I min värld
Om landslagskandidater och sådant.
I min värld bestämmer jag. Här kommer jag att skriva om det som rör och rört sig i mitt huvud och i mitt hjärta såväl under veckan som denna very morgon. Högt, lågt, objektivt, subjektivt. Dumheter och allvar. Inget är heligt. Tycker dessutom vi umgåtts för lite på sista tiden.
Landslagsaktuella i enlighet med Marcalogiken.
Det blev en herrans uppståndelse då Guti klackade och Benzema gjorde mål mot Deportivo La Coruña för ett par omgångar sedan. För att begagna mig av ett uttryck jag egentligen inte sympatiserar med: missförstå mig rätt nu. Jag satt också i soffan och rös. Tyckte det var skitsnyggt, hade säkert kunnat ställa mig upp och hoppa i pur förtjusning om jag varit ensam hemma.
Men. Efterspelet, Marcakampanjerna, tog ifrån hela situationen lite av sin självförklarande skönhet, perfektion. Överarbetade det hela så att det blev lite genant istället.
Jag tänkte att jag inte ska vara bättre, eller för den delen sämre, välj själv och belysa ett par prestationer som i enlighet med Marcas logik också borde innebära Del Bosque-blicken fäst på spelaren i fråga.
Jag har – som ni ser – inte släppt detta än.
Reyes, Atlético. Smörpassen till Forlán igår. Den är väl värd både ett omslag där Reyes iklädd dyra och krystat slitna jeans och fräck skjorta visar läsarna hur han gjorde och förklarar hur han tänkte och landslagsspekulationer? Tycker ni inte det?
För det ska ju vara lika.
Gabi i Zaragoza. Han gjorde en enligt konstens alla regler perfekt klack (en kopia av Gutis faktiskt) fram till Eliseu igår. Att portugisen sedan inte förvaltade den bättre gör ju inte klacken i egenskap av sig själv fulare. Dessutom. Gabi är också ojämn. Han kan vara helt bedrövlig ena sekunden för att nästa göra något helt genialt. Han har alltså vad som krävs. För jag vill inte tro att det har med lagtillhörighet att göra.
Claudio Bravo. Nu är Sociedads målvakt förvisso redan landslagsman och kommer förmodligen om inget oväntat händer (ta i trä) spela VM med sitt Chile i sommar. Men hade han inte redan varit en del av truppen hade väl hans frisparksmål mot Gimnastic i helgen garanterat en plats, va?
Ett klipp för den som vill se här.
Skitmål räknas också.
Ska bli spännande att se vilka som tar sig in nästa vecka.
Vi går vidare.
Idag börjar man spela La Liga på måndagar. Det här har diskuterats i Fuera tidigare och jag tänker inte sitta och upprepa mig. Jag vill bara ifrågasätta ett av argumenten till varför detta är ”en dålig sak”. (Själv tycker jag att det är bra.)
”Folk jobbar faktiskt på måndagar” var det någon som skrev som motutsaga. Jaha? Folk jobbar på helgerna också. Matchen spelas klockan 19:00, det är inte skittidigt. Det är inte som VM i Sydkorea. Själv tror jag att ligan gynnas av detta, att lite ’mindre’ lag får mer utrymme. Kanske kan somliga vidga sina vyer lite, kanske kan vi bredda kunnandet och inte fixera oss vid bara två lag? I bästa fall, jag är romantiker med. Den här modellen är ju inte direkt ny, heller. Hur länge har man inte spelat även måndagar i England? Tänker att även om uppsåtet är rent monetärt så kanske det inte bara behöver bli tevekanalerna och klubarna som tjänar på det, så att säga.
Jag ger mig själv veckans gula kort, som skriver pilotversionen av denna artikelserie idag, måndag, innan alla matcher ens spelats. Två lag klarar sig undan bedömning, anmärkningar, funderingar. Framöver är tanken att ett gult kort ska delas ut till någon som förtjänar det men som inte fått ett. Och ett rött med. Det kan röra sig om vem som helst, en tränare, en forumist, en journalist, en plan.
Idag ger jag alltså mig själv gult kort. Det får bli så. Tidsbrist och liv kommer emellan, jag åsidosätter er. Dessutom kan jag inte åka på SF-festen i Stockholm imorgon. Fast jag skulle och fast jag ville. Klart gult, alltså.
Ni fattar konceptet. Bra.
Veckans röda kort får Xerez gräsmatta som var oförskämd nog att tvinga de fina gästerna från Madrid ner på jorden i en och en halv timme. Så att säga.
Verkligheten ska ses från flera håll. För Madrid var det förmodligen bara nyttigt, att se vad vissa jobbar med. Dessutom. En dålig gräsmatta är inte bara dålig för ett av lagen.
Still. Det där är Xerez borg. Deras supportrar älskar den och är till och med i viss utsträckning stolta över den. Den här vid första anblick halvdana arenan med sin sunkiga gräsmatta betyder något för många.
Att den inte underhålls bättre är bara ovärdigt. Likaså att ingen bryr sig om (inte heller jag) att diskutera detta förrän ett storlag kommer dit och klagar. Rött direkt, med andra ord.
Bubblare: Den kanske inte överdrivet begåvad låtsasculén som i veckan på allvar försökte hävda att man inte har rätt att glädja sig åt också de mindre framgångarna. Det är människor som han som gör att jag gläds när Barcelona förlorar, för att jag ser framför mig hur han sitter och svär och hittar på ursäkter. Jag vet att det är lågt, men jag kommer inte ifrån det.
Jag vet att man ska stå över sånt och tänka att det inte går att ta sådana människor på allvar. Men ibland är det svårt. Speciellt när de med sådan iver gör allt för att tränga sig på i ens vardag.
Kom tillbaka och säg nått när du vunnit sex titlar på ett år, sa han till mig eftersom jag hade fräckheten att vara belåten med de utvecklingar i rätt riktning som mitt lag genomgått den senaste månaden och som om det var han personligen som uppnått dessa segrar. Jag klamrar mig fast vid varje skönjbar framgång, vi är inte bortskämda, som älskar Zaragoza och tur är väl det. Om det är så man blir.
Jag lät mig provoceras. Jag tyckte det var för småaktigt. Kärlek till en klubb handlar inte om titlar. Kanske är det i den vetskapen själva komplexet uppstår.
Själv kommer jag aldrig att tycka att framstegen förlorar sin betydelse bara för att man inte vinner allt alla gånger.
Att jag tar upp detta här beror på att jag vill ta diskussionen. Jag vill förstå, förstår ni? Hur man blir sådan och hur man tänker. Det är förmodligen naivt, eller fåfängt, eller slöseri med tid, men jag vill ändå.
Liga Adelante
Det är samma tre lag som kröner Segundatoppen vecka efter vecka. Hercules leder, Real Sociedad hakar på och Cartagena behåller greppet om tredjeplatsen. Det är lika imponerande som det är tråkigt. Tillvaron brukar kullkastas flera gånger om här i Helvetets Brunn men den här säsongen känns så självklar. Fyra poäng bakom topplagen ligger Numancia och Levante på trettionio var.
Real Betis har sedan Victor Fernandez tog över lyckats klättra två placeringar i tabellen, från nionde till sjunde plats. Vet inte hur många gånger vi sagt det, men vi kör igen – de kommer inte att gå upp i år. Det finns ingen harmoni vare sig i eller kring laget.
Efter att återigen ha gått in med ambitionen om avancemang ligger Las Palmas på nedre tabellhalvan och nu ryktas det om att tränaren Sergio Kresics krediter börjar ta slut. Blir han näste man att lämna sin post, månne?
Med all respekt för de två lag som ännu inte spelat – Tenerife och Mallorca – så kommer här min version av veckans lag, enligt en 4-4-2-uppställning.
Målvakt: De Gea – Atlético Madrid
Högerback: Alvaro Arbeloa – Real Madrid
Mittbackar: Sergio Ramos, Real Madrid och Matteo Contini, Real Zaragoza
Vänsterback: Roberto Canella, - Sporting Gijon
Höger yttermitt: José Antonio Reyes – Atlético Madrid
Centrala mittfältare; Assuncao och Tiago, båda från Atlético Madrid
Vänster yttermitt: Diego Capel, Sevilla
Anfallare: Nilmar, Villarreal och Cristiano Ronaldo, Real Madrid
Som synes, tämligen Atlético-dominerad.
På återhörande om inte förr, så nästa vecka.
Now bring me ert hat och er kärlek, så slipar jag vidare på detta.
