Fuera de juego: En hjältes bortgång
En av de största lämnade oss i helgen när Luis Aragonés inte orkade mer på ett sjukhus i Madrid. Aragonés är känd för de flesta som den coach som ledde Spanien till ett efterlängtat EM-guld 2008, men Aragonés har gjort så mycket mer än så. Fuera de juego berättar om Luis Aragonés liv och vem han egentligen var.
Zoran Zoric, Atlético Madridred, svarar på frågorna:
Alla vet att Luis Aragonés ledde Spanien till EM-guld 2008 och att han både coachat och spelat i Atletico Madrid, men berätta mer om Aragonés och hans bidrag till fotbollen. Vilket arv lämnar Aragonés efter sig?
– Atlético de Madrid har många legendariska spelare och ledare, men ingen har samma status som Luis Aragonés. Han dedikerade sammanlagt 25 år på olika funktioner i klubben och gjorde den till vad den var och vad den egentligen alltid skall vara, nämligen ”un Grande”. Som spelare var han en förvånansvärt elegant mittfältare som gjorde mängder av mål från sin position. Han var också en ledare, en karaktär som Atlético eller spansk fotboll sällan skådat. Därför var det inte särskilt konstigt när han erbjöd sig själv till legendariske presidenten Vicente Calderón att träna ”sitt” Atleti. Den övergången var naturlig och det syntes på lagets framgångar under hans första sejour. Klubben fortsatte att vara en toppklubb under hans andra sejour också, men då i mindre utsträckning pg.a. diverse ekonomiska svårigheter och institutionella problem. När så familjen Gil tog över klubben gjorde han comeback för andra gången, den här gången såg han till att klubben tog en oförglömlig skalp i Copa del Rey-finalen mot Real Madrid. Han tog Sevilla och Real Betis ut i Europa. Han vann nästan ligan med ett Valencia som var i mångt och mycket hans lagbygge, där ledningen gjorde saker bakom hans rygg som han vägrade acceptera. Han räddade kvar Real Oviedo på bekostnad av ”hans” Atleti vid millenieskiftet. Då ansåg Luis att det var hans moraliska skyldighet att ta upp klubben till Spaniens finrum. Han lyckades med det också, efter att man misslyckats vända trenden den första gången utan honom ”helvetet” som Segunda División är i Atlético-kretsar.
Efter att ha lagt grunden till Mallorcas framgångar och avslutat det projektet själv ett antal år senare så krönte han sin karriär som förbundskapten. Han stod emot en enorm mediakampanj ledd av Madrid-baserad media, spelaragenter och andra inflytelserika personer. Han ändrade de spanska landslagsspelarnas mentalitet. Han tog svåra beslut som att kasta ut Raúl och alla andra som skapade problem i gruppen. Har man tagit strider med Romário så kan man göra det med de flesta. David Villa fick den eftertraktade ”sjuan”, referensen blev Barcelona-spelarna och hans klassiska kontringsfotboll ersattes av ”tiki-takan”. ”Los bajitos” (de kortväxta) fick chansen på allvar och de såg till att skriva historia. Inte bara med det de vann utan även sättet som de spelade på. Han gav ”La Roja” sin identitet, sitt namn.
Luis Aragonés var en vinnare. Han hade karaktär. Han kunde motivera sina spelare som bara ett fåtal tränare kan. Han är mannen som alltid lämnade anekdoter efter sig vart han än befann sig. Alla som någon gång har varit i kontakt med Luis har en historia om honom som person eller i hans tränargärning.
Aragonés var även känd för sitt temperament och sina kontroversiella uttalanden, bland annat rasistiska. Vem var Aragonés vid sidan av fotbollen egentligen? En gammal stofil med tveksamma åsikter eller en herre med ett klumpigt sätt att uttrycka sig?
– Det är synd att han koms ihåg på det här viset i Sverige och andra ställen runtom i världen för det är sannerligen ingenting som han stod för. Luis Aragonés var extremt rak i sin kommunikation med spelare, ledare och media. Det var nästan så att han var brutalt rak och ärlig. Väldigt ”old-school” i sitt sätt att kommunicera. Han sade alltid vad han tyckte och det är någonting som inte alltid är accepterat inom den här idrotten. Han var inte ett dugg rädd att sticka ut. Anledningen till att han använde sig av just Henry som exempel och ”negro de mierda” var att han försökte motivera José Antonio Reyes att tro att han var bättre, starkare, större och viktigare än fransmannen. Det i sig var ett klumpit sätt att uttrycka sig. Luis var väldigt god vän med Donato (som han tränade i Atlético) och Luiz Pereira (som han spelade med i Atlético). Han kämpade för att Marcos Senna skulle representera Spanien under VM 2006 och EM 2008. Det var just Luis som gjorde Senna till den frontfigur som han sedemera skulle komma att bli när laget bröt förbannelsen.
Samuel Eto’o är ett annat exempel. Det var Luis som fick igång hans karriär när han lämnade Real Madrid för Mallorca. Han lade grunden även för honom, på ett personligt och fotbollsmässigt plan. Idag är det få personer som är ledsnare än just Eto’o över att Luis Aragonés har gått ur tiden. Luis var en fadersgestalt åt Eto’o. Han hade sitt sätt att motivera sina spelare på och framförallt var det överraskningsmomentet med Luis som gjorde att ingen spelare kunde lägga sig på latsidan. Vi har det redan klassiska exemplet på Michael Ballack som han kallade ”Wallace”, återigen för att höja sina egna och sänka motståndarna. Detta i talet innan EM-finalen. Så Ballack blev just ”Wallace i spelartunneln när Luis önskade tysken lycka till. Ena minuten kunde han skämta, strax därpå kunde han säga saker med en väldigt seriös blick. De som förstod honom bäst var också de som vann.
Vilket är ditt största Aragonesminne, hur kommer du minnas honom?
– Tre citat.
”Det här som du går runt och trampar på är Atlético de Madrids klubbmärke. Man trampar inte på Atlético de Madrids klubbmärke.” sade han, flyförbannad till fjärdedomaren, som i sin tur stod på det inristade klubbmärket vid bänkarna på Vicente Calderón under en spansk kvalmatch mot Slovakien.
"Har ni förstått? Jag frågar: har ni förstått? Nåväl, detta, DETTA (ståendes på svarta tavlan), är inte värt någonting. Det som är värt något är att ni är bättre och att jag är hasta los huevos (=hasta los huevos= väldigt trött på) att förlora mot dessa, på den här planen. Ni är Atlético de Madrid och det sitter 50,000 därute som är beredda att dö för er. För dem, för tröjan, för er stolthet, måste ni ut på planen och säga att det finns bara en mästare och de klär i rött och vitt" sade Luis Aragonés innan Copa del Rey-finalen 1992 mot Real Madrid på Santiago Bernabéu. En final som Atlético vann med 2-0.
Slutligen, min personliga favorit: "Y ganar, y ganar, y ganar, y volver a ganar, y ganar, y ganar, y ganar, y eso es el fútbol, señores"
Vila i frid Luis Aragonés!