Spanienredaktionens julkalender #22
För fjärde året i rad publicerar vi Spanienredaktionens julkalender. Denna gången med 24 coacher som utmärkt sig på något sätt, alla verksamma i Spanien någon gång under historien.
Lucka 22 - Marcelino Garcia Toral
Han omtalas oftast som "ett löfte", Marcelino Garcia Toral. Det pratas om hans enorma potential som tränare, om hur han i framtiden "ska bli något stort". Alltid då löften och framtid kommer på tal i en liknande omfattning undrar i alla fall jag (och jag tror inte att jag är ensam) hur länge man rent teoretiskt kan anses vara ett löfte utan att betydlesen bakom ordet går förlorad och om det verkligen är klokt att gå och stirra sig blind på en framtid man "blivit lovad" istället för att göra något vettigt av nuet, konstant se sig om över axeln på den man håller om så att ingen rikare, mer berömd går förbi utan att man hinner presentera sig.
Han omtalas oftast som "ett löfte", Marcelino Garcia Toral. Det pratas om hans enorma potential som tränare, om hur han i framtiden "ska bli något stort". Alltid då löften och framtid kommer på tal i en liknande omfattning undrar i alla fall jag (och jag tror inte att jag är ensam) hur länge man rent teoretiskt kan anses vara ett löfte utan att betydlesen bakom ordet går förlorad och om det verkligen är klokt att gå och stirra sig blind på en framtid man "blivit lovad" istället för att göra något vettigt av nuet, konstant se sig om över axeln på den man håller om så att ingen rikare, mer berömd går förbi utan att man hinner presentera sig.
För Marcelino må kallas demontämjare och framtidshopp bäst han vill - till dags dato är hans största meriter att 1.) Ta Racing Santander till Uefa-cupen (ja den hade inte bytt namn än då) och 2.) Att ta Real Zaragoza tillbaka till Primera på en Segundasäsong.
Marcelino kom till Racing från Recreativo efter ett smärtsamt uppbrott och ett par turer i rättsalen 2007, och klubben som till vardags huserar lite längre ner i tabellen gjorde en säsong så fin att man belönades med spel i Europa. Samma år åkte Real Zaragoza ner i Segunda Division.
Marcelino Garcia Toral valde "lite oväntat vid första anblick" sa de mindre pålästa att lämna klubben och möjligheten att visa upp sig i Europa och omfamnade istället Agapito Iglesias erbjudande om att leda Real Zaragoza "tillbaka".
- Zaragoza är mitt första profillag, sa Marcelino. Kan du lyckas i Zaragoza kan du lyckas med vad som helst, för här har du alla blickar på dig. Människor bryr sig om Real Zaragoza på ett annat sätt än de gör Racing Santander. Jag ser det som mitt eldprov.
Hans opportunistiska anmärkning skar i Racings självkänsla och ärendet hamnade i domstol, men rätten var på Marcelinos sida (eftersom hans kontrakt löpt ut) och Racing fick böta 42 000 € i skadestånd då de i desperation över att förlora sin framgångsförare hävdade motsatsen.
Det här är sedan ett mönster vi kommit att vänja oss vid.
Marcelino gjorde vad han skulle för Real Zaragoza, laget avancerade på ett år men det skedde inte smärtfritt. Hans tid i klubben kantades av interna konflikter och det hela kulminerade då Marce sade att om Agapito inte sålde Alberto Zapater (klubbens hjärta, emblem, kapten och allt) skulle denne bara bli en onödig lönebörda för ett lag i en ytterst prekär ekonomisk situation; Marcelino skulle nämligen ställa Alberto Zapater utanför truppen. Rätt gissat, de två gillade aldrig varandra.
Den uppslitande utvecklingen av historien lämnade sportsidorna i de stora spanska tidningarna, och tog plats bland de "riktiga" nyheterna.
- Min dröm är att i framtiden få träna Real Madrid.
Då Real Zaragoza och Marcelino nått vägs ände (det var oundvikligt) väntade nya kontroverser. När laget började tappa höjd alltför snabbt lovade han först att med hänsyn till tränaryrkets hederskodex lämna klubben självmant om han förlorade också de kommande två matcherna, han målade dessutom en gloria runt sitt eget porträtt genom att understryka att denna uppoffring från hans sida skulle ske med respekt för Real Zaragozas ekonomi.
Så blev det förstås inte.
Ledningen tvingades säga upp Marcelino, som sedan Berndt Schuster avskedats från Real Madrid var Spaniens bäst betalda tränare. I ett lag på gränsen till konkurs.
Det blev en kostsam och bitter historia som fick dras upp inför domstol och som faktiskt inte helt klarats upp än.
Då Ali Syed "köpte" Racing Santander i december 2010 och lovade guld och gröna skoga grävdes stridsyxan med Marcelino ner, och han återvände för att hjälpa klubben klara kontraktet. Efter en bottenstrid som måste gå till historien som en av de jämnaste någonsin ( nio lag kunde åka ur i sista omgången utöver de två som redan var klara) slutade de på vad som i framtiden kommer vara en skenbar 12:e plats, totalt missvisande ifråga om turbulens.
Men Marcelino skulle svika Racing igen.
Då Del Nido ringde och erbjöd honom tränarposten i Sevilla sa han:
- Mitt beslut att återvända till Racing Santander var förhastat och jag ångrar mig. Jag ber om ursäkt, men Sevilla är en unik möjlighet för mig i min karriär och jag tänker inte låta den gå mig förbi. Racing är inget projekt, det finns inga framtidsplaner för föreningen varken ekonomiskt eller socialt.
Gissa var det hela landade så småningom?
Jovisst, i domstol.
Marcelino tog alltså över Sevilla i somras och har väl kanske inte gjort bort sig totalt även om han verkligen inte övertygat heller.
Jag tvivlar på att han blir särskilt långvarig. Jag tvivlar på att det blir någon separation i vänskaplig anda.
Och jag tvivlar på att Racing när han stått utan arbete något år eller så igen inte tar tillbaka honom en tredje gång.
Tränarkarriär:
1997–98 Lealtad
1998–03 Sporting B
2003–05 Sporting Gijón
2005–07 Recreativo
2007–08 Racing Santander
2008–09 Real Zaragoza
2011 Racing Santander
2011– Sevilla
Meriter: Lyckades ta Real Zaragoza upp ur Segunda Division på ett år. Se tystnaden som uppstår när Marcelino efter den bekräftande segern plötsligt dyker upp i omklädningsrummet och SPELAR RÖRD här <- (Blir rätt uppsluppet så fort han försvunnit igen dock.)
Nina Ljung Fredman2011-12-22 13:00:00