Barcelona - Det katalanska idealet
Budskapet var klart. När rösterna räknades under natten till måndagen skickades ett tydligt rop på självständighet ut till resten av landet. Nu väntar den långa kampen som i slutändan ska ge Katalonien deras länge eftertraktade självstyre.
Presidenten i La Liga, Javier Tebas, drog sig till twitter för att lika hårt markera att inga katalanska klubbar får spela i den spanska ligan om deras självständighet blir ett faktum. Barcelonas president var i sin tur snabbt ute med ett svar vars främsta syfte nog var att försöka reparera det skadade förhållandet till ligans högsta pampar. ”Barcelona är inte delaktiga i någon folkvald kampanj, vi har alltid endast talat om idrott, inte politik. […] Barca är neutrala, vi står utanför kampanjerna och det är vår position i frågan”, sa Josep Bartomeus i ett uttalande som tycks nästan gå emot allt vad klubben har försökt att stå för under dess långa historia. Mes Que un Club? Nja, kanske inte längre.
Till viss del är det förståeligt att Bartomeu tar till så tydliga ord för att inte visa Barcas stöd till självständigheten, det är ett officiellt ställningstagande han gör inför medierna för att eventuellt inte stänga dörren för några förhandlingar längre fram i tiden. Samtidigt har Barcelona konstant flörtat med självständighetsrörelsen under senare år, när det nu har kommit till ett kritiskt läge tycks man vända ryggen mot dem.
Barca har länge varit synonyma med Katalonien och i det utbytet har man automatiskt även anammat självständighetsrörelsens ideal och politik, slagord har skanderats på Camp Nou så länge tiden går att backa. När nu folkets vilja tycks starkt peka åt ett håll verkar klubben helt plötsligt inte lika intresserade av att följa i samma fotspår. Följer man folket eller säljer man en liten bit av sin själ och riskerar att förlora all form av identitet som byggts upp under decennier? Är Barcelona, Barcelona utan folket?
Klubben har alltid försökt balansera två extrema sidor av ett och samma spektrum. Å ena sidan en mångmiljardär-klubb med allt vad kommersialism och globalisering heter och å andra sidan en folkkär klubb med starka rötter i den regionala kulturen och politiken. Det katalanska idealet personifierat utåt i världen. När 2000-talets tuffa fotbollsvärld mer än någonsin står och knackar på dörren tycks drömmen om balansgången helt ha brustit likt en simpel illusion som folket bara underhöll sig själva med. Likt en halvfyndig PR-slogan som ingen i slutändan trodde på.
För Katalonien är det fortfarande en lång väg att vandra, för Barca är tiden mer knapp. Klubben får nu göra en självransakan i en jakt på identitet och värderingar som man kan leva enligt. Att inte stå sida vid sida med självständighetsrörelsen från första början ses i vissa kretsar som det ultimata sveket. Att vända kappan efter vinden när rörelsen kanske tycks gå segrandes om ett tag finns helt enkelt inte på kartan. Antingen visar man sin lojalitet nu, eller så står man vid sidlinjen och tittar tiden ut.
Barca förlorade kanske någonting under tidens påfrestningar, någon gång under den långa vägen som vandrades förvandlades de starka politiska slagorden till historiska artefakter baserade i en helt annan verklighet. Även de starka rösterna från senare år i form av Laporta, Xavi, Puyol och Guardiola tycks ha försvunnit in i bakgrunden. Pique tog till valurnan under söndagen och viss fick det den mediala uppmärksamheten som alla förväntar sig, men det hela rimmar illa när man sätter det i kontext med Bartomeus uttalande.
Hand i hand mot solnedgången? Mes Que un Club? Upp till bevis.