Spanienredaktionens Julkalender #15
Spanienredaktionens Robert Johansson, Nina Ljung Fredman, Daniel Jacobsson och Jens Kassnert firar in julen med att i en julkalender orankat påtala några av de bästa lagen som någonsin ställts på benen i den spanska ligan.
#15, Valencia – början på ett nytt millennium (1999-2004)
Femte maj år 2002. Valencia har rest till Andalusien för att möta Málaga i säsongens sista omgång. Uppladdningen sker i den lilla staden Benalmádena. Men det är ändå inte riktigt samma fokus som tidigare under säsongen. Anledningen till detta är självklart – Valencia är ligamästare. Detta redan innan matchen var spelad. Ligasegrare, för första gången på 31 år.
Att Valencia är ett utav Spaniens största lag genom tiderna råder det ingen tvekan om, men under slutet av 90-talet och början av 00-talet så var detta verkligen något som laget levde upp till. Två ligatitlar, en Copa del Rey-titel, en spanska supercupen-titel, en UEFA-cup titel och två Champions League finaler var några av de bedrifter som Valencia åstadkom under denna tidsperiod. När vår berättelse börjar så var det italienaren Claudio Ranieri som var lagets manager. Ranieri lyckades föra sitt Valencia till en Copa del Rey-seger i sin sista säsong som manager för klubben. Ranieri skulle dock återvända till Valencia inför säsongen 2004/05, men det är en helt annan historia. Ranieri lämnade över rodret till argentinaren Héctor Cúper som därmed fick ärva spelare som Cañizares, Mendieta, Claudio López, Angulo och vår egna Joachim Björklund. Björklund som idag jobbar som scout för just Valencia.
Med dessa spelare i laget, plus storvärvningen av Kily González, så var förväntningarna och förhoppningarna stora på Cúper. Under sin första säsong i klubben slutade laget på en tredje plats, men det var finalen i Champions League som var det mest minnesvärda från denna säsong. Helt otippat hade Cúpers offensiva lag tagit sig till final efter att ha slagit ut lag som Lazio och Barcelona i slutspelet. Väl i finalen så blev Valencia ett offer till den nya galactico-eran som Real Madrid byggt upp. 3-0 vann Real Madrid med i en match som Valencia inte hade mycket att säga till om. Men Valencias Champions League äventyr var ändå inte slut här. Säsongen därpå, som även blev Cúpers andra och sista säsong, var man mer förberedda och satsningen mot Champions League guldet var värre än året innan. Final skulle man även nå då man eliminerat de två engelska lagen Arsenal och Leeds i slutspelet. Även denna gång kunde man ha mött Real Madrid i final, men detta satte tyska Bayern München stopp för. Finalen mot Bayern skulle bli känslosam, mycket känslosam. Valencia som i två år hade slitit för denna pokal skulle ännu en gång gå lottlösa och än värre var att Bayern vann efter straffläggning. Cañizares tårar efter matchen (bilden till höger ovan) är fortfarande legendariska och symboliserade den frustration som Valencia då kände.
Inte skulle det bli bättre av att laget slutade på en femte plats i ligan och skulle därför, nästa säsong, missa den turnering som man varit i final i vid två tillfällen på två år. Valencias president Pedro Cortés, ja det var han som Pique skojade med, valde även att avgå från klubben. Ersättare blev Jaime Ortí som direkt valde att anställa Rafael Benítez då Cúper tog över Inter. Benítez hade en tuff första tid då en del spelare valde att lämna klubben, däribland Mendieta och Deschamps. Men samtidigt så handlade han smart och bra i form av Marchena, Mista, Rufete, Salva, Curro Torres med mera som samtliga skulle hjälpa klubben att lyfta till nästa nivå. ”The Rafalution” kallade man Benítez tid i Liverpool och jag är säker på att även Valencia-fansen hyser stor respekt för Rafael och har hans sympatier. Rafa bjöd på en offensiv och rolig fotboll, men hade ändå försvarsarbetet som prio nummer ett. Detta speglades sig även i tabellen efter säsongen. Valencia hade ”endast” gjort 51 mål, 18 mindre än Real Madrid, men hade bara släppt in 27 mål vilket var överlägset minst i hela ligan. Vad som är intressant är att laget vann flest matcher av alla, förlorade minst matcher och var i toppen av ligan när det gällde antalet oavgjorda matcher. Man kan helt enkelt säga att det var en lyckad debutsäsong för Benítez och hans mannar.
Om Benítez debutsäsong var lyckad så kan man inte direkt säga det om den kommande då laget fick nöja sig med en femte placering. Man tog sig till en kvartsfinal i Champions League, men där blev man utslagna av Cúpers Inter på mindre antal gjorda bortamål. Man fick alltså inte spela i Champions League säsongen 2003/04, men likt 2001/02 så skulle inte det betyda speciellt mycket då man vann La Primera. Real Madrid såg länge ut att kamma hem titeln som Spaniens bästa lag denna säsong, men under vårkanten så tappade Los Blancos allt och helt plötsligt så var Valencia med om kampen om ligatiteln igen. Real Madrid förlorade faktiskt sina fem (!) sista matcher och Valencias andra ligatitel på tre år var ett faktum. Inte skulle säsongen bli sämre efter UEFA-cup vinsten mot Marseille i mitten av maj. Man tog alltså två tunga titlar under en och samma månad… men det var då det.
Strax efter Benítez andra ligatitel så valde spanjoren att lämna Valencia. Anledningen, enligt honom, var att lagets president inte gav honom fira tyglar. ”Jag bad om ett bord, men fick en lampa” är ett klassiskt citat signerat Rafael strax efter att han hade lämnat klubben. Inte långt efter hans avsked till Valencia blev han ny manager för Liverpool där han senare skulle vinna Champions League under sin första säsong i den brittiska klubben. Sedan Benítez lämnade Valencia har sex managers avverkas där man nu är inne på en sjunde. Detta på sex år alltså.
Minne: Det finns så otroligt många guldkorn att plocka ifrån dessa tider. Men här är en video ifrån guldåret 2001/02.
Tränare: Claudio Ranieri, Héctor Cúper, Rafael Benitez
Stjärnspelare:
Santiago Cañizares, Mista, Claudio López, Roberto Ayala, Pablo Aimar, Fabio Aurelio, Didier Deschamps, John Carew, Gaizka Mendieta, David Albelda, Adrian Ilie, Rubén Baraja, Carlos Marchena, Joachim Björklund, Kily González, Gerard, Javier Farinós, Mauricio Pellegrino, Francisco Rufete, Amadeo Carboni, Miroslav Ðukic, Miguel Àngel Angulo och många fler
Meriter:
Två ligatitlar
Två Champions League finaler
En UEFA-cup titel
En Copa del Rey-titel
En spanska supercupen-titel
