Spanienredaktionens Julkalender #22
Spanienredaktionens Robert Johansson, Nina Ljung Fredman, Daniel Jacobsson och Jens Kassnert firar in julen med att i en julkalender orankat påtala några av de bästa lagen som någonsin ställts på benen i den spanska ligan.
#22 Espanyol når final i Uefacupen 1988
På ett sätt måste Espanyols framfart i Uefa-cupen under ledning av Javier Clemente anses vara en grym saga. Ett blygsamt lag från Katalonien avväpnar Europas stora fotbollsklubbar och drunknar precis innan de når stranden. Det snörpliga slutet gör hur som helst inte resan mindre episk.
Sedan han avskedats från Athletic Bilbao efter en konflikt med Manu Sarabia tog Javier Clemente över RCD Espanyol säsongen 1986/87 och ledde laget till en hedrande tredjeplacering i ligan vilket innebar Europaspel.
Lottningen var krävande för katalanerna redan från första början. Man ställdes mot starka Borussia Mönchengladbach, men lyckades överraska tyskarna och gick vidare med övertygande 5-1 i målskillnad.
När det stod klart att Espanyol skulle möta Sacchis nära nog kränkande överlägsna AC Milan, på sin tid det främsta laget i världen och alltjämt ett av de bättre vi skådat, var klubben förstås redan uträknad av en rörande enad kör förståsigpåare.
Espanyol drog samtliga vid näsan. I Lecce där första mötet gick av stapeln eliminerade papegojorna inför 45 000 åskådare det som snart skulle bli "världens bästa lag" efter mål av Zubillaga och Pichi Alonso. Att Milan var ute visste man förstås inte, man föreställde sig ett vasst tillrättavisande av detta uppstudsiga gäng som måste lära sig sin plats, men returen som spelades på Estadi de Sarria slutade 0-0. Milan var ute.
Espanyol fortsatte mot finalen på den italienska vägen. Efter Milan var det dags att ta sig an Inter och lämna även dem bakom sig. Man var mer största säkerhet inte överdrivet förtjust i Katalonien i Milano det året.
Mötet på San Siro slutade 1-1 sedan danske Lauridsen lyckats kvittera med en fantastisk nick i den åttionde minuten. Inför en extatisk hemmapublik säkrade sedan Espanyol avancemanget efter att Orejuela gjort matchens enda mål.
I kvartsfinalen mötte man tjeckiska TJ Vitkovice som två år tidigare nått någon slags sportslig peak men kanske till följd av järnridåns annalkande kollaps började dala, och i semifinalen Club Brugge. Det var faktiskt mot belgarna som Espanyol förlorade för första gången i turneringen. Brugge vann hemma med 2-0 men Clemente och hans mannar tog tag i situationen och vann med ett mål mer hemma på Estdai de Sarria.
Espanyols rival i finalen, Bayer Leverkusen, hade redan slaktat ett katalanskt lag; nämligen FC Barcelona i kvartsfinalen och skulle när allt var över visa sig vara för staden Barcelona vad Espanyol tidigare varit för Milano.
Finalen spelades på den här tiden i två omgångar och Espanyol hade oturen (?) att inleda på hemmaplan. Det här kan förstås debatteras i oändlighet, men min personliga uppfattning är den att man oftast tjänar på att börja borta, och ser man på resultaten för just Espanyol i den här turneringen återspeglar väl de ungefär det också.
På Estadi de Sarria briljerade Espanyol inför en euforisk publik som aldrig ville sluta sjunga, som stannade kvar på arenan långt efter det att domaren blåst av.
Med en 3-0-seger i ryggen var det ett självsäkert lag som packade väskorna och begav sig norrut, åtföljda av lite drygt 3000 supportrar.
Men den förrädiskt söta doften av seger man andats på ditvägen tjocknade snart i halsen på spelare opch supportrar. Efter en kommunikationsmiss mellan N'Kono och Michelangelo i början på andra halvlek tog Bayer Leverkusen hastigt och lustigt ledningen och bara sex minuter senare stid det 2-0 till tyskarna, som fastställde slutresultatet 3-0 i genom Cha Bum-Kun (det är ett otroligt namn!) med bara nio minuter kvar.
Sålunda hade båda lagen vunnit varsin hemmamatch med 3-0 och finalen avgjordes på straffar.
Efter att ha hämtat upp underläge två gånger på en och samma kväll (sett till att de låg inför matchen under med 3-0 och de brände sin första straff medan Espanyol satte sin) vann Bayer Leverkusen Uefa-cupfinalen 1988.
Espanyol visade oss (återigen) hur skoningslöst vacker och hur smärtsam fotbollen är, varför den håller så många av jordens invånare i ett sådant stadigt grepp, och varför det är omöjligt att försöka låtsas ens vilja slingra sig loss.
Minne: Det grymma straffavgörandet på Ulrich-Haberland Stadion. Se video här.
Tränare: Javier Clemente
Stjärnor: Lauridsen, N'Konko (som fortfarande är verksam i klubben, numera som målvaktstränare), Pichi Alonso, Valverde och Soler.
Meriter: Trea i ligan säsongen 1987
Tvåa i Uefa-cupen 1988
