Mexiko - Spanien: 1-1
Tillknäppt tillställning där den spanska kämparandan räddar poängen på övertid.
Spaniens första match som världsmästare höll på att sluta med förlust, men på tilläggstid räddade David Silva (framburen av Xavi) kvällen och såg till att man lämnade planen med hedern i behåll.
Mexiko, under ledning av tillförordnade tränaren Enrique Meza övertygade mest i en match som mestadels var tillknäppt och avvaktande.
Efter tolv minuter spräckte 'Chicharito' - Mexikos mest framträdande anfallare under VM - den nolla Casillas fått hålla hela 445 minuter.
Del Bosque, som startade med tre av spelarna från VM-finalen (Casillas, Puyol och Busquets) lyckades inte förmå spanjorerna att lägga i den extra växel som hade krävts för att ta sig förbi och omkring de samspelade mexikanerna, och visst var det påtagligt att spelarna - som just avslutat sina semestrar - inte var övrderivet motiverade.
Å andra sidan - går det att kräva av dem i en jippotillsätllning som den här?
Beslutet att starta med Bruno och Busquets som innermittfältare känns inte som den mest kreativa av idéer.
Både Llorente och Cazorla hade skapliga möjligheter att kvittera redan innan paus, men den förstnämnde sköt strax utanför och den senares skott petadesöver mål av Ochoa.
I halvtid gjorde Del Bosque flera ändringar. Mittfältet balanserades upp med Xabi Alonso, Casillas fick lämna plats för Victor Valdes.
Men framför allt var det Xavis och Jesus Navas intåg som var de verkligt avgörande faktorerna.
Det blev en helt annan fart på spanjorerna med spelgeniet Hernandez på mitten och den oberäknelige Navas på en kant.
Mexiko pressades obönhörligt tillbaka, blev alltmer försiktiga och tvingades koncentrera sig på att försvara.
Det ska sägas att de stod på sig bra, men det finns få försvar som lyckas överlista Xavi hur länge som helst.
På tilläggstid uppfann han en möjlighet för sig själv och fyrade iväg en av sina patenterade, oerfterhärmliga passningar till David Silva, som stack på djupet och slog in kvitteringen.
Det var som helhet betraktat ingen vidare match av något av lagen. Att Mexiko var piggare beror förstår delvis på att de inlett sin säsong (tre omgångar har redan spelats), medan vi har två veckor kvar till ligapremiären.
Det gör skillnad i det här skedet.
Men det avgörande är förstås det meningslösa skimret över matcher som denna.
Det finns inget - jo ÄRAN (tm) förstås - att spela för, alla vet det. Alla låtsas, och vissa är bättre skådespelare än andra, men nerv och intensitet måste kännas, inte ageras.
Heder till Spanien förstås, som liksom i Sydafrika hatar att förlora så till den milda grad att det inte existerar ens en antydan till tanke på att sluta kämpa förrän domaren blåst av.
Det ger oftast utdelning.
Så även ikväll, om man så vill.
Det är en tolkningsfråga.
Mexiko: Guillermo Ochoa (m.55, Jesús Corona) ; Efraín Juárez, Francisco Rodríguez, Héctor Moreno (m.65, Leobardo López), Carlos Salcido; Gerardo Torrado, Rafael Márquez (m.58, Paul Aguilar), Andrés Guardado (m.70, Fausto Pinto), Giovani dos Santos (m.65,Elías Hernández) Carlos Vela (m.58, Enrique Esqueda), och Javier Hernández (m.46, Pablo Barrera).
Spanien: Iker Casillas (m.46, Víctor Valdez); Ignacio Monreal, Carlos Marchena (m.65, Gerard Pique), Carlos Puyol (m.46, Sergio Ramos), Bruno Soriano (m.72, Pedro); Santiago Cazorla, Francesc Fábregas (m.46, Xabi Alonso), Juan Manuel Mata (m.46, Jesús Navas), Sergio Busquets (m.61, Xavi Hernández); Alvaro Arbeola och Fernando Llorente (m.46, David Silva).
Målen: 1-0.m.12: Javier Hernández, 1-1.m.91, David Silva
