan fortsätta, typ frenetiskt. Men riktigt så väl ville det sig alltså inte.
För det var mycket med mycket i den katalanska provinshuvudstaden. Trappor. Tunnelbanor. Camp Nou.
Vi hittade ett hotell utan möjlighet till Internetuppkoppling, förvisso fanns det ett café längre upp på gatan där det hade gått att kontakta omvärlden, men då vi väl kom dit var vi för trötta för att vara begåvade. Klockan var tio på kvällen, vi hade varit uppe sedan fyra, korsat Europa tillsammans med Jimmy Jump, som befann sig på vårt plan, sprungit runt staden och på Camp Nou.
Vi bläddrade igenom El Mundo Deportivo, som hårt kritiserade Laportas politiska ageranden, att han drar med sig klubben FC Barcelona i sina personliga syften.
Laporta gick, för övrigt, en marsch med det nationalistiska partiet ERC för att hedra den framlidne Lluis Companys.
Jag letade efter Zlatanhysterin som rapporteras flitigt om i Aftonbladet och Expressen men hittade den inte.
Det är fortfarande Messis tröjor som säljer bäst.
Haksläpp.
Camp Nou då?
Jag ska inte ljuga och säga att jag inte förväntade mig att det skulle vara mer storslaget än vad det visad sig vara. Santiago Bernabeu tornade upp sig som en borg, nästan slog oss i ansiktet då vi klev upp från underjorden, men Camp Nou närmast hukade sig, såg trött och sliten ut. Kanske inte helt fel med den där ön ändå, då? Förutom i miljöperspektiv och ur ödmjukhetsvinkeln.
Men.
Det blev bättre. Väl inne på arenan, vandrande i korridorerna, spelargången, växte stadion. Att gå in där gästande lag går in (jag gick som Zapater, för Zaragoza, för att han inte kan göra det längre), och komma ut i den omgivande grytan var en mäktig känsla.
Precis så!
Och ja. Det är väldigt fint att stolarna är röda och blå. Insidan väger upp för utsidan i fallet Camp Nou, men läs inte in mer i det än så.
Vi satt i pressrummet högt där uppe, vi lekte lite i den mixade zonen och sneglade oss igenom museet. Det var speciellt.
I den enorma Barcelonabutiken i anslutning till arenan letade T efter en DVD med Barcas 6-2-seger över Madrid men utan resultat.
- I England hade den varit ute efter en vecka, muttrade han.
Han fick nöja sig med Iniestas bok om trippeln, Un año en el paraiso och författarens tröja till det.
Jag ska ju tillbaka på tisdag. När Rubin Kazan kommer på besök. Jag funderar. Kanske köper jag en kopia av boken och lottar ut den här. Finns det intresse? Om jag skulle känna mig så snäll.
Dock. För mig var Barcelona en transportsträcka till Zaragoza, min drömstad. En fin transportsträcka förvisso, men ändå, en hållpunkt som för mig närmare målet.
De nästan fyra timmarna genom ett karg, hett, bergigt landskap, övergången Katalonien – Aragón liksom bara försvann. Vi glömde inte ens köpa vatten idag, inte som igår.
Och mina sega fötter fick nytt liv i Zaragoza. Som jag längtat efter att komma hit!
Taxichauffören höll på att hosta upp lungorna som han körde oss till vårt hotell.
- För mycket tobak, sa han, och för mycket fest.
Han rökte oavbrutet hela vägen.
Maradonas tal till efter att Argentina blev klara för VM är en stor snackis här. Så jag tänkte bjuda på det med, innan vi går vidare här.
Jag har minne. De som inte trodde på det, de som trodde på det; jag ber alla damer om ursäkt – men fortsätt suga.
Jag är vit, eller så är jag svart. Jag kommer aldrig att vara grå. Ni har behandlat mig som ni har behandlat mig. Fortsätt suga!
(Ur La Razón)
Imorgon är vi inbjudna av Zaragoza, att besöka träningen och La Romareda. Det är vackert, no?
Vi hörs av.
