Fuera de juego
Espanyols framfart, Fotbollens betydelse, Pellegrinis comeback och annat smått och gott.
Deltagare:
Robert Johansson, Redaktör Spanien
Daniel Jacobsson, Skribent Spanien
Jens Kassnert, Skribent Spanien
Joakim Broberg, Real Madridred.
Efter att ha vunnit samtliga hemmamatcher ligger nu Barcelonas andralag Espanyol i tabelltoppen till mångas förvåning. Vad tycker du om årets Espanyol och hur länge kommer de ligga kvar i toppen? Hur långt kan de nå?
Robert:
- Ja vad hände egentligen? Jag som trodde Espanyol skulle åka ut. Skäms på mig. Lagets själ Raúl Tamudo lämnade och truppen är inte överdrivet namnkunnig. Ändå vinner laget Espanyol, framför allt på hemmaplan. Bara att lyfta på hatten och gratulera.
Men jag vill också passa på att varna att Espanyol kan komma att falla i tabellen, som den glädjedödare jag är. Pocchetinos mannar har haft ett gynnsamt spelschema och när de sätts på prov mot storlagen kommer Katalanerna tappa. Se bara Real Madrid borta.
Men åker ut, det gör Espanyol inte!
Daniel:
- Vi ska inte dra alltför stora växlar över Espanyols succé hittills. Visst, man ligger på en fjärde plats som troligen ingen hade förväntat sig. Men av tio spelade matcher så har man förlorat fyra stycken, det vill säga nästan hälften av matcherna. Det enda man kan ta till sig av det är väll snarare att lag som Valencia, Atlético Madrid och Sevilla inte har presterat på sin högsta nivå. Hade denna trio, plus ett par andra lag, gjort detta så tror jag att Espanyol hade varit ett mittenlag. Man kommer att sluta på en mittenplacering, även om man är med och kämpar om en Europa League-plats in i det sista. Hatten av för det enorma jobb katalanerna har gjort, men armen blir trött efter ett tag och hatten kommer så småningom att falla tillbaka på huvudet.
Jens:
- Kul för Espanyol men det kommer inte sluta som det ser ut just nu. Espanyol har haft hyfsat lätta matcher vilket gör att laget har kunnat bärga några segrar. Inför säsongen såg det inte ut som att laget var speciellt starkt med undantag från ett par spelare men inte skulle det räcka? Man har lyckats få ihop en spelidé som har fungerat men innan jul kommer man ha ramlat ner ett par placeringar och ligan börjar jämna ut sig lite. Det blir en mittenplacering för Espanyol till slut.
Joakim:
- Måste erkänna att jag är ganska förvånad över Espanyols framfart då jag såg andra mer troliga potentiella skrällag i exempelvis Athletic. Vill inte frånta prestationen av ligga fyra men ser man det med kritiska ögon har poängen i första hand inbringats efter segrar mot bottengäng och när motståndet varit bättre (Villarreal, Madrid, Deportivo) har man inte riktigt räckt till. Bortasegern på Mallorca får väl betecknas som den enda riktiga skalpen och det är absolut ett homogent och stabilt Espanyol som visat upp sig hittills men det känns lite för profillöst för att de ska kunna hänga med i toppen. Jag tror att man i bästa fall kommer kriga om en plats i UEFA-league men mer troligt är en sedvanlig mittenplacering.
Manuel Pellegrini återvänder till den spanska ligan för att ta sig an Málaga, den absoluta tabelljumbon. "Ingenjören" är ett aktat namn men kan Pellegrini verkligen rädda Málaga?
Robert:
- Till att börja med så är ju Málaga i mina ögon ett lag som sak hamna någonstans i mitten av tabellen, kanske lite längre ner, men ändå inte vara ett lag för den nedre botten. Laget inledde också strålande och kändes ruskigt heta men har på något sätt slagit ut sig själva och sitt självförtroende med ett väldigt tufft spelschema. De senaste matcherna har inte varit annat än katastrof. Med det sagt tycker jag att man kanske skulle haft lite mer tålamod med Ferreira som trots allt nött in sitt 4-3-3 en hel sommar och höst men jag antar att tillfället gjorde tjuven och Málaga inte ville chansa.
För Pellegrinis egen del är det inget annat än en stor utmaning att ta sig an ligans jumbo. Chilenaren har inget att bevisa i Spanien och kan egentligen bara förlora men ändå sätter han sin prestige på spel för att bli Málagas hjälte. Och lyckas han blir han gud, i alla fall på Solkusten.
Men åter igen, Málagas lag är för bra för att åka ut och på något sätt kommer los boquerones greja detta. Gärna genom stordåd av Pellegrini...
Daniel:
- Den absoluta jumbon låter som att Málaga skulle vara långt efter övriga lag, men man har ju faktiskt bara tre poäng upp till 15:e platsen. La Primera är riktigt jämn för tillfället och många lag kommer att få känna av att ligga sist. Real Zaragoza och Deportivo är två utav dem lagen, nu även Málaga. Málaga kommer att resa sig… jag har svårt att se hur laget kommer att kunna ramla ner. När man kan locka en sån tränare som Pellegrini så är jag säker på att man har någonting på gång. Jag tror dock inte att det är Pellegrinis taktiska kunnande som gör att Málaga klättrar, snarare så tror jag att hans blotta närvaro gör att spelarna känner sig mer motiverade och mer ambitiösa i sitt arbete. Moralen behöver en ”boost” och det tror jag att Pellegrini kan förmedla.
Jens:
- Ja. Det är nog möjligt. Förra veckan skrev jag att Levante och Málaga skulle åka ur men detta är en förstärkning med tyngd. Jag får kanske omvärdera mitt tips då den erfarenhet Pellegrini besitter kommer att vara mycket användbar i en klubb som Málaga. De tre senaste klubbarna som Pellegrini coachade var River Plate, Villareal och Real Madrid. Det talar sitt språk.
Personligen tror jag att chilienaren kommer att trivas med Málaga, inte samma krav som att träna Real Madrid. Viktigt att komma ihåg var vilken förvandling Villareal genomgick under hans ledning. Pellegrini tog klubben från nästan ingenting till att etablera den i toppen. Det kommer nog inte bli samma utveckling som med Villareal men att han kan göra bra saker tvivlar jag inte på.
Med Villareal var det skillnad, klubben var mogen för utvecklingen på samma sätt som staden var det. Frågan är om Málaga är i samma skede i sin utveckling. Får vi se 70% av Málagas befolkning köpa säsongskort nästa år? Föga troligt.
Joakim:
- Málaga ska inte behöva ligga sist i ligan och de bör kunna klättra på sikt, det är min grundinställning oavsett Pellegrinis inträde. Laget har en frejdig offensiv och gör relativt mycket mål och det ska också påtalas hur laget i motsats till Espanyol haft ett tufft program inledningsvis. De fotbollsmässiga problemen har annars varit av klassisk spansk karaktär med naivt försvarsspel och dålig balans i laget och detta blir Pellegrinis huvuduppgift att få ordning på. Jag tror den här typen av uppdrag passar chilenaren mycket bättre rent psykologiskt än vad uppdraget på Bernabeus tränarbänk innebar. Han har inte samma indivduella klass till sitt förfogande som han hade i Villarreal men jag tror ändå att möjligheterna är goda att vända skutan i rätt riktning fast då krävs det självklart en ganska omedelbar effekt i form av vinster så man kan få in livsviktigt självförtroende i laget. Viktigt är också att jobba med självbilden i klubben, det känns som shejkens framtidsvisioner och de allmänna spekulationerna om ett storsatsande Málaga skapar förväntningar på laget som inte riktigt är förankrade i verkligheten. Med nuvarande trupp är det en stor skräll om laget hamnar på övre halvan och målsättningen måste primärt vara att klara kontraktet och inte att snegla uppåt för då kan det lika gärna gå ännu mer fel än det redan har gjort.
Spanien har ju som vi tidigare diskuterat haft en uppsjö med spelare som har hjärtproblem. I veckan som gick annonserade både Rubén de la Red och Salamancas Miguel García att de slutar med fotbollen. Skämtsamt säger man att fotboll är mycket viktigare än ett spel på liv och död, vilket blir patetiskt i sammanhanget, men om vi bortser från hjärtfel och annat livshotande. Hur mycket ska man behöva offra för att bli en bra fotbollsspelare egentligen?
Robert:
- Det är ingen hemlighet att man får ge upp bra mycket för att bli en elitidrottare idag. Eller rättare sagt avstå. Jag känner själv många lovande killar i många idrotter som la av alldeles för tidigt för att det helt enkelt inte klarade av pressen att prestera jämnt och ständigt samt att kompisar och uteliv lockade mer. Likadant måste det vara i Spanien, om inte än tuffare eftersom nivån ligger bra mycket högre än vår egen Allsvenska. Det är antingen eller. Visst kan man gå ut och ta en öl som fotbollsspelare men att samlas på puben efter matcherna som engelsmännen gjorde en gång i tiden känns passé.
Men här känner jag också en skillnad från min egen årskull. Från tidig ålder är det träning och tålamod som gäller, så har det alltid varit, men dagens kids känns mer målmedvetna och intresserade än tidigare. De flesta vet vikten av en god utbildning och vid sidan om det är det bara fotboll som gäller. Medan man i min årskull var en sportnörd så är man en i gänget idag. Det är iallafall vad jag inbillar mig.
Viljan att bli bäst och tron på sig själv att man faktiskt kan bli det är något som är nytt i vårt mångkulturella samhälle och det mår vi annars så blyga, tillbakadragna svenskar bra av.
Kontentan är att man fortfarande får lägga ner en massa tid och tålamod för att bli en elitidrottare men att många inte ser det som att de avstår något. Vissa kommer alltid falla bort på grund av dåligt psyke, motivationsbrist eller just hjärtfel men betydligt färre än på min tid. Det är iallafall vad jag tror.
Daniel:
- Allting är väll relativt hur mycket man offrar. Det är tufft att vara en professionell fotbollsspelare nu för tiden med all media uppvakning där fansen vet exakt vad varenda spelare gör när dem inte sparkar på fotbollen. Jag läste nyligen ut Robbie Fowlers (tidigare Liverpool-spelare) självbiografi där han berättade att allting var mycket enklare ”förr” – och då pratar jag bara om 10-15 år. På den tiden så kunde spelarna gå ut och ta en öl, utan att media sågar en vid fotknölarna. Sen så hittar även media på en massa saker runt omkring spelaren och går in djupt i hans familjerelationer, vilket lär vara påfrestande för både spelaren i fråga och hela hans familj. Bara en sån sak skulle ge mig hälsoproblem.
Självklart så ska väll spelarna få gå ut och ta en öl eller något efter en match. Varför inte? Vad är det stora problemet med det? Så länge man håller sig på en mänsklig nivå så ser jag inte det stora bekymret. Att media framställer detta som ett stort problem är också en orsak till hur spelare mår. Jag skulle må som skit om jag varje dag måste vakna upp med ett leende och ständigt behöva prestera på varenda träning. Det klarar ingen… eller, åtminstone inte alltför många. Låt spelarna få vara människor också för gudsskull. Inte undra på att folk mår dåligt när dem inte får leva sitt liv. Visst ska man ge upp lite för att vara proffsfotbollsspelare, men jag köper inte att ”man kan leva livet efter fotbollskarriären”. Då är man ju 40 bast och då har man troligen redan familj och barn. Då lever man livet som livet bör vara, men det finns även fler saker man kanske vill uppleva under sin vistelse på jorden.
Att folk dör, eller slutar med fotbollen, på grund utav hjärtproblem är faktiskt ingenting vi kan göra åt. Det är troligen medfött eller något som har kommit av den enorma press som ställs på dessa människor. Många säger att dem skulle ge upp sitt nuvarande liv i ett ögonkast för att få vara t.ex. David Beckham. Själv skulle jag aldrig tacka ja till att vara Beckham.
Jens:
- Att träna på elitnivå oavsett vilken idrott man sysslar med gör att du måste välja den väg du vill ta. Att bli bäst krävs att du tränar. Det går inte att göra det halvdant. Dessutom är det under en specifik period i ens liv som det är aktuellt. Vill man fika med tjejen eller gå på bio med polarna istället för att träna kommer man inte bli bland de bästa. Det finns alltid någon som tränar bättre och kommer att bli duktigare på det man gör. Ta Manchester United t ex, innan Cantona kom dit och visade vad träning innebar så gick lirarna på puben efter träningen istället för att stanna kvar längre på träningen och göra det lilla extra. Det ändrade synsättet på träningen och efter det gick det ganska bra för klubben.
Medfödda skador eller liknande är något man måste leva med. Vissa har hjärtproblem och kan inte anstränga sig lika mycket som andra. Andra föds med synfel och kan inte bli pilot. Eller så blir man 150 cm lång och får svårt att bli bäst på basket. Då får man helt enkelt gilla läget och göra något annat. Det viktiga är bara att sakerna upptäcks så att inga liv sätts på spel.
Joakim:
- En komplex fråga att ta ställning till men den ofrånkomliga utgångspunkten måste, som också framkommer ur frågan, självklart vara att liv och hälsa går före allt annat. Tittar man ur ett mer allmänt prioriterande perspektiv är det ju så enormt varierande när man läser om kända fotbollsspelares bakgrund där vissa beskrivs som underbarn och andra som ”late bloomers”. Jag har personligen ganska svårt för utryck som ”medfödd talang” och liknande som enligt mig är relativt förenklade förklaringar till spelares framgångar. Visst, rent fysiologiskt och till viss del även motoriskt skiljer sig förutsättningar åt vilka redan i knatteålder filtrerar bort de personer som helt saknar bollbegåvning men den överlägset största faktorn när det gäller utveckling inom fotbollen handlar ändå om tid. Oavsett hur stor ”naturbegåvning” man än har så är det i väldigt stor utsträckning tidsåtgång och hängivenhet åt fotbollen som skapat de allra största fotbollsspelarna. Zidane stod exempelvis även som tonåring timmavis mot ett plank för att träna bollkontroll på sin fritid.
Det går att snacka om att vissa spelare frekvent har lattjat sig igenom träningar och dylikt men fotbollsbegåvning kommer likväl inte ur sig själv utan är kopplat till tiden du lagt ned. Det handlar oftast inte om organiserad fotbollsträning i klubbar utan tittar man på de största så har de oftast lagt ned enormt mycket tid på fritiden där bollen konstant varit en del av deras tillvaro. Mängden fotboll tidsmässigt är den viktigaste faktorn och i nästa skede kommer sen mer miljötingade element såsom träningsmöjligheter och klassen på tränare och ledare under ungdomsåren. Men när det handlar om hur mycket som behöver offras så är det nog definitivt så att ”ett vanligt liv” eller ”en normal ungdom” oftast inte är kompatibla med en satsning på elitnivå och det gäller i princip alla sporter just med tanke på hur mycket tid som du måste lägga ned på träning och hela livet runt träningen med kost och vila. Jag kan rekommendera Martin Bengtssons bok ”I skuggan av San Siro” där han skildrar sin fotbollssatsning vilken ledde ända till Inters juniolag men som slutade i självmordsförsök, i boken framkommer det också tydligt hur enormt mycket tid som läggs ned och vilken påverkan det kan ha på livet i stort.
Tid är alltså det som måste offras och därigenom tillkommer ju lätt flera sociala aspekter såsom relationer och fritidssysselsättningar. Väldigt ofta brukar också skolan prioriteras bort vilket knappast påverkar spelarna som går hela vägen men för dem som inte lyckas kan det vara förödande och det är inte sällsynt med kriminalitet och missbruk bland ”misslyckade fotbollsspelare”. Numera finns oftast väldigt bra samarbeten mellan klubbar och skolor där man erbjuder specialutformade utbildningar, detta gäller ju dock bara för ekonomiskt utvecklade länder och inte överallt och det är bara en av många exempel på hur komplicerad frågan om elitsatsning är. Drömmen om guld och gröna skogar som fotbollsproffs finns hos alla men det finns ju också en baksida och därför blir det ju väldigt individuellt hur mycket som är värt att offra.
Något annat du vill ta upp? Shoot!
Robert:
- Si señor! Jag tycker det är fint hur Spanien hyllar sina världsmästare. Vi har alla sett bilder från firandet i Madrid vid hemkosten efter VM och att Iniesta som avgjorde finalen fått stående ovationer på i stort sett alla Barcelonas bortamatcher och det är för jäkla fint. I dagarna reser Vicente del Bosque också runt i landet tillsammans med VM-pokalen och besöker klubbar och föreningar. Allt för att så många som möjligt ska få del av kakan. Kanske är allt tal om att göra staty av VM-guldet inte bara prat trots allt?
När Spanien i nästa vecka tar emot Portugal gör man det dessutom i specialdesignade hyllningströjor för VM-hjältarna. Hur den ser ut hoppas jag vi får se när truppen tas ut. Spännande!
I Spanien kan man hylla sina hjältar. Här glöms de inte bort när vardagen kommer. Stort!
Ps. Till sist - en kul artikel som också nått Spanien.
Bara Bajen mina vänner, bara Hammarby.
Daniel:
- I mina senaste ”något annat du vill ta upp” så har jag tagit upp både EuroTalk och Canal+. Nu är det svårare. Jag får göra det enkelt och hylla Fernando Torres en aning. Ni som läser Fueran ofta kanske minns att jag sågade Torres helt och ansåg att han ”måste lämna Liverpool omedelbart” då hans ”utveckling går bakåt”, men det verkar som att jag får äta upp det. Två mål mot Chelsea och ett mål mot Wigan igår. Torres verkar vara tillbaka på allvar och det är extremt roligt, både för Liverpool-fansen och för de spanska-fansen. Kanske kan Torres komma tillbaka till den form han visade under EM 2008? ”I think so and I hope so.”
Vill även tillägga att Reina aldrig kommer att spela för Arsenal. Sanna mina ord.
Jens:
- Då ska jag, likt kvällspressenmanér för att sälja lösnummer, skriva något om Zlatan. Att Barcelona behöver skriva in en klausul att Milan inte får sälja honom till Real Madrid är väl ganska befängt? Jag har förutspått att att Zlatan kommer att spela för Real efter ett år i Milan men nu blir det svårare. Det vill säja att Milan inte får sälja honom till Real Madrid inom tre år. Vi har vid tidigare tilfällen sett Real Madrid gå bakom ryggen på andra klubbar och managers för att diskutera direkt med en spelare. (Läs Ronaldo).
Hur svårt skulle det då vara att göra en deal med Zlatan och en mindre klubb med ekonomiska svårigheter? Säg att Milan vill sälja Zlatan för 500 miljoner. Då erbjuder man till exempel Bajen att köpa Zlatan för 500 miljoner för att nästa dag sälja honom till Real Madrid för 510 miljoner. Hammarby tjänar 10 miljoner på en dag och Milan bryter inga kontrakt då man inte har sålt till Real Madrid. Win-win situation.
Om man nu vill köpa honom vill säga men detta handlade bara om att klausulen är ineffektiv.
Mer om Zlatan då. Hur kommer det sig att killen alltid hamnar i en frostig relation med någon eller några i samtliga lag han spelar i? Är det hans översittartendeser som gör att han måste sparka en spelare som är lägre i hierkin i ryggen eller sina uttalanden som oftast nedvärderar någon annan för att han vill ta plats? Det är inte första gången det sker och kommer nog inte att vara den sista.
Med risk för att sticka ut hakan så resonerar hela det svenska folket att antingen så gillar man Zlatan eller så ogillar man honom. Jag kan tycka om saker som Zlatan gör på plan och verkligen avsky andra saker han kan göra runt om. En mobbare gör väl ingen glad?
Joakim:
- Jag har funderat på hur läktarkulturen i Spanien påverkar det allmänna intrycket av den spanska fotbollen. Frågan skulle kanske behöva en ordentlig bakgrundsbeskrivning då fenomenet runt Spaniens läktarkultur är lite speciellt, men det ryms inte i detta forum. Jag har länge och i olika sammanhang motsatt mig den allmänna opinionen i Sverige där man slentrianmässigt kallar La Liga ett "tvålagsrace" och även om just den diskussionen inte direkt kan kopplas till frågan så tror jag ändå att det precis som i fallet när man diskuterar fotboll i stort finns någon form av allmän utgångspunkt som säger att engelsk fotobll är normen alltid. Det rent fotbollsmässiga kan vi som sagt utelämna den här gången men jag tror att det finns en viss föreställning om att matcherna ska ha en viss inramning och inte sällan är den "rätta" inramningen den som råder på de brittiska öarna. Även om jag kanske inte tycker att engelska matcher alltid bör ses som normen för en bra läktarkultur då även PL tappat en del av det som en gång utgjorde äkta brittisk läktarkultur så skriver jag alla dagar i veckan under på att den spanska kulturen är seg och sömnig. För folk med förutfattade meningar och med begränsad kunskap om den spanska fotbollen tror jag absolut att den säregna spanska läktarkulturen kan påverka negativt för intresset.
Vi ska inte generalisera över hela ligan då det finns ett antal bra undantag och det ska också påtalas hur de flesta arenor har en "hög högstanivå" och vid mer betydelsefulla matcher runt om i Spanien håller atmosfären hög klass. Men den allmänna bilden är dock att spanska supportrar är tysta och framförallt enormt krävande. De gånger de högre decibelnivåerna uppnås är det oftast kopplat till felaktiga domslut eller frustration mot såväl det egna laget som motståndarlaget snarare än via stöd och sånger. Det är ett mönster som vuxit sig starkt sedan ståplatserna förbjöds och exempelvis Bernabeu har ju fullständigt bytt skepnad sedan arenan moderniserats och fått 100 % sittplatser. Tyvärr ger matcher på Bernabeu eller Nou Camp oftast intrycket av att vara någon form av underhållningsföreställning där det i princip är uttalat hur lagen ska bjuda på publiken för att eventuellt motta hyllningar efterhand. När Mourinho häromdan efterlyste ett "hetare" Bernabeu möttes uttalandet direkt av skeptism och många folk poängterade hur laget skulle förtjäna sitt stöd genom bra spel och inte vice versa. När det sedan väl sjungs på Bernabeu är det en närmast löjligt liten skara som inkluderas i dessa sånger och det känns allmänt i La Liga som om de flesta supporterskarorna har en konstant negativ utveckling sett till aktiva medlemmar.
Förhoppningen är givetvis att den spanska mentaliteten både i samhället som i fotbollen med ett passionerat och utåtagerande folk borde kunna innebära bättre stämning och det är just motsägelsen mellan ett "temperamentsfullt samhälle" och en tyst publik som jag tror att folk har svårt att acceptera. Problemet är dock ihopflätat med den spanska kulturen som också innebär att bortaföljet är minimalt vid matcherna. Det sistnämnda blir nog svårt att förändra men när det gäller hemmapublikens agerande skulle jag välkomna en debatt nere i Spanien som gör att problemet verkligen diskuteras för att förhoppnignsvis leda till någon form av successiv förbättring. Intrycket är dock att man inte upplever det som något större problem nere i Spanien och så länge det är den gängse uppfattningen lär det inte bli några direkta förändingar, vilket är väldigt synd.
Hasta Pronto!
