Alltid ska solen skina på dig Carlo
Åtta år har gått sedan den gode Carlo Ancelotti stod vid sidlinjen och smärtsamt såg klockan rinna ut mot ärkerivalerna Atlético Madrid i en final som betydde precis allt för ett Real Madrid som inte hade varit på världstoppen i över ett decennium. Natten i Lisbon såg länge ut som ett misslyckande, en svag säsong som skulle sluta med med ett ultimat misslyckande.
Den natten bestämde sig Real Madrid till slut för att skriva en annan historia. Sergio Ramos hoppade högst i den 93:e matchminuten, förbannelsen tog slut och sedan var det väl ingenting mer efter det.
Redan då var det många som förpassade italienaren till historieböckerna. Hans tid var över tyckte man, inte längre fanns det en plats för tränare som inte skriv långa manifesten med hur fotbollen spelas på korrekt sätt, för tränare som inte lever i stora databaser som följer spelarnas statistik in på minsta detalj. Det var tid för propaganda-fotbollen, fotbollen som Carlo Ancelotti inte tycktes bemästra.
Men ändå stod han där våren 2014, trots allt vad fotbollen tycktes ha förvandlats till. Fotbollen gav han en sista natt i rampljuset. Till slut försvann han året därpå efter en säsong som aldrig skulle kunna mäta sig med föregående kampanjens bragder. Han drog återigen ut på kontinenten och återigen drog fotbollen samma slutsats, det var över för den italienaren som trots all världens meriter konstant ifrågasattes.
Att vägen återigen skulle leda till Madrid var aldrig självklart. Att valet till slut ändå föll på Carlo Ancelotti tycktes mer bero på yttre förutsättningar. Conte ville ha garantier om att få bygga sitt eget lag. Allegri var mer sugen på att testa Juventus igen. Pochettino fick aldrig timingen att stämma. Med det stod Carlo återigen vid sidlinjen.
Däremot gick det inte att jämföra förutsättningarna med första omgången. När han anställdes 2013 fick han Ronaldo, Benzema och Bale som en trident framåt med en galopperande Angél Di Maria där bakom. Han fick ett mittfält beståendes av Xabi Alonso och Khedira som där och då var på toppen av sina karriärer. Han fick en försvarslinje som höll yppersta världsklass och ett Keylor Navas i mål som man aldrig kunde klaga på.
När han återigen klev in år 2021 fann man ett rätt sargat Real Madrid. Mittfältet med Modric, Kroos och Casemiro hade erövrat fotbollseuropa flera gånger om, men man behöver väl kanske inte förklara för någon vad åtta år med fotboll på högsta nivå gör med spelare som antingen passerat 30 eller är på god väg mot 40. Framåt hade han fortfarande Benzema som förvisso hade växt till en gigant, men det haglade med frågetecken kring precis allt.
Men den gode Carlo skulle visa att han fortfarande kan trolla. För trots att han i väldigt mycket inte liknar den nya generationen av tränare har han något som de andra inte har, han är en ledare först och främst, att vara tränare är sekundärt. Han är kanske bäst i världen på det som inte syns på pappret, på den känslan som hänger i luften, på harmonin som sprider sig till en hel fotbollsklubb.
Tanken av att se honom stå som förlorare på lördag gör att magen vrider sig med den ångesten som bara den största matchen av de alla kan framkalla. Vändningarna mot PSG och Manchester City bevisade att inte ens all världens pengar kan köpa den kämpaglöden Ancelotti ingjuter i sina lag, men ändå är oddsen mot det Real Madrid som inte ens kommer i närheten av den bredd och kvalité finalmotståndaren Liverpool kan mönstra. Efter en vår där han återigen har lyckats visa tvivlarna fel förväntas han trolla ännu en gång på den största scenen.
Även om jag hoppas att han återigen för stå med bucklan i handen söndag-morgon när dammet har lagt sig hoppas jag mer än något annat att man finner värdighet oavsett slutresultatet. Att vi ger Carlo det erkännandet han förtjänar. Att vi uppskattar magnituden av vad han redan har åstadkommit när så mycket har talat emot honom. Jag hoppas att solen alltid skiner på honom och att vi som supportrar någon dag kan mötas i hans storhet.
