La Ligabloggen:: Exklusiv intervju med Bruno Soriano - kärleken före pengarna
I en fotbollsvärld som alltmer speglar den vanliga världen, där det är pengarna som styr, finns det fortfarande ett par undantag. Bruno Soriano är ett av dem.
Varje sommar när det stora transferfönstret öppnar är det stratosfäriska summor pengar som spenderas världen över. Varje sommar säkrar fotbollsspelare världen över sin och familjens ekonomiska framtid. Varje sommar är det många lovande unga fotbollsspelare som väljer pengarna framför den ursprungliga strävan att bli bäst. Varje sommar glömmer flera fotbollsspelare att visa respekt till klubben där de gavs chansen, fostrades och glänste. Varje sommar är det hungern efter titlar som får många fotbollsspelare att byta klubb. Varje sommar är det lika självklart för den 31-årige Villarreal-kaptenen Bruno Soriano att inte flytta från den lilla staden Villarreal med knappa 50 000 invånare.
- Jag värdesätter varken titlar eller pengar högst. För mig handlar det om att bli värdesatt som människa och fotbollsspelare, vilket jag blir i Villarreal.
När Villarreal säsongen 2011/2012 åkte ur Primera División var det självklart för de bästa spelarna i klubben att söka sig vidare och hitta nya utmaningar. Det var dock inte självklart Bruno. Istället förlängde han, i augusti 2012, sitt kontrakt med klubben. Ett kontrakt som vid årsskiftet förlängdes ytterligare till och med 2020. Vilket gör att ikonen kommer att lägga skorna på hyllan vid 36 års ålder, efter nästan två decennier i klubben i hans hjärta – Villarreal.
- För mig fanns det inga tvivel. Villarreal har fostrat mig och gett mig alla förutsättningarna att bli den spelaren jag är idag. Varför skulle jag då inte ge tillbaka när de behöver mig som mest?
Bruno har tillägnat hela sin professionella fotbollskarriär till den gula ubåten. Trots att han redan som ung sågs som en stor talang och hade en rad klubbar som var ute efter hans signatur, fanns det aldrig någon tvekan.
- Villarreal ligger bara ett stenkast från byn där jag växte upp. Jag åkte redan som väldigt ung på de flesta Villarreal-matcherna med min bror och blev då förälskad i klubben. Det var därför naturligt att nästa steg skulle bli att ta en plats i Villarreals ungdomslag och sedan förhoppningsvis få spela på den arenan som jag har upplevt som supporter så många gånger – El Madrigal.
Den defensive mittfältaren, född i byn Artana i provinsen Castellon, bara femton minuters bilfärd från Villarreal, har blivit Spaniens motsvarighet till Steven Gerrard. Precis som den legendariske Liverpool-spelaren, har han avvisat alla som har visat intresse för att knyta åt sig hans tjänster. För inte alls länge sedan försökte derbyrivalen Valencia locka över Bruno till deras nya projekt med ägaren Peter Lim vid rodret. Det har även ibland ryktats om att hans namn skulle ha dykt upp på dagordningen hos jättar som Real Madrid och Barcelona. Något som inte alls skulle vara konstigt sett till Villarreal-kaptenens potential och erfarenhet.
- Det har ryktats en hel del, men det har aldrig funnits något konkret. Eftersom att klubbarna därute vet att jag aldrig kommer att lämna min gula familj Villarreal.
Efter att Bruno säsongen 2006/2007, som kapten för Villarreals B-lag, fört upp laget till den spanska tredjedivisionen fick han under Manuel Pellegrinis två sista år som tränare för klubben debutera i A-laget. Artana-spelaren blev med tiden under chilenaren mer kontinuerlig i startelvan. Dock skulle det stora genombrottet komma säsongen 2009/2010 med först Ernesto Valverde och sedan Juan Carlos Garrido som tränare. Det var den säsongen som han blev bofast i startelvan och sedan dess har han varit generalen på mittfältet hos den gula ubåten.
- Det var en av de mest betydelsefulla och fantastiska dagarna i mitt liv och jag kommer alltid att vara tacksam till Manuel Pellegrini för att han gav mig chansen. Jag njuter av att göra min omgivning lycklig, och att se mina föräldrar som följt mig hela vägen så glada och stolta var det bästa med den dagen.
Två månader efter att ha avslutat sin första säsong som kugge i Castellon-laget, fick han ett välförtjänt erkännande för hans arbete på det centrala mittfältet. Vicente del Bosque kallade honom, i augusti 2010, för första gången till det spanska landslaget. Därefter har det dock bara blivit fem framträdanden för Bruno i La Roja, mycket på grund av den extrema talangen som redan finns på det centrala mittfältet.
- Att få representera sitt land är något man drömmer om redan som liten. Det är en stor ära att få dra på sig den röda tröjan, men också ett väldigt stort ansvar. Fokuset just nu är bara på Villarreal och på att fortsätta att få klubben att kvalificera sig för Europaspel.
Bruno Sorianos förmåga att skydda sin backlinje och stoppa motståndarnas kontringar gör att han i Spanien frekvent jämförs med FC Barcelonas defensive mittfältare Sergio Busquets, men med än bättre tillslag på bollen. Han har med åren successivt ökat sin närvaro i motståndarnas straffområde, vilket även framgår i hans mål- och assistantal. Fram till säsongen 2011/12 stod Bruno praktiskt taget för inga mål eller assist, men det har sedan dess vuxit gradvis och han hör nu till ligans poängstarkaste defensiva mittfältare. Hur Bruno under åren gnuggat på träningsplanen för att bli en bättre skytt på fasta situationer har också bidragit till den ökade poängskörden.
- När Marcelino anlände som tränare till oss var det första han krävde av mig att följa med upp i anfallen oftare. Marcelino såg på mitt tillslag på bollen att jag kunde bidra med mycket kvalitet i lagets offensiv, och han har visats sig ha rätt.
Bruno Soriano är vid 31 års ålder mer komplett än någonsin, Villarreals svar på Steven Gerrard har till skillnad från engelsmannen för avsikt att fortsätta ge glädje till sina älskade supportrar på El Madrigal.
- Jag vill avsluta min professionella karriär som fotbollsspelare i samma klubb som jag började. Min dröm är att få avsluta min karriär på topp genom att ge fansen på El Madrigal en titel att glädjas över.
För oss andra människor är den ständiga frågan i livet: Ska jag följa hjärtat eller hjärnan? För Bruno Soriano är det en självklarhet att följa hjärtat. Tack Bruno, för att du får mig att tro på att romantik än existerar i den alltmer kommersiella fotbollen.
