I min värld
Ni vet hur det går till. I min värld bestämmer jag. Här kommer jag att skriva om det som rör och rört sig i mitt huvud och i mitt hjärta såväl under veckan som denna very morgon. Högt, lågt, objektivt, subjektivt. Dumheter och allvar. Inget är heligt.
För tredje veckan i rad.
Om jag i lag och kampen om Pichichin
Inledningsvis tycker jag att vi kan avrätta den på tok för kommunistiska (förlåt mig far) förordningen som högtidligt deklarerar att det minsann inte finns utrymmen för några jag i lag. För visst gör det det. Utgörs inte själva gruppen från början av individer kanske? Om vi ska vara uppenbara.
Ja, ja, ja. Jag vet att det inte är det man åsyftar då man säger så, att man menar egona, stjärnorna, de där som är lite mer jag än den som mer villigt rättar in sig i ledet.
Som den käre Albert Camus (Nobelprisbelönad författare och en gång målvakt i mål i sitt universtitetslag, Racing Universitaire Algerois, Algeriet ftw) deklarerade i den briljanta boken Pesten; Det krävs lite av varje för att skapa en värld.
Det är inte det. Jag är pro individen och egot allt som oftast, skriver under på att det föds fler fötter än huvuden så att säga. Har problem med det själv, det där med att på bekostnad av min person anpassa mig för att tjäna ett större syfte. Det vet ni redan.
Men det finns jag och så finns det jag.
Det finns spelare som David Villa, och sådana som Cristiano Ronaldo. De är båda två av de absolut skickligaste vi har på denna jord, och de har båda stora personligheter.
Och.
De illustrerar båda, på var sitt sätt, skillnaden mellan en stor individ och en mer egopräglad sådan. Ni förstår vart jag vill komma.
För att återgå till uppradanden av sådant som tordes vara självklart (men man vet aldrig): ingen tar sig till den här nivån utan ett jävla driv och en enrom äregirighet. Inte Villa, inte C.Ronaldo, inte Messi. Den ena är inte god, den andra är inte ond, det är inte vad det handlar om.
- Jag bryr mig inte om El Pichichi, säger Cristiano förmätet. Jag vill vinna titlar med Real Madrid.
Sedan vill han inte prata om saken mera och då gör ingen det.
Det rör sig förstås om en replik till den ganska torftiga kritik media väl vågat rikta mot anfallaren sedan han först för två veckor sedan lät bli att fira Xabi Alonsos straffmål (Ronaldo ville helst slå straffen själv) och nu senast mot Tenerife lät bli att passa en fri Higuain, som med sina hittills sexton fullträffar har en god möjlighet att plocka hem det hela i slutändan. Ni är med? Bra.
- Men Iker firade inte mitt mål, jag visste inte att det var lag på att fira mål, snäste C.Ronaldo efter den omtalade straffsituationen.
Låter inte som en som inte bryr sig, eller hur?
David Villa, å andra sidan - i allra högsta grad en Pichichi-kandidat själv ser vi inte strunta i lagkamrater som står bättre placerade på detta sätt, inte heller låter han bli att glädjas (trots att detta inte är regelbestämt) med de mål som produceras av andra spelare i Valencia.
Villa har en utpräglad lagegopersonlighet som gör honom unik - en individ, ett stort jag, som klarar av att vara det också tillsammans med de andra och det är svårare än vad det låter. Litar David Villa mer på sin kapacitet än vad Ronaldo gör? Är han medveten om att bara för att dem omkring också briljerar så behöver inte hans egen stjärna blekna?
Vad säger ni? Förra veckan fick vi igång en så trevlig diskussion om lag och ligor. Riktigt förvånad är jag, på ett bra sätt, över den höga nivån. Jag vill veta vad ni tycker här. Om egon och individer. Inte nödvändigtvis om vad som är rätt, eller vad som är fel (men den som tycker sig kunna döma får gärna göra det), utan om hur ni ser på det nyttiga med Villa, med Ronaldo.
Själv tror jag att Higuain drar det längsta strået till syvende och sist, om han och Real Madrid fortsätter med denna galna offensiv. Det får de gärna göra.
Och även om Cristiano som seden bjuder till synes broderligt gratulerar honom är jag helt övertygad om att han inte gläds, inte helhjärtat. Och det är det ju inte heller lagstiftat om att man måste. Han hade kanske till och med hellre hade sett Villa som Pichichi, bara för att inte överskuggas av någon i det egna laget, så länge Madrid fortfarande vann.
Där inga tvivel bor kan inga blommor växa - kom igen nu.
Vi går vidare.
Det ska delas ut kort med. Den här veckan går det gula till U21-landslagets tränare Lopez Caro. Inte för att han tvingar spelarna (även de som inte vill) till förbön innan match, utan för hans märkliga prioriteringar. Inte heller är det fel att vilja satsa på Asenjo, nej, det är väl nästan lite synd om honom så som han hamnat på bänken i Atletico. Knappast vad han räknade med. Men ska inte den som är bäst ändå premieras? Bör inte Lopez Caro satsa på De Gea kanske? Och var är nu Bojan? Han blir inte uttagen, trots att han säger sig vilja spela.
Är han inte en framtida landslagsman för Spanien, kanske?
"Bojan? När har Bojan spelat? Jag ber er respektera landslagstränaren", säger Lopez Caro, och passar på att utelämna Canales och Dominguez (given i Atletico), också så speltid verkar inte vara helt nödvändigt här.
Men Ander Herrera är med! Det klackar vi för.
Bubblare: Jesper Hussfelt. No, inget fel på honom sådär. Men själva repliken "Nu ska jag inte säga för mycket - då blir det nog en rubrik av detta någonstans".
Han kritiserade alltså Zlatan och Messi (på tal om det där med att inte vilja passa). Men Jesper, du hade ju rätt i det du sade! Rädd för att väcka anstöt? Lite skillnad på att påpeka något som alla som tittar kan se stämmer än att hux flux hävda att man har säkra uppgifter som bekräftar en s p r i c k a två spelare emellan.
Det röda denna vecka tilldelas den spanska domarkåren. Jag gör det så lätt för mig, ni har varit så snälla den här veckan. Överlag. Men på domarfronten har det helt enkelt varit lite för många misstag den här helgen.
Tenerifes mål mot Madrid, Perez Burull, you name it. Det är många som gör anspråk på att ha instiftat detta lilla ordstäv, så jag bryr mig inte om att försöka klura ut vem jag citerar då jag säger: Avgå alla.
Bubblare: Nötterna på cafét igår som ville prata med mig men inte vågade komma fram, utan satt och gapade så högt de kunde så att jag inte skulle undgå att lägga märke till dem, två meter ifrån. Så pinsamma ni är. Bara hälsa, det är helt ofarligt, till och med om ni avskyr allt jag säger och har skrivit saker som 'Fan vad du suger Nina', är det det. Vill ni prata med mig så gör det för all del, men vänta inte på att jag ska ta initiativet och göra det lätt för er, det är inte jag som sitter och vet vilka ni är och vad ni vill. Suck suck.
I Segundan bättrar Betis oförhappandes på sina aktier genom att vinna borta mot Cartagena. Victor fernandez har lyckats lyfta laget. Ett bra val. Visst är toppen lika oförändrad som sist vi talades vid, men avstånden minskar. För Levante, Numancia och Betis är broarna inte brända riktigt än, även om de kanske glöder.
Murcias utsikter ser en aning ljusare ut och laget gör som Zaragoza, ger sig fan på att klara uppförsbacken som ligger framför och Rayo Vallecano försöker övertyga fansen med en 3-0-seger mot Castellon. De ligger trots allt inte bättre till än på en elfteplacering, bara en poäng före Huesca. Rayo var ett topplag förra säsongen. Illa. Lite Villarrealvarning.
Titta på Cejudos (Las Palmas) mål här. Omgångens snyggaste i Segunda.
Såg ni förresten Ander mot Getafe? Noterade ni inte bara en utan två klackar under matchen? Hur kan han bara spela i U21-landslaget?
Vi kör ett lag på det med, enligt en 4-3-3-uppställning:
Målvakt: Roberto, (Zaragoza)
Högerback: Dani Alvers,( Barcelona)
Mittbackar: Ruben, (Mallorca) och Contini, (Zaragoza)
Vänsterback: Guilherme, (Almeria)
Högerytter: Fuster, (Villarreal)
Central: Reyes, (Atlético Madrid)
Vänsterytter: Simao, (Atletico Madrid)
Anfallare: Higuain (Real Madrid), Suazo (Zaragoza) och Diego Forlan (Atlético)
Var nu rädda om er.
Un abrazo,
