Fuera de juego
Säsongens går mot sitt slut. Veckans Fuera tar upp tränarbytet i Barcelona, det avslutande Europaspelet och Fernando Torres förvandling.
Deltagare:
Jens Kassnert, Spanienred
Mattias Klint, Barcelonared
Hassan Alavi, Real Madridred
I Peps frånvaro tar Tito över som ny coach för Barcelona. Ett överraskande besked för många. Dina tankar om saken?
Jens:
- Som en blixt från en klar himmel kom beskedet under presskonferensen i fredags. Min första tanke var att det kanske inte blir så lyckat men allteftersom jag har tänkt på det så är det ett naturligt val för Barcelona. Likaväl som man värvar ur de egna leden när det gäller spelare så gör man det även med tränare.
Han har bra koll på laget och laget på honom. Han står för samma spelmodell som är så betydelsefull för Barcelona. Det blir ingen skillnad när det kommer till det taktiska. Frågan är bara vem som blir assisterande tränare nu? Jag tror att Xavi på sikt kommer att kliva in i rollen som tränare i Barcelona.
Mattias:
- Det var väldigt överraskande, men också väldigt logiskt sett till hur Barcelona har fungerat under de senaste åren. Att Tito tar över innebär ju att så lite som möjligt förändras gentemot hur Pep styrde skutan under sina fyra säsonger. Han är precis lika blåröd som Pep. Frågan som man ställer sig är ju om han har rutinen och auktoriteten som krävs på allra högsta nivå. Även om Pep var en gröngöling när han tog över har han tidigare historia som redan kultförklarad Barcelona-spelare gett honom ett större handlingsutrymme än om, i princip vem som helst exklusive Cruyff, tagit över.
Pep har lovordat Tito vid varje tillfälle han fått möjlighet och som den smått naive supporter man emellanåt tenderar att varje så kommer övergången gå smärtfritt och Tito kommer klara av utmaningen som väntar honom.
Hassan:
- Jag publicerade en text förra veckan (läs "Pep Guardiolas kamp mot José Mourinho är över") om detta ämne och har inte ändrat min ståndpunkt sedan dess. Pep Guardiola var ärlig i min mening när han menade att han var trött och inte kunde bidra med något "nytt" till Barcelona. Pep Guardiola har denna säsong, ibland till en skrämmande grad, försökt med nya tankar och idéer för att ha kvar sin hunger.
Själv ansåg jag, och gör fortfarande, att det inte var rätt tid för honom att gå ut med detta. Ligan var matematisk inte avgjord och det återstod hela fyra matcher kvar. Om han är riktigt slug så skulle man kunna säga att han gjorde det för att få all fokus på sig själv och inte något på lagets förlust i el Clásico samt uttåget ur Champions League - det tror jag dock inte.
Nåväl, den nye sheriffen i stan heter Tito Vilanova. Tito Vilanova, vem är han? Innan vi går in på det kan man inte undvika det symboliska i Carles Puyols ord direkt efter den kända presskonferensen från i fredags:
- Vi ville alla att Pep skulle fortsätta, men när han väl hade bestämt sig för att tacka för sig var den bästa nyheten vi kunde få att Tito Vilanova stannar kvar.
Tito Vilanova kan sin fotboll, för trots att han inte är ett rutinerat kort gällande huvudrollen har han alltid stått där i skuggan och agerat. I princip alla byten, alla taktiska formationer och flera köp som du sett Pep Guardiola göra har Tito Vilanova haft en avgörande röst i. Man skulle kunna jämföra hans relation till dagens Barcelona-spelare med José Mourinhos relation till 90-talets spelare i klubben.
För mig är detta ett klockrent val. Jag var väldigt skeptisk till André Villas-Boas, även om jag förstås var sugen på den eventuella kampen mellan mentorn [Mourinho] och lärjungen, som ny Barcelona-tränare. Barcelona behöver precis som 2008 en tränare som kan klubben och dess identitet, som vet vad det innebär att komma ut på Camp Nou och har klubbens färger i blodet. Tito Vilanova är den killen.
För ungefär 23 år sedan byttes Pep Guardiola, som då var 17 år, in i stället för Tito Vilanova som var 19 år, i en träningsmatch. Symboliken går inte att ta miste om då det nu är tvärtom. Precis som då var Pep Guardiola den mer framgångsrike av dem två. Det var Pep som fick stanna kvar i Barcelona och bli en legendar på mittfältet, medan Tito Vilanova huserade runt i småklubbar tills han la skorna på hyllan. Det märks att Pep Guardiola och Tito Vilanova står upp för varandra. För fyra år sedan var det Tito Vilanova som uppmuntrade Pep Guardiola att ta över A-laget, nu är det tvärtom.
– Det är tråkigt att Pep lämnar oss, men det faktum att Tito stannar innebär att projektet fortsätter. Tito känner till laget bättre än någon annan, kan mycket fotboll, och förstår filosofin [i Barcelona] till fullo. Han är den ideale tränaren att föra arvet vidare, säger Carles Puyol.
Svårt att inte hålla med honom känner jag.
Det blev till sist en helspansk final i Europa, dock inte i Champions League. Dina tankar om de avslutande semifinalerna i både CL och EL tack och vilket spanskt lag drar det längsta strået till sist?
Jens:
- Lite tråkigt att inte något av de spanska lagen i CL tog sig till final. Och att behöva avgöra den mycket fina matchen mellan Real Madrid och Bayern Munchen på straffar var synd. Det hade varit bättre om den hade avgjorts under förlängningen. Chelsea spelar defensivt och får kritik för det men handlar det inte om att göra det som krävs för att vinna? Om ett lag är offensivt blir ofta det andra defensivt, det går liksom hand i hand.
I EL fick vi vår vilja igenom, två lag från Spanien i finalen. Atlético ser ut att ha vaknat till ordentligt i Europa så jag tror på dem i finalen. Dessvärre måste alla spanska supportrar ta sig till Bukarest, det skulle varit kul att ha denna final i Spanien.
Mattias:
- Var nog inte många som trodde att både Barcelona och Real Madrid skulle missa finalen. Inte jag i alla fall. I Barcelonas fall var det oskärpa som fick laget på fall. Ribbor, stolpar, missad straff, elva mot tio m.m. är faktorer Barcelona borde ha utnyttjat. Man får inte missa så mycket i en CL-semi trots att man spelmässigt är överlägsen sin motståndare. Matchen mellan Madrid och Bayern var två fantastiska dubbelmöten där det var vidöppet vilket lag som skulle kvalificera sig. Logiskt nog blev det också straffar som avgjorde och när det vankas straffar då vinner tyskarna.
Europa League har dominerats av de spanska lagen sedan slutspelet inleddes och därför känns det också rimligt att två spanska lag möts i finalen. Även om de flesta säkert både hoppas och tror att Athletic ska vinna, tror undertecknad på att Atlético kommer stå som segrare. De har känts extremt vassa i Europa-spelet.
Hassan:
- Vilket jävla antiklimax (för oss med lagsympatier i Katalonien och Madrid) det blev förra veckan. Jag trodde innerligt på en spansk final mellan Barcelona och Real Madrid i München. EM-finalen år 2000, Champions League-finalen 2005 och Real Madrids vår 2007 har alla en gemensam nämnare - dem lagen som segrade gjorde det "omöjliga". Jag vill förstås inte på något sätt hävda att Bayern och Chelsea gjorde det omöjliga, men något överraskande är det att båda lyckades slå Real och Barcelona. Det jag däremot vill säga är att allt kan hända i fotbollens värld.
I Barcelonas fall hävdar jag att Pep Guardiolas avsaknad av en annan strategi blev lagets fall. Trots att Barcelona hade en man mer så rullades bollen runt, runt, runt och runt. Chelsea-spelarna? De kunde bara lugnt följa med, avvakta och vänta på någon form av attack - som uteblev. Visst, det fanns chanser som när Messi prickade stolpen men de var för få sett till spelövertaget.
I Real Madrids fall handlade det om att José Mourinho inte vågade anfalla riktigt efter Bayerns reducering. Det var precis som i slutet av ett schackspel, ett misstag och mål för Bayern innebar att Real skulle vara tvungna att sätta dit två baljor. Den Hawaii-fotboll som spelades i första halvlek passade tyskarna betydligt mer än Real Madrid, det märkte man även när den andra halvleken drog igång då portugisen manade på lugn och att Real skulle hålla i bollen mer inom laget.
Mötet mellan Valencia och Atlético de Madrid var en sån match som man på förhand visste kunde hetta till med tanke på vad som står på spel. Mycket riktigt såg vi tråkiga bilder från den matchen efter att Tiago utdelat en örfil till Roberto Soldado. Jag tycker att rätt lag gick vidare sett till två matcher och jag kan inte annat än att gilla Diego Simeones satsning i klubben. I långsikt kan han mycket väl vara den som Atlético letat efter i flera år.
Jag hade trott på Atlético i finalen om det inte vore för att motståndarnas tränare heter Marcelo Bielsa och laget Athletic Club. Vilket lyft, vilken hunger och vilken styrka detta lag besitter. Marcelo Bielsa har lyckats få ihop ett slagkraftigt Athletic Club som på många sätt påminner om storhetstiden från 80-talet. Efter matcherna mot Manchester United var jag fullkomligt säker på vart titeln skulle hamna, och jag har inte ändrat på min åsikt sedan dess.
Inför semifinalen sa Marcelo Bielsa:
- De här stormatcherna framkallar alltid vissa förväntningar som står i proportion till priset som står på spel, en biljett till Europa League-finalen. Det bästa sättet att uttrycka oss på är genom den fotbollen vi spelar. Även om den bästa fotbollen inte alltid vinner så måste du alltid försöka att vara bäst.
Det, mina damer och herrar, är skillnaden mellan Athletic i år och tidigare upplagor. Athletic försöker vara bäst i varje jäkla match. Dessutom kommer de till final efter den häftiga vändningen hemma mot Sporting där de vann med 3-1. Det stod skrivet i stjärnorna att Fernando Llorente skulle göra mål och det i slutskedet av matchen. Det här är Athletic Clubs säsong ute i Europa.
– Det här är det viktigaste ögonblicket i min karriär och jag grät för första gången på plan, berättade Fernando Llorente efter matchen.
Säger mycket om den segern.
Fernando Torres gjorde i helgen tre mål för Chelsea och helt plötsligt verkar el niño vara att räkna med igen. Inte minst i EM-snacket? Varför vände det just nu för Torres och är det bara tillfälligt?
Jens:
- Varför det vände har jag inget svar på mer än att hans självförtroende stärktes vilket syns i hans spel. Torres har med största sannolikhet spelat till sig en plats i EM-truppen och formtoppen kunde inte ha kommit lägligare. Det måste ha varit lite av en revansch för El Niño att få göra mål på Barcelona. Sedan att han gör ett hattrick i ligan kommande match gör att han lyser lite mer av glädje nu.
Då blir det nog Torres, Villa, Soldado och Llorente som åker till Polen/Ukraina. Sevilla har det tungt vilket inte stärker Negredos aktier att sno åt sig en plats.
Mattias:
- Ingen aning. Tycker han har sett precis lika trög och meningslös ut under hela sin Chelsea-karriär. Så pass många chanser som han haft borde det rimligen innebära att han gör mål förr eller senare, även om han tappat mycket från sina fornstora dagar. Sedan kanske man inte ska dra alltför stora växlar av tre mål mot QPR som nog är Premier Leagues nästsämsta lag.
Med ovanstående sagt tycker jag ändå att han ska finnas med i en spansk EM-trupp. Rutinen som han har från tidigare framgångsrika mästerskap får inte underskattas. Däremot måste han vara beredd på en hel del bänknötande då både Soldado och Llorente har betydligt bättre perioder bakom sig.
Hassan:
- Jag tittade ut genom fönstret för att se om det verkligen fanns grisar i luften, men jag såg ingen gris. Det verkar som att Fernando Torres äntligen hittat något som vi kan associera med form och jag hoppas verkligen att det förlösande målet mot Barcelona kan få honom att vakna till igen.
Varför det vänder? Egentligen svårt att säga, men jag tror inte att Fernando Torres mådde bra under André Villas-Boas ledning som manager för Chelsea. André Villas-Boas hävdade att det var "klubbens fel" och att spanjorens usla form kunde jämföras med Andriy Schevchenko samt Mateja Kezmans tid i Chelsea. Portugisen hävdade även att problemet inte låg i Fernando Torres mentalitet utan hans fysik, vilket jag inte helt håller med om.
Visst, han är större i dag än 2008 och han är inte lika rapp i steget som då men det här handlar inte bara om hur han spelar. Det handlar om hur han tänker fotboll i dag och vad han känner för sporten jämfört med för fyra år sedan. Där anser jag att Villas-Boas misslyckades att få liv i spanjoren. Eller som han själv egentligen erkände:
- Det är inget fel på Fernando Torres psykiskt, däremot jobbar vi med hans rörelser ute på plan. Det är det enda vi kan göra, och har gjort under en lång tid.
Att allt skulle vara frid och fröjd mellan spelaren och tränaren var skitsnack. Till och med hans agent gick ut med följande meddelande:
- Vi kommer att utvärdera situationen inom de närmaste månaderna. Fernando har fyra år kvar på sitt kontrakt med Chelsea och situationen här har förändrats för honom.
Kan Roberto Di Matteo vara lösningen för honom? Mycket möjligt, men jag tycker att det är för tidigt att säga det. Ge Fernando Torres ytterligare en säsong och om han fortsätter leverera så tror jag på honom igen.
Gällande landslaget anser jag att han inte ska tas med till EM, men jag tror dock ändå att Vicente del Bosque får med honom.
Något mer du vill tillägga från veckan?
Jens:
- Ja ikväll klockan 20.00 spelas en av Europas hetaste matcher på Ramon Sanchez Pizjuan. Sevilladerbyt mellan Sevilla och Real Betis. Detta är alltid en tillställning utöver det vanliga och båda lagen är i behov av en vinst.
Det kommer att bli full fart från början till slut och jag håller tummarna för att Sevilla vinner över lokalkonkurrenten, förståss. Tyvärr ska jag inte åka ner denna gång vilket i och för sig hade varit fantastiskt.
Mattias:
- Satt och kikade på ångestmatchen mellan Sporting och Villarreal och insåg hur gärna jag ville att ubåtarna skulle hänga kvar. De har på tok för bra material för att ligga där de gör och jag hoppas innerligt att de kan ryka upp sig inför kommande säsong.
Hassan:
- Två saker. José Mourinho kan, och lär inom tid, bli historisk genom att som fotbollstränare vinna titlar i fyra europeiska ligor. Han kallas skämtsamt för "The special four" av Marca. Samma Marca som ville att han skulle få sparken i höstas och som skrev om "bråket" med bland andra Sergio Ramos.
Man kan verkligen inte blunda för José Mourinhos arbete i den spanska huvudstaden och hur han rustat upp Real Madrid på ett riktigt bra sätt med unga spelare som Sami Khedira, Mesut Özil, Ángel di María och Raphael Varane.
Det har varit mycket snack kring Gonzalo Higuaín och att han ska vara trött på att sitta på Real Madrids bänk. Jag vet att man inte ska lita på de spanska tidningarna, men jag tror faktiskt att något puttrar bakom den stora scenen.
José Mourinho har i princip haft Karim Benzema som sin anfallare ända sedan argentinaren åkte på sin ryggskada förra säsongen.
Om det nu stämmer att argentinaren vill bort så är det beklagligt. Både för Real Madrid och honom själv. Han är älskad av fansen och har själv tidigare sagt att han vill stanna i klubben. Dessutom behöver laget den typen av anfallare för att finna en variation i spelet. Det återstår att se om argentinaren stannar eller om han väljer att lämna Spanien och flytta till Italien som det snackas om.
Det har skrivits om att Zlatan kommer till Madrid i utbyte, något jag inte tror på. Zlatan har själv sagt att han trivs bra i Milan och vill stanna där kontraktet ut, dessutom är han för gammal för Real Madrid och kommer knappast få den lön han lär begära.
Nej, Zlatan stannar där han är. Gör Higuaín detsamma? Tror jag tyvärr icke.
Väl Mött!