Spanienbloggen med Zoran Zoric: Andalusisk derbyfotboll när den är som bäst
Fredagens derby mellan Real Betis-Sevilla kan jämföras med den mest intensiva delen i Jam & Spoon "Follow Me". Det började ungefär så där och fortsatte på samma sätt tills att Carlos del Cerro Grande blåste i pipan efter 94 minuters spel. Betis började i ett tempo som gav mig flashbacks till deras ärkerival när de var som bäst under förra årtiondet. Någon derbymatch från samma period susade plötsligt framför ögonen. Det var faktiskt lite svårt att ta in det otroliga tempot och intensiteten de båda Sevilla-lagen bjöd på. Betis började med fasansfull frenesi i anfallsspelet. Allt eller inget. Det var verkligen den inställningen. Sevilla var nere i eget straffområde och försökte försvara sig så gott det gick och ingen kunde väl ha trott på vad som skulle komma att ske strax därpå. Plötsligt gör Sevilla mål, inte en gång, inte två gånger, utan tre gånger! Vänta nu..vad är det egentligen som händer? Rakitic trodde sina ögon efter Adriáns usla målvaktsingripande när han rullade in ledningsmålet. Kroaten gjorde ytterligare ett mål efter ett misstag av linjemännen som inte uppfattade att Negredo var offside. Passningen var dock precis den som ingen i Betis-försvaret ville bjuda på och om det första var ett misstag, så var det andra detsamma.
Sevilla-supportrarna tänker säkert: "Han får gärna gifta sig en gång i veckan om han ska prestera på det här viset" och Raketa kunde ge media en snytning av rena farten. Nog var han fokuserad och skrev in sig i historian gjorde han också för bara Zamorano och Ramón har gjort två mål på Betis hemmaarena i högsta ligan. Men..det här är inte det Sevilla som visade vägen i Europa samtidigt som de hade kopiösa mängder energi. Innan första halvlek är över började något som det fanns potential för hela tiden att hända. Något som alla Betis-supportrar alltjämt hoppades på, men inte vågade nämna: en upphämtning. Vi såg en i veckan när Dortmund skickade ut Málaga och även om den här inte var lika kvick, så var den dramatisk. Nyckeln till varje upphämtning är hopp, det fick Betis-supportrarna när Medel gav bort bollen helt i onödan innan Pabón kunde reducera till 1-3. Det var livsviktigt och frågan är ju om Mel inte hade bytt in Molina innan halvtid för att statuera exempel. Nåja, Betis-anfallaren kom in och nu var jakten igång.
Som så många gånger när man behöver vända ett uselt resultat till något positivt behöver man ha tur, men även spelare som offrar sig. Det gjorde Paulão när han lyckades få bort Kondogbias försök, annars hade nog en ännu större skara Beticos lämnat arenan. Varför fanns det då potential för att Betis skulle kunna hämta upp det här? En av dessa anledningar har redan presenterat sig, den andra har dragit på sig otaliga straffar den här säsongen. I vissa fall behövs även en domare, ingen skillnad den här gången. Man kan välja att se det här på flera olika sätt, men det finns ju ingen anledning att knuffas. Det vet Fazio om. Del Cerro Grande, som fått namnet Del Cerdo av hans största motståndare i Zaragoza pekade på straffpunkten. Rubén Castro missar inte straffar. Nu andas man optimism på Benito Villamarín, men det saknades alltjämt en viktig komponent: utvisningen. Just här fanns tre alternativ att betta på (om man nu gör det). Fazio, Medel, Amaya..javisst, det skulle återigen bli chilenaren. Cañas provocerar Medel till en dumhet..och hans tredje utvisning den här säsongen. Det är förövrigt Sevillas 12 utvisning sedan ligastarten, en till och så slår de rekord. Paolo Montero skulle vara stolt.
Resten av matchen förvandlas Sevilla till en enda stor vägg som försöker försvara till sig trepoängaren. Man klarar en enorm press med ungefär en kvart kvar genom att kasta sig, blockera skott, lite hjälp har man av motståndarna som inte alls har någon kvalité i avsluten. Mel gör ett sista desperat försök. Paulão får lämna planen och ersätts av nigerianen Nosa som bara gör sin fjärde match efter Afrikanska Mästerskapen. Ända in i slutet, det är inte över föränn domaren har blåst av matchen..men de orkar inte. Det vill sig inte för Sevilla, det är verkligen inte deras säsong. Allt är så signifikativt: den säkra ledningen, de plötsliga misstagen, alla utvisningar och till slut även det där jobbiga kvitteringsmålet som efter mycket om och men görs av..Nosa!
Benito Villamarín exploderar i eufori.
Nosa gör naturligtvis bort sig och visar Sevilla-supportrarna vad han tycker om de. Inte ens Mel klarar av att hålla sig, han brister också ut och skickar ett meddelande till alla Sevilliastas, precis som en viss Joaquín Caparrós gjorde innan jul och nyårsuppehållet, ja, som ni förstår är det ju länkat till Sevillas 5-1-seger på Sánchez Pizjuán i höstas. Det här med "manita" är en känslig grej.
Det här byter jag inte mot någonting en fredag kväll.
Tack för underhållningen.
