Om Spanien vinner VM så är det Spanien som vinner
Framgångarna i VM har fört spanjorerna närmare varandra. Men i Sverige pratas det mest om vem som spelar i vilket klubblag.
-Vi drömmer samma dröm nu, i Baskien, i Andalusien, Katalonien, i Aragón.
José Buey är 51 år. Han bor i Zaragoza, är född och uppvuxen där. Vi pratar om VM-finalen - Spaniens första någonsin och om förväntningarna.
Andan i landet inför den historiska matchen mot Holland är optimistisk; spanjorerna vet att de är favoriter.
De är inte rädda, som bärs fram på en ljum vind, på nylagda broar över djupa raviner.
Trots att det kan brista lika väl som det bär de första tio metrarna.
En snabb resa bakåt i tiden.
Det är den sjunde juli, och La Roja vinner över Tyskland efter ett nickmål av Carles Puyol.
Ute på gator och torg har man samlats, runt om i landet. Stämningen som råder liknar närmast den då Spanien vann EM 2008.
Folk har med sig ballonger, banderoller.
- För oss som nation betyder det här oerhört mycket. Fotbollen för oss närmare varnadra, vi enas kring det här laget. Vårt lag.
Det som indirekt åsyftas är naturligtvis klyftorna mellan regionerna.
Angel Garrido är 24, och bor i Barcelona.
Då han var yngre var han 'engagerad katalan', hans egna ord. Den unge Garrido ville förändra Spanienkartan, ville ha "ett självständigt Katalonien".
- Alla ungdomar gör revolt mot någonting på något sätt, säger han. Man hetsar på varandra, och finns där en antydan till något som svetsar en samman, så som känslor av förtryck och utanförskap kan göra, så omfamnar man dem. Det blir en fast punkt i en tillvaro som skiftar skepnad hela tiden. Ingen av oss var gammal nog att nå fram till konfliktens kärna, men det var inte heller det vi var ute efter. Inte egentligen. Vi ville ha revolution utan att förstå vilka konsekvenserna skulle bli.
(Därmed inte sagt att det inte finns dem som är av motsatt uppfattning. Förstås. Just for the record. Men om det handlar inte den här texten.)
Liksom José Buey följer Angel Garrido VM ingående.
Håller på Spanien.
- När jag tänker på La Roja tänker jag på hur stolt jag är. Som är spansk.
Generellt är man ense om att fotbolls-VM och de spanska framgångarna har fört folket, om än tillfälligt, samman.
På presskonferensen inför morgondagens historiska final pratar Iker Casillas om hur viktigt det är för ett land som är så splittrat på många sätt, och som dessutom genomgår en allvarlig ekonomisk kris, att få känna en glädje och stolthet väldigt liknande den min vän Garrido beskriver.
Det handlar förstås inte om någon permanent, skitenkel lösning på problem som är alltför komplexa för att behandlas närmare här.
Känslan är mer den av ett bedövande lyckorus där det kvittar vart i landet den du tar i handen är född och bosatt.
När festen är över sedan släpper de flesta taget igen, och går tillbaka hem.
Icke desto mindre är det som händer ett steg i rätt riktning; för det människor närmare om så bara för en liten stund har det inte varit förgäves.
Xavi Hernandez säger: Spanien är inte Barcelona, eller Katalonien. Spanien är Spanien, spelarna i det här laget kommer från hela landet och alla är stolta över fotbollen vi spelar. Det går inte att säga att det är Barca för att det finns många spelare från klubben med i truppen.
De flesta av spelarna i truppen har gjort liknande uttalanden.
Markeringar, om man så vill.
När jag pratar med Santi Aldo, jämngammal vän i Zaragoza ,efter Tysklandsmatchen är allt han kan säga:
- Det är fantastiskt! Helt otroligt! Du ska se folk här nu! Vilken lycka, jag önskar jag kunde teleportera dig hit så du fick fira med oss - du kan inte förstå vad vi känner!.
Nej.
Förmodligen inte.
Men jag är långt ifrån ensam.
För tittar vi på hur rubrikerna sett ut i det lilla landet Sverige, hur diskussionerna gått på diverse forum så handlar det mestadels inte om ett för tillfället förenat folk, det handlar inte ens om glädje och stolthet - det handlar om att hata Barcelona eller att glorifiera dem, om att förringa Real Madrid, om vems kusins farsa som har dyrast bil och om det illusoriska skimmer man föreställer sig omgärdar och förhärligar en själv, då man gömt sig under en filt i baksätet.
"Jag vill inte att Spanien vinner. Jag vill inte se någon Barcelonaspelare lyfta VM-bucklan."
"Tyskland hade koll på Spanien - fick stryk av Barca."
Det ena taget ur ett diskussionsforum, det andra är en rubrik ur Sportbladet.
Jag kan inte avgöra vilket som är värst.
Påståendet och rubriken går så krampaktigt hand i hand, fingrarna har flätats samman så att det till en början blir svårt att bestämma vem som är vem, vem som är vad.
Vinner Spanien imorgon är det inte som Barcelonaspelare Xavi, Iniesta, Puyol och de andra lyfter pokalen.
Iker Casillas, Sergio Ramos, Xabi Alonso vinner inte som Real Madridstjärnor, Capdevilla inte heller som en inkvoterad Villarrealrepresentant.
Det är Spanien som vinner, om man besegrar Holland.
