Fuera de juego
Sorgearbete efter en spelares oväntade och tragiska bortgång är något man har erfarenhet av i Spanien. Hur har de spanska lagen och ligan förändrats efter de senaste årens bortgång och hur vårdar man minnet från en avliden spelare på ett bra sätt?
Deltagare:
Daniel Jakobsson, Spanienred
Zoran Zoric, Spanienbloggare
Jens Kassnert, Spanien- och Sevillared
Pär Isacsson, Espanyolred
AIK förlorade oväntat och tragiskt sin målvakt Ivan Turina förra veckan och hela Europa har hedrat honom sedan dess. Spanien har också haft sina dödsfall. Finns det någon skillnad hur man hedrat minnen i Spanien och hur går man vidare efter en sådan här grej?
Daniel:
– Skillnaden mellan en svensk minnesstund och en spansk, är något som jag inte riktigt känner till. Men som vi kan se i Spanien så är man väldigt duktiga på att ta hand om de avlidnas familjer och man är inte sena med hyllningsminuter, eller hyllningsmatcher. På Ramón Sánchez Pizjuán så är fortfarande Gate 16 (Puerta 16) den mest besökta sidan av arenan och han hyllas fortfarande i varje hemmamatch. Fotbollssupportrar är, i regel, väldigt traditionella av sig och de spanska fansen är kanske fanbärare till just denna sorts traditionalism.
Zoran:
– Det var mäktigt att se hur MFF och IFK Norrköping hyllade Turina genom att stanna upp spelet och tillägna den åt honom förra veckan. Detsamma skedde naturligtvis även när AIK tog emot IFK Göteborg för några dagar sedan, men det är generellt någonting som jag inte har sett så mycket av och blev väldigt glad över att se. Vi har tyvärr sett en hel del dödsfall de senaste 5-6 säsongerna inom spansk fotboll med Antonio Puerta, Dani Jarque, Miki Roque och Manuel Preciado som de främsta exemplen. De två förstnämnda hyllas alltid i minut 16 respektive 21, antingen med applåder eller sång (eller båda två). Annars är det vanligt att man spelar musik i högtalarna om någon har gått bort. Där är spanjorerna väldigt duktiga med att hylla de som varit viktiga för klubben, vare sig det rör sig om volontärer (eller rent av supportrar), gamla spelare/tränare eller ledare.
Jens:
– Jag tror inte det är någon skillnad. Olika klubbar gör på olika sätt förstås men det finns ingen direkt plan för vad som görs exakt. Ta Turinas bortgång till exempel, en plats på träningsanläggningen upprättades för supportrar eller andra skulle kunna lägga en blomma eller liknande. Samtliga matcher hedrade honom med en tyst minut. I vissa matcher under minut 27, i vissa matcher innan. Sedan spelades det en match på Friends Arena vilket blev grädden på moset där gnaget mötte IFK Göteborg.
Stora hyllningar där med. Inget säger att inte vilken klubb som helst kan göra liknande. Men jag tror ändå det blir olika för varje gång.
Egentligen kan man bara gå vidare från en sådan här sak på ett sätt. Tillsammans. Tillsammans som lag. Tillsammans som supportrar. Tillsammans som klubb. Stötta de som behöver det och ändå kunna kliva in i rollen som spelare när det behövs och ställa dessa känslor åt sidan för nittio minuter och göra det alla kräver av den spelaren.
Pär:
– En konkret skillnad länderna emellan är att en tyst minut i Spanien sällan är tyst: man spelar oftast stämningsfylld musik på ganska hög volym. Vet inte om det är för att dämpa eventuella tystnadsbrytare, men effektivt är det hur som helst. Dock var nog den dryga tysta minuten som hölls för Turina innan matchen mot IFK Göteborg med de båda lagens spelare bland det största jag upplevt, även om jag bara var med via en direktstream i datorn. Gemensamt för alla dessa tragiska dödsfall tror jag annars bara är att de alla är unika. Såväl de omedelbara reaktionerna och vårdande av minnet med tiden måste få ta de uttryck som de tar. Det går inte att bestämma och planera särskilt mycket för stora känslor.
Spanien hade flera dödsfall på kort tid och det förändrade en hel del, till exempel rivaliteten mellan Sevilla och Betis. Har dessa tragiska dödsfall förändrat ligan i stort på något annat sätt anser ni?
Daniel:
– Jag tror att den, på något underligt sätt, gjort att klubbarna, spelarna och fansen kommit varandra närmare än tidigare. När Spanien nu skördat stora framgångar har man gjort det med en enad nation bakom sig där både Puerta och Jarque funnits med på varsitt hörn. Rivaliteten mellan Sevilla och Betis lades åt sidan, åtminstone tillfälligt, efter Puertas bortgång och det visar att alla trots allt vet att det finns så mycket mer än bara fotboll här i världen. Jag hoppas att den här respekten fortsätter i all evighet, så vi inte får som i England där exempelvis vissa Liverpool-supportrar skriker om München-offren från 1958, eller de Manchester United-supportrar som än idag hånar de 96 avlidna Liverpool-supportrarna från Hillsborough-katastrofen i slutet av 80-talet. Dessa nitramsor och hån är inget som förekommer i Spanien, än, och förhoppningsvis så håller sig dessa även borta från de spanska arenorna.
Zoran:
– Just rivaliteten mellan Betis och Sevilla lades lite på is under ett par säsonger efter Puertas och Roques respektive död, men jag tycker ändå det har piskats upp rejält under årets ligaspel. Det finns möjligtvis en större förståelse mellan vissa klubbar, men det gäller absolut inte alla. Jag kan dock tycka att folk enas ännu mer när ett dödsfall inträffar och kanske är det en brist hos många fotbollssupportrar att man inte kan göra det utan att något så allvarligt skall inträffa.
Jens:
– Jag skulle vilja säga att den har blivit humanare och mer insiktsfull men jag vet inte var jag skulle hitta exempel på det. Samma här egentligen. De individuella hyllningarna från Iniesta till exempel som hyllar Jarque efter hans mål i VM-finalen. Eller Ramos som vid varje titel han tog med Real Madrid eller spanska landslaget hyllade Puerta. Det är fina gester mitt i en stor stund men ligan i helhet? Nej.
Pär:
– Nej dödsfallen i Spanien har inte ändrat ligafotbollen något nämnvärt. Kanske att det finns en större förståelse mellan Sevillistas och Pericos i och med de båda klubbarnas respektive spelarförluster, men annars inte. Det är klart att man blir rörd när spelare från rivaliserande lag hedrar minnet av en avliden spelare, men inget har förändrats; TV-licenspengarna fördelas fortfarande lika orättvist, biljettpriserna är fortfarande för höga och domarna lika svajiga i sina bedömningar.
AIK pratar om att möta Dinamo Zagreb i en hyllningsmatch till Turina. Hur har de spanska lagen gjort i frågan? Bland annat Sevilla har sin Trofeo Antonio Puerta varje år. Vad anser ni om detta sätt att hylla en spelare?
Daniel:
– Personligen så älskar jag dessa typer av matcher, så länge man inte gör det till ett stort jippo. Det AIK gör tycker jag är klockrent. Pengarna betalas ut till familjen och här finns inga reklam- eller sponsorbiljetter och så ska det vara. Så länge inte klubbarna själva gör en vinning utav det hela så tycker jag att denna typen av hyllningsmatch fungerar utmärkt. En del av den kritik som finns i Sevilla, mot Del Nido, är att presidenten själv försökt mjölka så mycket som möjligt av hela Puerta-historien och det är givetvis för dåligt. Då går man överstyr och den riktiga hyllningen händer på läktaren, i matchminut 16. Supportrarna brukar sköta det bättre, men Trofeo Antonio Puerta tycker jag ändå är en fin en matchs turnering och jag har ingenting emot dessa former av matcher.
Zoran:
– Just fallet AIK och Dinamo Zagreb kommer stärka banden mellan klubbarna och dess supportrar, det råder ingen tvekan om det. Det gäller ofta att ha något gemensamt och det har dessa två klubbar. Jag tycker att det är en god idé att arrangera en träningsmatch varje säsong eller turnering i någons namn om man har ett syfte med det hela, dvs. skänka alla intäkter till den drabbade familjen eller till välgörande ändamål (alternativt forskning) så vi slipper den här typen av obehagliga saker i framtiden. Det är amerikanerna väldigt bra på.
Jens:
– Den matchen blir av och alla intäkter går till Turinas begravning och familj. Att arrangera en match för ett sådant ändamål tycker jag är bra. Varför inte? Alla som vill kan dra sitt strå till stacken och hjälpa till och jag är övertygad om att familjemedlemmar och andra anhöriga ser det som en fin gest. Några av mina första fotbollsminnen tog plats på inomhusturneringen Nackas minne på åttiotalet.
Om det ska vara i en match eller som i Sevillas fall, en årlig vänskapsturnering, hänvisar jag till svaret i den första frågan. Alla gör på sitt sätt som känns bra för den drabbade klubben och de inblandade.
Pär:
– Hyllningsmatchen till Turina är klockren. Mest intressant och imponerande är hur snabbt man lyckades sy ihop det hela, mitt under säsong. Om viljan finns så går det mesta att lösa. Sevillas Trofeo Antonio Puerta är ett suveränt sätt att hålla minnet av spelaren vid liv samtidigt som arrangemanget får ett eget liv och fortsätter framåt. Espanyol har en minnesvägg och en staty inne på stadion och så har man döpt träningsanläggningen i Barcelonas utkanter till Ciutat Esportiva Dani Jarque. Hyllningarna i minut 21 för Jarque fortlever men de har lite grann ändrat karaktär från att länge ha varit en dyster tårfylld applåd till att nu även innehålla lite gladare hyllningssånger till "el eterno capitan".
Något du själv vill nämna i ämnet?
Daniel:
– Spanien är väldigt bra på att hedra de avlidna och ett väldigt intressant exempel på detta kan vi finna om vi bara spolar tillbaka tiden två veckor, när Real Betis och Deportivo möttes på Benito Villamarin. År 2009 gick den gamle Deportivo- och Betis-mittfältaren José Luis Vara ur tiden. Vara, som vann Segundas skytteliga under sin tid med Depor, har hedrats av båda klubbarna vid olika tillfällen på sina egna arenor. Men när Deportivo nu, för första gången sedan 2009, besökte Benito Villamarin så valde Betis återigen att hylla honom, då han representerat båda klubbarna. En fin gest till en spelare som faktiskt aldrig blev någon större hit. Han fick aldrig spela för sin moderklubb Depor i den högsta divisionen, men i Betis fick han chansen i Primeran i två säsonger. Att han sedan hedras fyra år efter att han gått oss ur tiden, visar hur stark den här minnestraditionen är i Spanien.
Zoran:
– Fotboll är så mycket mer än resultat och placeringar. Det visade Rayo Vallecanos anfallare Andrija Delibašic och hans lagkamrater i Montenegros landslag för ungefär en månad sedan när de samlade ihop €25,000 till en sjuk flicka som behöver en hjärttransplantation. Nu är hon ett steg närmare att överleva.
Jens:
– Ja, att oavsett klubbtillhörighet, rivalitet eller andra förakt supportrar har mot andra så enas de alltid i dessa situationer. Man lägger allt åt sidan tröstar varandra och visar sitt stöd. Det går rakt in i hjärtat på mig varje gång. Vackert, stort och unikt på många sätt. Allt blir liksom mycket större än fotbollen i sig och människor visar värde för varandra och andra.
Pär:
– Det har varit fantastiskt fint att se hur klubbrivaliteter förbises i alla respektfyllda hyllningar i Turina-fallet. Att bryta matcher för en tyst minut känns enormt stort, den mellan MFF och Norrköping var ju grymt känsloladdad. Man förvånas ju också över hur nära det kan kännas när någon går bort som man som närmast sett från läktaren. Man påminns om hur snabbt allt kan förändras, och om vad som är viktigt i livet.
Väl Mött!
