Fuera de juego
Det hårda matchandet, Segundans låga målproduktion, landet Spanien och hur det kommer sig att vi sympatiserar med de lag vi håller på
Deltagare:
Robert Johansson, Redaktör Spanien
Nina Ljung Fredman, Krönikör Spanien
Daniel Jakobsson, Skribent Spanien
Christopher Kviborg, Redaktör Spanien
Ligaspel varje helg, Europaspel, Copa del Rey, veckoomgång, landskamper. Tröttnar du aldrig på fotboll, och framför allt, gör inte spelarna det?
Robert:
- Det är klart det är överkonsumtion. Inget snack om saken. Men å andra sidan styrs utbudet av efterfrågan och det är bara att gilla läget. Själv gör jag det inte. Jag orkar bara inte sitta bänkade fyra-fem kvällar i veckan och det tror jag heller inte är bra. Då tappar man intresset vad det lider. Däremot läser jag allt jag bara kommer över.
Vad gäller landslagsspelarna så måste det slita oerhört på kroppen. Tänk er Xavi och Iniesta till exempel. Först spelar de hela säsongen 2007/2008, förlänger den med EM halva sommaren, går direkt på 2008/2009 års säsong där de spelar maximalt antal matcher med Barcelona i både liga, cup och CL för att sedan hoppa på Confederations Cup. Efter det är det supercupmatcher, ligapremiär, VM för klubblag och hela 2009/2010 tickar förbi tills det hela fortsätter med VM i sommar. Helt sjukt egentligen. Grabbarna är dessutom stöttepelare och bara får inte gå sönder. Själv fattar jag inte att de orkar och beundrar dem för att de gör just det.
Nina:
- Tröttnar? Nej. Inte på fotbollen i sig, nej just nu när bottenstriden är så spännande dessutom. Jag kan inte slita mig, men visst har det funnits veckor tidigare då jag inte direkt sett varenda match på TV också. Barcelona versus Real Madrid tröttnade jag däremot på ungefär tre veckor in i septemeber 2009.
Hade det sett ut såhär varje vecka hade det varit en sak, men nu gör det ju inte det så som omväxling tycker jag bara det är trevligt.
Tror detsamma gäller spelarna. Nu har man pressat ihop schemat för att hinna med uppladdning inför VM, det betyder ett par veckor med lite tätare matcher, jaha.
Jag tror inte att de bryr sig nämnvärt, dessutom ser kanske de som vanligtvis inte får chansen att starta möjligheten att bevisa sig då detta i många fall tvingar till lite rotation.
Tre matcher per vecka året runt hade givetvis slitit ut dem, men någong gång då och då?
Låt oss inte överdriva.
Daniel:
- Haha, om jag skulle tappa intresset för fotbollen? Nja du, det skulle då aldrig hända. Ibland kan jag spendera en hel lördag/söndag med att bara se fotboll. Man börjar med att se lite Premier League fram tills kvällskvisten då det vankas spansk fotboll. Det enda som jag kan tröttna på är dock dessa jobbiga träningsmatcher för landslagen. Dom är ju helt meningslösa. Annars så omringar jag min vardag med fotboll hela tiden. Ser jag inte på fotboll, så spelar jag FM. Spelar jag inte FM eller ser fotboll, så skriver jag eller diskuterar jag fotboll. Hur kan man ledsna på något så roligt? Det finns alltid något nytt att prata/spekulera om.
När det gäller spelarna så kan jag förstå att dom kan bli trötta. Jag tror knappast att dom blir trötta på det sättet att dom inte längre vill spela fotboll för att dom vill ”ha en ny utmaning i livet” eller något dylikt då dom redan har världens bästa jobb. Det enda fotbollsspelare kan skylla på när det gäller trötthet är att man spelar en del matcher och springer dryga milen under 90 minuter. Dock så anser jag ändå inte att man har rätten att klaga då vissa spelare tjänar mer under tio minuter än vad jag någonsin kommer att tjäna i mitt liv. Behöver dom spela 38 ligamatcher, sex cupmatcher, tio CL/EL-matcher och dessutom tre-sex matcher i landslagen per år så är det bara att göra det. Jag menar, efter fotbollskarriären så behöver dom aldrig jobba mer.
Kviborg:
- Fotboll är mitt jobb och visst, man kanske inte springer hem till Tv:n för att kolla på Burnley-Stoke. Beträffande spelarna så vore det snudd på tjänstefel om de skulle tröttna, i sådant fall får de byta jobb och börja spela pingis kanske? Personligen avskyr jag "snacket" från en del spelare som gnäller på att det "bara" fått vila i tre dagar efter exempelvis en CL-match - åhh! Det är så synd om er, får bara vila i 72 timmar...Det man i och för sig kan tröttna på är den enögda bevakningen på ligan från vissa håll gällande vissar spelare i vissa lag, ja ni fattar.
Segundaspelet är bra mycket mer tillknäppt än Primerans dito verkar det som. Pichichin just nu har bara gjort tolv mål medan Messi är uppe i en bra bit över 20. Hur förklarar du att Segundan inte producerar lika mycket mål den här säsongen?
Robert:
- De största stjärnorna spelar i Primeran inte i Segundan! Sedan är Segundan mer jämn och tillknäppt vilket tydligen ger mindre utrymmen än i Primeran. Och det tillsammans med mindre bra spelare ger iallafall min förklaring.
Nina:
- Förra säsongen var Segundan väldigt målrik. Nino vann skytteligan med sina 29 mål, tätt följd av Ewerthon på 28.
Riktigt så ser det inte ur i år. Följer Segunda ingående och tycker inte att spelet på något sätt är sämre än vad det var förra året, nästan tvärtom i mångt och mycket.
Man har satsat mer på ett aggressivt försvarsspel och det är förmodligen konsekvenserna av detta som talar. Dessutom är kamptempot ett helt annat där nere, man måste måna om defensiven mot det.
Daniel:
- Personligen så är jag lite överraskad av dessa siffror då vissa försvar i Segundan många gånger är som rena rama hönsgårdar. Med tanke på att det offensiva spelet prioriteras i dom flesta mindre lagen i Primeran så lär det även prioriteras i Segundan vilket borde ge oss fler mål då försvaren är sämre än anfallen. Men visst, Segundan verkar jämnare än på väldigt länge och fler och fler lag runt omkring i Spanien börjar satsa på att avancera i ligasystemen. Kanske är det så att man börjar spela mer taktiskt i våran lilla Segunda? I sådana fall kanske en utveckling inom den spanska fotbollen är på väg och med tanke på hur många mindre lagen just nu uppträder mot dom större så kanske det är bra. Vad vet jag.
Kviborg:
- Tre väldigt bra lag lämnade ju segundan i våras så det har säkert påverkat, ta spelare som Nino och Ewerthon som smällde in 60 mål tillsammans nästan. Men jag tror mera på tillfälligheter att det just i år är lite målsnålare, en jämnare liga brukar även innebära "snålare" matcher. Sen är det väl som så att en del förväntade toppspelare inte levererat, ta en kille som Marcos Marquez i Las Palmas som varje säsong gör 20+, denna säsong har han knappt rört bollen...
Fotboll i all ära men om vi släpper det, varför Spanien? Gillar du bara fotbollen eller har landet Spanien också fastnat på din näthinna? Har du varit där? Vad är det bästa? Beskriv ditt bästa Spanienminne.
Robert:
- Jag bodde ju i landet ett år och lärde mig språket så klart jag gillar det. Från början enbart för sol och bad (och fotbollen!!) men sen lärde jag mig uppskatta mer och mer. Givetvis är det svårt att sätta fingret på en enda sak men jag älskar kulturen. Folk är ute på gatorna ända in på småtimmarna och alla pratar med alla. Gubbar sitter och röker pipa och diskuterar den senaste ligaomgången på någon uteservering medan kvinnorna pratar om sitt i gatuhörnen. Det är väldigt svårslaget att sitta med ett glas vin på en uteservering en varm kväll och helt enligt principen "mañana mañana" inte känna att du har något i hela världen att stressa upp dig eller oroa dig inför.
Jag har många vänner i landet och åkter tillbaka så ofta jag kan. Givetvis på grund av fotbollen men också för att lära känna landet mer. Sevilla, Madrid, Valencia och Barcelona är fantastiska städer och jag råder er alla att besöka åtminstone en. Ska jag gå in på mitt bästa reseminne får jag skriva en hel bok så jag låter det bero till en annan gång.
Nina:
- Föll för länge sedan både för landet Spanien och staden Zaragoza, inte alls bara fotbollen. Mitt personliga Mecka, eller hur Jihad Jane? Jag har varit där ganska många gånger, på flera olika platser, inget är som Zaragoza för mig, jag har skrivit om det förr.
Det är något med staden som känns oförstört, lite evigt om man så vill. De riktiga storstäderna har älskats och intagits av så många redan, de har blivit lite schizofrena av det, tappat karaktär och försöker plötsligt vara alla till lags; jag gillar kompromisslöshet.
Faller för kulturen om och om igen, för människorna. Det finns något direkt och ofegt över dem, det är okej att prata, det är okej att tycka och att tycka olika. Skönt med lite temprament utan att det behöver betyda hat. De är helt enkelt inte lika uptighta.
uppskattar rörelsen alla tider på dygnet, Spanien är ett väldigt levande land.
Bra minnen har jag i princip från alla gånger jag besökt landet, och från alla möjliga platser, Madrid, Barcelona, Las Palmas, Mallorca (undantaget är Sevilla, när vi nödlandade där, inte alls kul) - men bäst var Zaragoza, när vi blev inbjudna av klubben i oktober och de tog oss med på träning, guidade oss genom en helt tom La Romareda - vilket kändes lite heligt, tystnaden och stillheten liksom, vädret, helheten - och Pilarfestivalen pågick för fullt.
Daniel:
- Som kanske en del av er vet så har alltid Premier League varit min första liga tidigare och mitt största fokus har tidigare bara varit på dom brittiska öarna. Men det var för drygt ett år sedan som jag fastnade för Spanien helt och hållet. Visst hade även EM-segern en bidragande effekt till mitt intresse för det spanska landslaget och den spanska ligan, men det jag främst fastnade för var antalet spanjorer som faktiskt spelar i dom spanska lagen. Kollar man på t.ex. Premier League så är det knappt en enda engelsman på planen. Igår när Deportivo spelade mot Sporting Gijón så sa den engelska kommentatorn att det endast fanns tre spelare på planen som inte var från Spanien. Det ni.
Men visst har jag även varit i Spanien och då tillbringade jag en vecka på östkusten i Alicante. Jag trivdes väldigt mycket och bemötandet från spanjorerna i Alicante var något helt speciellt. Något jag tar med mig från min Spanien visit är givetvis det trevliga folket, den goda maten, världens (?) bästa fotboll och självklart sol och bad. Förhoppningsvis så kommer jag en dag att spendera lite mer tid i Europas framsida och självklart så är min prioritet att en dag besöka La Coruña.
Kviborg:
- Haha. Om jag varit där? Har påven en rolig hatt? Det kan man säga. Har jo bott många år på Gran Canaria och i Andalucía, min familj bor i Las Palmas idag. Vet inte hur många besök det blivit, men det är en bra bit över hundra gånger, minst. Självklart älskar jag klimatet, det är oslagbart. Likaså tempot och människorna överlag, det är en helt annan värme i Spanien, folk är inte lika stressade och "kalla" som vissa kan vara i Sverige. Sen erbjuder även Spanien allt, du kan ju till och med åka skidor i Spanien, bara en sådan sak.
Har otroligt många bra minnen, en del från löjligt lyckade fotbollsresor men mina bästa minnen är varje gång jag landade/ar i Spanien och min pappa möter upp mig - då är jag som lyckligast!
Till sist - Alla vet vilket lag just du håller på. Frågan är bara varför? Vad gjorde att just du började sympatisera med ditt lag?
Robert:
- Jag har alltid sympatiserat med Barcelona ända sedan de kickade ut IFK Göteborg ur UEFA-cupen på straffar (86?) men jag håller nu nästan mer på Málaga. Detta för att jag bodde ett år i staden och kunde följa Darío Silva och gänget på La Rosaleda varannan vecka. Sådant i kombination med att man lär sig älska staden ger känslor och tillhörighet. Svårare är det inte. På något sätt har jag också alltid gillat det här med underdogs och vilket lag kan slå mer ur underläge än Málaga? Laget ingen känner till eller hyser några varmare känslor för trots alla tusentals svenskar som passerar genom staden varje år.
Aupa Málaga!
Nina:
- Dear. Det är en lång historia. När jag var i det där stadiet då man "väljer" ett lag så "valde" jag Atlético Madrid. Vet inte varför egentligen, jag ville ha ett favoritlag och valet föll på dem. Den typen av gillande går aldrig att likställa med kärlek, även om den inte ska förringas heller. Jag gillade Atlético Madrid, det gör jag fortfarande.
Men jag älskade dem inte.
På ett personligt plan befann jag mig på botten just där och då.
Mitt intresse för den spanska ligan var ungt, en dag mötte Atlético Madrid Real Zaragoza. Och jag kan inte förklara vad som hände inom mig, det var som en smäll över käften, Zaragoza. Något som drabbade mig, jag försökte till och med motarbeta det lite, men det gick inte att värja sig mot, för mig och egentligen ville jag inte göra det heller. Den energin, viljan, aggressiviteten, den smittade och väckte upp en del i mig som Någon försökt avrätta.
Ett edgy lag som ville spela hård men rättvis fotboll, som inte vek ner sig.
Fine.
Jag har skrivit om det här tidigare, den som vill läsa den långa versionen gör det här, jag nöjer mig med att citera mig själv:
Jag valde den ena, sen den andra, försökte känna mig fram.
Och sedan kom Zaragoza. Plötsligt var de bara där.
Det var Zaragoza innan kollapsen, det var Zaragoza då de var förbannade, energiska, vackra, stolta.
De var allt som jag inte var, det var min första ögonblicksförälskelse.
Det får låta hur det vill.
Jag är glad att vi nästan kommit tillbaka. Det gäller mig såväl som Zaragoza.
Daniel:
- Nja, om alla vet vilket lag jag håller på vet jag inte men en del gör nog det. I Spanien så finns det endast ett lag för mig och det är galiciska Deportivo La Coruña. Det är svårt att beskriva vad som gör att man dras till den här fantastiska klubben, men det var under Champions League äventyren i tidigt 2000-tal som gjorde att jag för första gången fick upp ögonen för Deportivo. Men det var först ett par år senare som det faktiskt blev ”mitt” lag och jag tror knappt att det finns någon av er som har glömt den otroliga vändningen mot Milan i Champions League.
I övrigt så är jag faktiskt en inbiten Liverpool-supporter och det har jag varit sedan födseln.
Kviborg:
- Den första fotbollsmatch jag har ett minne ifrån var Real Madrid-Barcelona 1990 som jag såg på en svartvit TV i Andalucía. Tror det var Supercopa-finalen. Jag spelade fotboll med mina grannar när farsan kom och hämtade mig och sa att vi skulle kolla på några lag som hette Real Madrid och Barcelona. Efter matchen kunde jag inte sluta tänka på det vita, Real Madrid, och med lite hjälp från farsan som är en klassisk "smyg-madridista" så var jag helt fast. En av mina första idoler blev Fernando Hierro och sedan dess har det rullat vidare kan man säga. UD Las Palmas följer jag så klart med, är ju mitt lokala lag och självklart en bonus om de vinner!
Väl mött!
