Drömmen om Ronaldo
Jag såg två pojkar som spelade fotboll i en park. Den äldre var iklädd en Real Madridtröja med Ronaldo tryckt på ryggen. Den yngre, jag gissar på att de var bröder, hade en namnlös Spanientröja på sig. Symboliken talade sitt egna språk, det var Ronaldo mot Spanien, precis som i verkligheten
Och precis som i verkligheten spelade ”bröderna” semifinal i fotbolls-EM. Det var Ronaldo hit och Ronaldo dit, han passade till och med sig själv med jämna mellanrum. Då och då hade den yngre killen bollen och skulle försöka anfalla. Han blev kallad Xavi, Iniesta och Torres. Ibland till och med Casillas. Ronaldo hade koll på spelarna. Den yngre verkade oberörd av vem han skulle föreställa. Det han visste var att han var Spanien. Och att han mötte Ronaldo.
I världen som vi känner den vet vi alla utgången av denna semifinal. Vi bevittnade avgörandet på straffar. Vi såg hur bägge målvakterna räddade varsin straff och vi minns fortfarande Ramos iskalla chip likt den Panenka eller Pirlo gjorde. En lätt touch och bollen lyftes in rakt fram med förhoppningen att målvakten, vilket denne oftast gör, chansar åt ett håll och bollen bara dalar in. Mjuk, vackert och spektakulärt. Och vi såg hur Bruno Alves sköt i ribban och Portugal var utslaget. Spanien spelar final.
Vi såg också det som inte skedde. Vi fick aldrig se någon straff av Ronaldo, den kanske säkraste straffskytten i det portugisiska laget. Som regel bör den säkraste straffskytten alltid lägga straff nummer fyra om någon straff blir räddad eller missad. Inte heller såg vi några tårar på Ronaldos kinder som sig bör när Portugal blir utslaget, de stod Coentrão för istället. Ronaldo har växt upp, tårarna har han arbetat bort men besvikelsen syntes fortfarande, den fanns där. Lika äkta och närvarande som alltid. Med all rätt. Portugals nummer sju bär hela laget på sina axlar och då blir besvikelsen extra stor när man har det ansvaret. Och han tar det ansvaret på största allvar precis som en ledare ska göra.
Besviken men fortfarande en ledare!
Grabbarna i parken hade antagligen ingen aning om att Ronaldo egentligen borde ha lagt den fjärde straffen. Deras match skulle också avgöras på straffar men denna gång skulle Ronaldo lägga alla straffar. Mot Casillas. Han gjorde mål varje gång och Portugal vann till en obeskrivlig lycka. Kanske är denna lycka större än den någonsin kommer att bli. Den obefläckade glädjen hos ett barn som har lyckats. Kanske drömmer ”Lillronaldo” om att en gång få spela på de stora arenorna likt sin idol. Dessa drömmar innehåller inga besvikelser och kommer nog inte att göra det heller. Drömmar är drömmar, de tenderar att måla upp en bild om hur man vill ha det. Verkligheten läggs åt sidan.
Den yngre ”brodern” kände nog heller ingen större sorg över att ha blivit utslagen i semifinalen. Han visste inte bättre och såg inte ut att bry sig speciellt mycket heller, han kommer ändå att få spela final. Då som Italien och återigen som Ronaldos motståndare. Inte heller lär han vinna den matchen. Det här var Ronaldos lek och dröm. Och det är långt kvar innan ”Lillronaldo” växer upp som den äkta.
Många drömmar hinner förintas under resans gång.