Barcelona slog Real Madrid i vad som till slut blev ett El Clásico
Barcelona tog en väntad seger på ett oväntat sätt, när de slog Real Madrid med 3-1 i damernas Champions Leagues första El Clásico någonsin. Efter att ha hamnat i ett tidigt underläge arbetade sig katalanskorna in i matchen och lämnade Madrid med ett bra utgångsläge inför returmötet på ett utsålt Camp Nou.
På promenaden mellan tunnelbanestationen Valdebebas och sportcentret Valdebebas, omgiven av supportrar på väg till samma arena som jag, funderade jag på vad jag hade framför mig. Absolut, det var ett El Clásico som skulle bevittnas - i Champions League dessutom, det första någonsin för damerna i den turneringen och därtill Real Madrids första utslagsmatch i turneringen, men det var ändå inte en match som i sig på förhand var höjdpunkten. Missförstå mig rätt, självklart såg jag väldigt mycket fram emot att se matchen. Inför ett möte mellan två lag där målskillnaden för de fem tidigare mötena skrivs 17-2, och ett av lagen tagit fem raka vinster, var det dock inte riktigt spänningen gällande matchens utfall som var det stora dragplåstret.
Istället gick jag och såg fram emot att äntligen få se Barcelona spela live. Detta Barcelona som redan vunnit ligan, som inte förlorat en match sedan 2020 och som gjort 136 ligamål på 24 matcher. Jag såg fram emot att få se detta lag och kunna försöka förstå vad som gör dem så överlägsna, att se världens bästa fotbollsspelare Alexia Putellas briljera och se Fridolina Rolfö stå för en bra prestation i världens bästa lag. Jag fick inget av detta.
Visst, Alexia Putellas gjorde till slut två av Barcelonas tre mål och Fridolina Rolfö spelade upp sig efter en svag första halvlek (liksom det var för resten av laget), men det var inte någon uppvisning jag fick. Jag fick istället ett El Clásico. Och till slut var det bättre.
Senaste gången Barcelona hamnat i underläge inför tisdagens match var den andra oktober 2021, då Alavés efter 17 minuter gjorde 1-0 i en match som Barcelona till slut skulle vända till 9-1. Mot Real Madrid krävdes bara åtta minuter innan Esther - som under hela kvällen spelade som om hon, och inte motståndarnas Putellas, var Ballon d’Or-vinnaren - vände upp på Barças planhalva, drog till sig uppmärksamheten från fyra motståndare och serverade Olga som ensam mot målvakten enkelt kunde göra 1-0. Det var heller inte orättvist.
Redan innan målet kom hade Esther hotat Barças höga backlinje ett par gånger, och målet kom heller inte att fungera som en väckarklocka för de regerande mästarna. Barcelona lyckades sällan spela sig förbi Reals höga press, ännu mer sällan hota i djupled och aldrig skapa några farligheter. Efter 25 spelade minuter kom det första försöket på mål - i form av ett långskott från Patri Guijarro som Misa inte hade några problem med att skopa upp. Frustrationen växte sig starkare hos Barcelona ju längre halvleken led och bara pausvisslan hindrade spelarna från att dra på sig fler irritationsgula kort än de hann med.
Real Madrid å sin sida såg lika stabila och välstrukturerade ut som de gjort sedan Alberto Toril tog över laget - men nu med ännu en nivå i sig. Det defensiva arbetet utfördes till punkt och pricka över hela planen och när de för dagen svartklädda Las Blancas vann boll var de rappa, bestämda och hade en tydlig idé om vad de skulle göra av den. Både Olga och Esther var flera gånger nära att rinna igenom, den sistnämnda hade ett skott i stolpen och det var verkligen Real Madrids match. Därför blev också det oförståeliga beslut att tilldela Barça straff precis i inledningen av den andra halvleken en större käftsmäll än vad det behövt bli.
Caroline Graham Hansen slängde sig i Reals straffområde efter en tilltrasslad situation och bollen sparkades ut över sidlinjen men när den skulle kastas in i spel igen höll domaren plötsligt spelet och signalerade mot sin hörsnäcka. På planen rådde först förvirring över vad som hände men ju längre inkastet dröjde desto mer började det anas. Inte kan väl? Jo. En efter en började nu Barçaspelarna försöka övertala domaren om att Hansen blivit neddragen, nej det var en hög spark, nej! Olga hade kommit in med dubbarna mot norskan!
Vad det än var som domaren till slut bedömde hade hänt, bedömdes vara tillräckligt för att blåsa straff för - och från straffpunkten var det inga som helst tveksamheter från Putellas.
Kvitteringen blev startskottet på vändningen som Barcelona till slut skulle gneta sig till i en avslagen andra halvlek där inbytte Cláudia Pina gjorde satte 2-1 i den 81a minuten, innan Putellas fastställde slutresultatet till 3-1 i den 94e. Kvitteringen blev också startskottet på El Clásico.
Det hade förvisso funnits känslor även i den första halvleken också, men dessa bestod mest av frustration från Barcelonahåll och stolthet från Madridhåll. Efter att Barcelona kvitterat genom en “tveksam” straff var det dock en annan känsla som lade sin hand över Estadio Alfredo di Stéfano: hat.
På planen smällde det på än mer än det gjort i den första halvleken och när det inte smälldes på snackades det. Det snackades med motståndare, medspelare, domare. Det smällde på, snackades. Smällde på, snackades. Och även om de på planen gjorde sitt bästa för att leva upp till den stämning detta rivalmöte länge omgärdats av - åtminstone på herrsidan - blev deras försök utklassade av dem på läktarplats.
Ett par rader bakom mig satt en, något, äldre herre som efter att straffen tilldömts spenderade de resterande 40 minuterna med att - konstant - skrika om vilka tjuvar Barcelona var. “Det är bara såhär Barcelona kan vinna! Genom fusk!”. Hans rop som ekade över arenan besvarades i sin tur av den grupp unga killar som satt snett nedanför mig och passade på att påminna herren, och resten av arenan, om den 4-0-vinst Barcelonas herrar tagit mot Reals dito bara två dagar innan denna match. Fler Barcelonasupportrar stämde upp i killarnas sång, Realpubliken busvisslade ut dem och så gick kretsloppet: “Tjuvar!”, “4-0!”, *busvissel*.
Läktarkampen pågick så ända till den 81a minuten, då Pinas 2-1-mål gav Barcelona ledningen - och vinsten. Det spelade ingen roll att det skulle spelas drygt tio minuter till, alla på arenan visste att där och då var matchen över.
Detta Barcelona må ha stått för en av sina svagaste matcher på de senaste tolv månaderna medan Real Madrid överträffat sig själva, men detta skulle inte komma att tappas. Den vetskapen var nog också vad som gav killgänget framför mig självförtroendet att ta ton och börja sjunga “Cant del Barça”, den inmarschlåt på katalanska som möter Barçaspelarna när de går in på Camp Nou inför en hemmamatch.
Med stöd av resten av de katalanska supportrarna på plats tog de sig ända fram till att de precis skulle utbrista “Barça, Barça, Baaarça!”, då de möttes av en sådan visselorkan att det lät som att man var inne i en gammal tågvissla. Detta var också droppen för herren bakom mig som nu inte nöjde sig med att skrika om hur Barcelona som lag var tjuvar utan hela staden Barcelona förolämpades, regionen Katalonien, VARENDA ENSKILD KATALAN var… något obeskrivbart.
När Alexia Putellas med matchens sista spark gjorde 3-1 efter att ha blivit frispelad av Guijarro och jag vände mig om för att se hur herren fick jag bara en skymt av hans ryggtavla, skyndsamt på väg ut från arenan.
Undrar vad han tyckte om att vi åtminstone fick ett El Clásico?
