Holland - Spanien 0-1
Världsmästare!
En final ska vara ett krig, om den ska räknas.
Den ska kännas i varje cell.
Matchen som gav Spanien sitt första VM-guld genom tiderna kommer inte att gå till historien som en av de mest välspelade.
Tack och lov!
Det var nerver, det var hårda satsningar - det var på liv och död för Holland och för Spanien. Inget kan göra en final bättre, ingen kall tysk kontroll, inget brittiskt storhetsvansinne.
Det är en dröm som besannas för ett lag som gjort det till en vana att misslyckas i VM; ett på många sätt sargat land som läker lite, och det slit som möjliggör Casillas tårar idag är det defenitiva kvittot på en gyllene generations enträgna slit.
Inledningsvis fick holländarna matchen precis dit de önskade; borträknat de tio första minuterna bromsade de genom sitt perfekta positionsspel och sina djärva satsningar upp det spanska spelet; man skar av rätt ändar.
Men domaren, Howard Webb, hamnade tidigt i blickfånget då han redan från början misslyckades med att få kontroll över matchen.
Att De Jong inte får se rött efter sparken i bröstet på Xabi Alonso går inte att försvara. Som Johanna Frändén så väl uttryckte det i paus: hade det skett på gatan hade han arresterats för den sparken.
Fotboll får, och bör till och med, vara aggressiv; men aldrig någonsin våldsam.
De ständiga avblåsningarna resulterade i en brutal, men chansfattig första halvlek där Holland hade de bästa chanserna. Vore det inte för den snabbtänkte Casillas hade Robben mycket väl kunnat ge de orangea ledningen.
Det fanns inget natuligt flyt i spelet, inga riktiga idéer och i nästan en timme kunde Holland dra nytta av detta. Var det någon som kontrollerade spelet var det dem eftersom matchbilden var sådan som de önskade.
Särskilt bra på att utnyttja vad övertag de möjligen skaffat sig var de dock inte.
När Jesus Navas kom in istället för Pedro, idag drabbad av stundens allvar och blott ett skimmer av sitt Tysklandsjag, blev det en helt annan fart på spanjorerna.
Sevillasonen Jesus Navas - vilken fascinerande fotbollsspelare han är. Ettrig, befriande oförskämd, fenomenal - snudd på omöjlig för sin motståndare att få grepp om.
Med Navas på kanten blev det en helt annan fart på spanjorerna - Villa fick nästan omedelbart en möjighet men täcktes av Heitinga.
Långsamt tröttnade Holland, erkände motvilligt hur enormt påfrestande det är att hålla hög press mot ett så tålmodigt lag som Spanien.
Möjligheterna fanns, men det var för mycket känslor i rörelse och ingen där som förmådde utdela dödsstöten - inte då.
Robben kunde ha avgjort, Cesc kunde gjort det, men matchen var dömd att gå till förlängning.
Efter att Heitinga visats ut, efter att den vedervärdige Howard Webb missat att blåsa hörna för holländarna - för ja, en sådan skulle de haft - spelade Cesc Fabregas fram Andres Iniesta som sköt guldet till Spanien.
Euforin som utbröt, och holländarnas stigande hopplöshet, fick mig att gråta som Casillas i soffan. Iniestas hyllning till sin hädangångne vän Dani Jarque, med vilken han spelade tillsammans med i ungdomslandslaget sände rysningar över hela kroppen på mig och hade tiden stannat då hade vi varit väldigt många som frös fast i en sällan känd storhet, en genuin sådan som vi inte riktigt kan rationalisera kring.
Då kampen var som hådast, i början av matchen och periodvis i andra halvlek, började jag tro att Holland skulle ta det, utmanövrera Spanien, och ville att klockan både skulle fortsätta gå men ändå stå stilla - ville därmed ge La Roja ytterligare en möjlighet och sedan ännu en.
Jag målade upp dystopier.
Men som så många gånger tidigare underskattade jag Del Bosque.
Han visset vad han gjorde.
Räknade med nerverna, kamperna. De kan kallas fula av den som anser sig vara i position att döma, men bakom varje rörelse finns ett desperat, blödande hjärta.
Holland ville vinna lika mycket som Spanien.
Men Del Bosque räknade med denna urladdning, och Spanien vann på att ligga steget före, vara tålmodiga, inte tappa huvudet.
det finns så stora spelare i det här laget, så när det tröstlösa i att försöka få grepp om Spanien lägger sin hand på motståndarens axel, håller dem tillbaka - ja, då kliver någon, eller några fram och avgör.
Idag var det Casillas, och Iniesta.
- Jag har inga ord, sa Andres då han intervjuades strax efter att det stod klart att Spanien blivit världsmästare i fotboll. Jag dedikerar målet till min vän Jarque, till min familj och till hela det spanska folket.
Just det.
Till Jarque.
Till Puerta.
Till Spanien.
Som vann ett krig idag.
Och det var visst vackert.
Spanien-Holland 1-0
1-0 Andres Iniesta (116)
Utvisning Holland: John Heitinga (109)
Varningar Spanien: Puyol, Iniesta, Xavi, Capdevila, Ramos
Varningar Holland: van der Wiel, Mathijsen, van Bronckhorst, van Bommel, de Jong, van Persie, Robben
Domare: Howard Webb, England
Spanien: Casillas - Ramos, Puyol, Pique, Capdevila - Busquets, Xavi, Xabi Alonso - Inista, Villa, Pedro
Holland: Stekelenburg - van der Wiel, Heitinga, Mathijsen, van Bronckhorst - de Jong, van Bommel - Robben, Sneijder, Kuyt - van Persie
Byten Spanien:
Navas in, Pedro ut (60)
Fabregas in, Alonso ut (87)
Torres in, Villa ut (106)
Byten Holland:
Elia in, Kuyt ut (71)
van der Vaart in, de Jong ut (99)
Braafheid in, van Bronckhorst (106)
