Spanien sörjer en legend
Och jag rev Marcelino.
17/10-09 I Zaragoza
Mannen som (bland mycket annat) myntade begreppet tiqi taqa; Andrés Montes, har avlidit. Montes, som var en av Spaniens tvivelsutan mest omtyckta sportjournalister/kommentatorer, hittades död i sin lägenhet sent igår kväll.
Dödsorsaken är fortfarande inte fastställd, Andrés har tidigare drabbats av mindre hjärtattacker, det är ganska troligt att det var en kraftigare sådan som alltför tidigt tog hans liv.
53 år gammal lämnar Andrés Montes över mikrofonen; någon värdig ersättare finns inte; tomheten han efterlämnar kommer att förbli ofylld.
Den senaste timmen har vi tittat på två sportsändningar; på Aragón TV och Ncuatro; i båda har han hedrats med långa inslag.
Det är en legend man sörjer.
Hör honom här.
Annars pratas det mest bara om Villa.
Kommer han att spela mot Barcelona? Eller kommer han inte att göra det? Han är uttagen. Men det vore en risk. Det var i princip samma sak igår.
De sänder reportage där man frågar folk på gatorna. Så viktigt är det.
Själv tror jag förstås att Valencia kan vinna utan Villa också.
Idag var vi alltså inbjudna av Real Zaragoza att besöka klubbens träningsanläggning Ciudad Deportiva, belägen i bergen, åtta kilometer utanför staden. Det var förstås en fantastisk ära, något annat kan det inte kallas.
På väg genom staden frågade taxichauffören försiktigt om det kanske var så att T var en av A-lagsspelarna; Babic?
Vi skrattade lite.
- Jag tänkte att du kanske var den där kroaten, sa han.
Man vet aldrig.
Men någon vidare koll på sin stads stolthet hade han alltså inte.
Att sitta på pressektionen på Ciudad Deportiva och se Zaragoza träna är en större upplevelse än vad jag med ord mäktar återge. Jag ska inte dröja mig kvar därvid, inte nu. Jag ska bearbeta det för mig själv en stund, tänka på vinden, – som det blåste! – närheten, att det alls blev möjligt för mig att komma dit. Jag är överväldigad, helt enkelt, av den vänlighet man visat mig här. Det är mer än vad jag vågat drömma om.
Tillträde endast för El primer Equipo. Told you.
På parkeringen utanför pressrummet presenterades vi för Zaragozatränaren, Marcelino Garcia Toral. Då han tog mig i hand rev jag honom; förbannade skitnaglar. Jag bad om ursäkt förstås, flera gånger, han bara skrattade. Det gjorde vi med.
Varför förneka sig?
Efter träningen åkte vi vidare till La Romareda, där vi visades runt av Felipe Gonzalez. Jag har knäböjt på gräsmattan nu, och fått välsignelse; det ni!
Då vi skulle gå där ifrån bad Joel mig hålla hans påse medan han tog ett par fotografier. Och det gjorde jag förstås så gärna. Då jag sedan skulle lämna tillbaka den till honom rev jag honom också. Med samma finger.
- Fast det är inte illa att ha blivit riven av fingret som rev Marcelino, sa han.
(Detaljerna kring allt detta kommer att skrivas till en lång – japp – text för älskande och sålunda publiceras på Zaragozasidan vid tillfälle.)
I staden Barcelona börjar klubben Espanyol bete sig all Zaragoza (Zapateraffären) mot ikonen Tamudo, som tårögd förklarade laget sin odelade kärlek vid gårdagens på dennes initiativ insatte presskonferens. Vad det handlar om är ett par dokument som presidenten Daniel Sanchez Llibre lämnat fram där han påstår att Tamudo kräver att hans klausul sänks från 30 miljoner Euro till två; att han – med andra ord – vill lämna Espanyol.
Llibre vill sälja av ikonen (som sitter på ett utgående kontrakt), men är medveten om vreden sådant väcker hos supportrarna, och försöker helt kallt få dem att tro att det är Raul Tamudos egen önskan.
- Jag vill absolut inte lämna Espanyol, säger han själv. Jag hoppas att man kommer med ett nytt kontrakt, då skriver jag på det direkt, jag vill stanna här resten av mitt liv. Jag har alltid varit rak, och förstår därför inte hur de här personerna kan göra såhär, det finns inga ursäkter, utom möjligtvis att de hade en dålig dag. Jag hoppas på en offentlig ursäkt.
En offentlig ursäkt?
Tamudo är inte uttagen i truppen mot Tenerife.
Ikväll, efter att vi ätit, ska vi hitta en lagom trevlig bar som visar Valencia – Barcelona, och imorgon; Zaragoza – Racing på La Romareda. Och vi har jättefina platser.
Jag avslutar som Andrés Montes;
"Porque la vida puede ser maravillosa!"