Reportage: ”Allt började i Stockholm”
Fram till 2008 var Spanien ett land som inte bevisat något som helst inom fotbollen, med ett enda undantag i EM-guldet 1964. Efter 2011 hade landet vunnit både EM och VM samt nästan varenda landslagsturnering man ställt upp i, i ungdomskategorierna, och anammat ett eget sätt att spela fotboll på som hela världen vill efterapa. Vi ställde oss frågan. Vad hände? Med bara dagarna kvar till det att landet ska försvara sitt EM-guld från Österrike/Schweiz kommer här historien hur tiqui-taca skapades.
Det är den sjunde oktober 2006 och Marcus Allbäck skottfintar upp Carles Puyol och Iker Casillas på läktaren innan han retfullt enkelt lägger in en bredsida i mål. Sverige besegrar Spanien med 2-0 på Råsunda i kvalet till EM i Österrike och Schweiz 2008 och efter matchen flyr spanjorerna arenan utan att prata med en enda journalist. Förbundskapten Luis Aragonés är hårt pressad och i stort sett alla kräver hans avgång, lika många känns för stunden övertygade om att Spanien inte kommer kvala in till mästerskapet. Där och då togs ett beslut som skulle röra upp och ner i fotbollsvärlden och bara månader senare skulle de flesta spanjorer se saken ur en ny synvinkel.
- Vändningen kom efter förlusten i Sverige, säger Francisco Villalobos, landslagsreporter på Marca. Luis Aragonés hade fått utstå mycket kritik när han petat Raúl från truppen och inledningen på EM-kvalet visade inte på att han gjort rätt. Men Aragonés lyckades på något sätt ena truppen.
Hans kollega på Marca, Ramiro Aldunate, fyller i:
- Luis Aragonés presenterade ett förslag för det spanska förbundets president, Villar, som då vägrade lyssna på honom. Efter förlusten mot Sverige beslöt Aragonés sig dock för att satsa allt på ett kort ändå och började här med testa sitt nya tänk.
Det var alltså nära att förändringen aldrig ägt rum. Först när det spanska förbundet ville sparka Aragonés och sen när Aragonés själv gett upp för uteblivet stöd. Det är vid de här tillfällena vi alla ska vara glada att ingenting hände.
Vad var då hemligheten?
- Den högst ansvarige för förvandlingen är Luis Aragonés, fortsätter Ramiro. Han är mannen som vågade förändra landslaget genom att peta flaskhalsar som Raúl, Michel Salgado och Cañizares. Aragonés förnyade laget genom att ta in nytt blod och genom att ge det en egen spelstil. Detta "La Furia" blev mycket bra på fotbollsplanen sedan Aragonés upptäckt att spelarna han hade till sitt förfogande var bra med boll.
Men tro inte att förändringen skedde över en natt. När Spanien mötte Rumänien i en vänskapslandskamp veckorna efter Sverigeförlusten blev det ånyo en förlust och missnöjet med Aragonés fortsatte. Men i nästa match hände något. När Spanien gästade Wembley i februari 2007 besegrades engelsmännen med 1-0 efter det att Andrés Iniesta gjort målet och spelet sett förvånansvärt övertygande ut.
- I matchen mot England fick vi ett bevis på gruppens nya dynamik när ett helt nytt Spanien besegrade England, menar Francisco Villalobos.
Nästa kvalmatch spelades mot Danmark i Odense dit danskarna tvingats flytta matchen efter skandalen på Parken mot Sverige. Spanien vann med 3-1 utan att ge danskarna skuggan av en chans. Matchen som gällde vinna eller försvinna blev ett vinna skrivet i versaler och hela Spanien undrade vad som hänt med deras landslag.
- Från och med dessa resultat började Spanien spela "sanningens fotboll", menar Francisco och Ramiro Aldunate fyller i:
- När man besegrade England på Wembley och sedan Danmark i det viktiga EM-kvalet kan vi säga att förändringen var ett faktum. Från och med dessa resultat började Spanien spela "sanningens fotboll".
När Spanien senare under 2007 körde över Sverige i EM-kvalets hemmamatch med 3-0 hade spanjorerna vänt på steken och EM i Österrike/Schweiz låg nu inom räckhåll. Spanien hade dock misslyckats förut när det väl gällde och Aragonés hade mycket kvar att bevisa. Men visst såg läget mer än bra ut.
EM började och spanjorerna inkvarterade sig i Innsbruck med ett helt nytt självförtroende än på länge. VM i Tyskland hade också börjat bra för la selección bara för att ta slut tidigt i slutfasen men den här gången kändes det annorlunda och fansen hemma i Spanien kändes nöjda trots att turneringen ännu inte börjat. Ramiro Aldunate förklarar:
- Det viktigaste är att vi hittade ett eget sätt att spela fotboll på, fastän vi då ännu inte hade vunnit något. Den spanska fotbollen hade genomlidit år av lidande utan en klar spelidé men idag, före matchen ens har börjat, vet vi redan hur den kommer se ut.
EM började och det positiva känslorna fick vatten på sin kvarn när Ryssland, Sverige och Grekland alla besegrades i gruppspelet innan det blev dags för kvartsfinal mot ärkerivalen Italien. Matchen blev en holmgång som slutade 0-0 efter ordinarie tid och förlängning och trots att Spanien varit det bättre laget matchen igenom syntes det tydligt att detta var en match utöver det vanliga då egentligen hela den spanska fotbollshistorien stod på spel. Straffarna blev en rejäl nagelbitare men när Iker Casillas räddade Di Natales straff samtidigt som Cesc Fabregas satte Spaniens sista bröt jublet ut.
- Vi blev alla kanske inte varse exakt hur bra Spanien var förrän vi besegrade Italien på straffar under EM 2008, understryker också Ramiro Aldunate. Fram till detta datum hade kvartsfinalen varit en till synes omöjlig uppgift för ett spanskt lag att bemästra. Att det sedan skedde mot Italien, som vi hade en oplockad gås med sedan USA 1994, gjorde inte saken sämre och det raderade alla våra komplex för all framtid.
Av bara farten besegrades Ryssland i semifinalen och i den allra sista matchen fick också Tyskland se sig besegrade. Efter mål av Fernando Torres hade Spanien gjort det landet inte klarat av sedan 1964. Vunnit ett mästerskap. Idag, juni 2012, har Spanien också vunnit VM och är landet alla vill slå. Med sin Tiqui-Tacafotboll har la roja inte förlorat många matcher sedan den svidande förlusten på Råsunda och det känns stort att allting en gång började i Sverige.
Francisco Villalobos summerar:
- Vi ser en dröm som blivit sann. En omöjlig fantasi som verkade omöjlig att uppnå före 2008. Vi har spelare som inga andra lag kan matcha som Puyol, Xavi, Iniesta och Silva och vi njuter av deras spel under varje match. Vi är väldigt stolta att vi vunnit både EM och VM med vårt eget sätt att spela fotboll. Vi spelar som änglar och ger glädje åt världen med den typen av spel. Jag tror inte att vi någonsin kan bli bättre än vad vi är nu och det enda vi kan göra är att hoppas det aldrig tar slut.
Villalobos menar också att framgångarna inte skulle varit möjliga utan FC Barcelonas framgångar och det kanske är att tänka på i dessa dagar då Pep Guardiola gjort sin sista match som Barcelonacoach:
- Luis Aragonés är grunden till den spanska succén. Han enade laget och gav dem en egen identitet genom att studera Pep Guardiolas tänk i Barcelona med tillslag och bollinnehav i fokus. För första gången någonsin hade Spanien ett spel med en egen tanke bakom och det var ett vackert spel utfört av den bästa spanska generationen någonsin. Majoriteten av dem ungdomar. När vi besegrade Italien på straffar under EM 2008 bröts dessutom loserstämpeln för evigt och Spanien förvandlades till ett lag med en väldigt stark vinnarinstinkt. I ett enda andetag raderades en hel historia och laget trodde för första gången på det de gjorde, något som vi också fik bevis på under VM. Där förlorade vi den första matchen men lika fullt slutade mästerskapet med guld efter det att vi övervunnit alla våra hinder.
Ramiro Aldunate är inte annorlunda i sitt tänk:
- De senaste årens segrar har förstärkt vår självbild av vårt sätt att spela och det har övertygat alla som har tvekat. Vi ska heller inte glömma alla fantastiska fotbollsspelare vårt land har utvecklat de senaste åren. Spelare, i huvudsak från Barcelona, som alla spelat samma typ av fotboll sedan barnsben. Detta stora Barça har stor del i Spaniens alla framgångar.
Luis Aragonés avgick som förbundskapten efter EM-segern 2008 och idag är det Vicente del Bosque som sköter skutan. Det gjorde han så bra 2010 att Spanien numera också kan titulera sig världsmästare.
- Vicente del Bosque har lyckats att vidareutveckla laget genom att inte ändra om i Aragonés filosofi men samtidigt tillåtit sig göra små förändringar, säger Francisco Villalobos. Han gör ett stort jobb i det tysta och är en herre som alla respekterar.
Att Vicente del Bosque är rätt man att sköta landslaget tycker också Ramiro Aldunate och framhäver del Bosques ödmjuka sidor:
- Om sex eller sju spelare i en startelva kommer från samma klubb behöver man inte vara ett geni för att förstå att det har ett samband. Ett perfekt exempel på det här är Puyols mål i semifinalen mot Tyskland i VM. Det är utan tvekan ett verk framtränat av Pep Guardiola än Vicente del Bosque. Barcelonaspelarna sade till del Bosque att de hade en intränad variant från Barcelona de ville använda sig av och del Bosque hade inga problem med det. En modern förbundskaptens sätt att se på saken.
Det är inte bara för A-landslaget det har gått bra. Spanska U21 vann nyligen EM, U19 vann VM och många av de andra yngre kategorierna har hakat på. En källa på det spanska fotbollsförbundet menar att allting hör ihop:
- Vi har normalt sett en bra dialog med alla de spanska klubbarna. Dem samarbetar alla med oss i de nationella- och internationella matcherna samt att de annammar vårt sätt att spela. Samarbetet är fortlöpande. De senaste 15 åren har landslaget vunnit allt som bara går att vinna på alla nivåer. De spanska spelarna har vuxit av detta och "de vet hur man vinner sådana här typer av tävlingar."
Källan på förbundet menar att de flesta av dagens landslagsmän varit med och haft framgång i de yngre landslagen vilket ska ha underlättat då spelarna redan är vana vinnare när de slussas in i A-landslaget. Det och att spelarna redan är bekanta med spelsättet är också framgångssagans allra sista svar på hur Spanien ska lyckas bibehålla sin position som världens bästa landslag. Hos klubblagen har Real Madrid idag (tillfälligt?) tagit sig förbi Barcelona och kanske är det bara en tidsfråga innan något annat land gör likadant på landslagsnivå. Ingenting varar för evigt men som det ser ut nu blir det spanska fotbollsundret långvarigt.
Avslutningsvis menar Ramiro att det spanska framgångarna på sistone inte bara gett sportsliga framgångar utan det har också enat hela landet i ett svårt ekonomiskt och politiskt läge:
- Ett så fotbollstokigt land som Spanien, och med den katastrofala historia vi har haft, så kan man inte vara annat än stolt. Jag vet inte om alla människor i de mer eller mindre självständiga regioner som bildar Spanien alltid tyckt detsamma men den dagen vi vann VM kallade vi oss alla för spanjorer. Jag har aldrig sett en sådan patriotism på något sätt i Spanien förut.