La Ligabloggen: Fuskbygget Real Madrid
Det finns ett ordspråk som lyder: ”Man lär sig av sina misstag”. Real Madrid-presidenten Florentino Pérez verkar bevisligen inte göra det.
Jovisst, Rafael Benítez borde ha fått Real Madrid att vara mer synkroniserade i presspelet mot Barcelona. Jovisst, borde han ha lyckats motivera sina spelare bättre till säsongens kanske största match. Jovisst, borde han ha fler idéer på hur sitt lag ska anfalla. Jovisst, borde han kanske ha ställt upp med det bästa laget och inte de bästa spelarna. Var det verkligen han som tog ut startelvan eller var det Florentino Pérez? 0-4-förlusten var absolut till vissa delar Benítez fel, men mest av allt var det ett resultat som speglar effekten av ett misslyckat presidentskap över tid. Att Pérez älskar sin klubb är det ingen tvekan om, men när hela Santiago Bernabéu-publiken i lördags skanderade ”Florentino avgå!” har något gått väldigt snett, och visst är det så.
Allting började egentligen den 24 juni 2003 när Real Madrid höll en presskonferens under ledning av den före detta spelaren, tränaren och dåvarande sportchefen Jorge Valdano. Han satt tillsammans med Enrique Sánchez, talesman för styrelsen som leddes av president Pérez. Två dagar efter att ha vunnit ligan meddelade klubben att man beslutat att sparka sin tränare, Vicente Del Bosque, och valt att släppa sin lagkapten Fernando Hierro. Beslutet kom efter ett mycket spänt firande av ligatiteln, där många av spelarna uttryckte sin avsky över det sättet som Pérez rattade klubben på.
Presskonferensen var en av de mest bisarra som någonsin skådats i Real Madrids moderna historia. Valdano var synligt obekväm med att försöka förklara det chockerande beslutet på ett resonligt sätt: "Alla klubbar måste förnya sitt lag så ofta som möjligt för att undvika stagnation och uppmana till ny konkurrens”. Han sade några trevliga ord om Hierros enorma påverkan på klubben och att en natt där hans åsikter om presidenten gick för långt inte skulle få radera hans 14-åriga tjänst i Real Madrid.
Men sedan tog Sánchez över och sade att klubben valde att släppa Del Bosque eftersom att man ville leta efter "taktiska idéer som var mer i linje med den moderna fotbollen". Valdano avbröt honom genast på grund av sin ilska och sade: "Jag förstår inte vad du säger, modernitet är att spela bra och vinna, och Del Bosque har gjort det”. Den här presskonferensen är en liten men talande detalj i hur Florentino Pérez rattar Real Madrid.
Florentino kom till klubben 2000 med dunder och brak efter värvningen av Barcelonas lagkapten och en av de bästa spelarna i världen just då, Luís Figo. Under dessa tidiga dagar under Pérez första mandatperiod var det guld och gröna skogar i Real Madrid. Barcelona var i en stor institutionell kris på grund av katastrofalt ledarskap under ledning av Joan Gaspart, och det såg ut som att Real Madrid skulle gå en framtid tillmötes av världsdominans precis som under 50-talet.
De goda tiderna varade i ungefär två år. Under den första säsongen under Pérez dominerade Real Madrid ligan och nådde semifinal i Champions League. Figo passade som handen i handsken i laget från den allra första matchen och hade ett väldigt framgångsrikt samarbete med Raúl, som blev skyttekung den säsongen till stor del tack vare portugisens hjälp.
Den kommande sommaren värvades ytterligare en ”galáctico” och till det redan stjärnspäckade anlände Zinedine Zidane. Att hämta in en ny ”galáctico” varje sommar som sedan skulle spela till varje pris kom att bli en hörnsten i Pérez strategi. Under den första halvan av säsongen kämpade Zidane för att anpassa sig till laget och hans ankomst innebar att balansen i laget som hade uppnåtts året innan var bortblåst. Det var så illa att han buades ut av Bernabéu-publiken och Real Madrid slutade endast trea i ligan, nio poäng bakom mästarna Valencia. Laget lyckades lägga undan sina mediokra ligaframträdanden i Champions League och alla minns det oförglömliga ögonblicket med Zidane i finalen mot Bayer Leverkusen, inte det faktum att ett lag fyllt av superstjärnor var utspelat och behövde en heroisk insats från en 21-årig Iker Casillas för att bärga hem La Novena.
Trots Champions League-segern var Pérez inte nöjd och ville till varje pris värva VM-hjälten Ronaldo. Pérez hämtade återigen ännu en spelare som tränaren skulle tvingas att spela, trots att det skulle hota stämningen och balansen i truppen. Den här gången började spelarna visa sitt missnöje. Fernando Morientes var en populär veteran som skulle offras för att ta in den brasilianske stjärnan. Klubben var desperat med att skeppa iväg Morientes och försökte erbjuda honom plus pengar till Inter i utbyte mot Ronaldo.
När det i princip var klart att Morientes skulle lämna klubben spelade Raúl den europeiska supercupfinalen mot Feyenoord med en Morientes-tröja under sin egna i protest. Ronaldo anlände slutligen till Real Madrid och tog sina lagkamrater med storm med sin charm, men främst med sina mål. Truppen glömde dock inte hur klubben misshandlade en spelare som många ansåg var trogen klubben och var en ledare i omklädningsrummet. Ett år senare lånades Morientes ut till Monaco och hans mål när lagen möttes slog ut Real Madrid ur Champions League, precis som Álvaro Morata gjorde med Juventus i våras.
Real Madrid spelade inte särskilt bra under säsongen 2002/2003. Ett lag med Ronaldo, Zidane, Figo och Raúl kunde helt enkelt inte hitta rätt balans för att kontrollera matcher. Laget blev alltmer beroende av Iker Casillas briljans i mål och Ronaldos målproduktion. Irritationen kring laget började stiga allteftersom lagets prestationer var rena besvikelser, trots att man utan tvekan befogade över tre eller kanske de fyra bästa spelarna i världen just då. Spelarna och tränaren visste exakt varför laget inte fungerade, medan presidenten och styrelsen hade en annan idé. De skyllde på Vicente del Bosque och det faktum att han gav det gamla gardet i truppen för mycket makt.
En ny sommar kom och då även ännu en ”galáctico”, nu var det David Beckhams tur att anlända. Värvningen aviserades en vecka innan laget skulle spela den avgörande matchen för att säkra ligatiteln. Vid den tidpunkten visste alla att värvningen inte gjordes på sportsliga grunder, med tanke på att David Beckham hade spelat hela sin karriär som högerytter och att Real Madrid redan hade den bästa spelaren på den positionen. Pérez ignorerade dessa farhågor och förvärrade det genom att sälja Claude Makélélé, den till synes övermänsklige mittfältaren som höll ihop laget medan de övriga ”galácticos” kunde göra sin grej, till Chelsea. Enligt Pérez kunde Makélélé ”inte ens passa bollen längre än tre meter". I hans huvud kunde Beckham passa bollen mycket, mycket längre och han skulle vara bättre för Real Madrid än Makélélé, trots att han aldrig tidigare hade spelat som defensiv mittfältare.
Ungefär som förra hösten inledde Real Madrid säsongen 2003/2004 strålande, trots det faktum att truppen och startuppställningen saknade någon sorts balans, och att spelare som Beckham, Raúl och Zidane blev ombedda att spela positioner som de inte var vana vid att spela. När du bara har bra spelare kan du komma undan med det under ett par månader, men så småningom ser andra lag igenom det ihålliga lagbygget och kommer på hur man kan utnyttja svagheterna.
När våren kom kollapsade Real Madrid och det var tydligt att laget var ihålligt. Under säsongens tre sista månader förlorade man Copa del Rey-finalen mot Real Zaragoza, blev utslagna av Monaco i semifinalen i Champions League, förlorade sex av sina sju avslutande matcher i La Liga och blev titellösa. För första gången sedan 1995-1996 avslutade Real Madrid en säsong utan någon stor titel. Och fler stora titlar kom det inte bli under Pérez som i februari 2006 sade upp sig från sin presidentpost, eftersom att han tyckte att klubben behövde gå i en ny riktning.
En Champions League-titel och två ligasegrar under vad som kallas ”galáctico”-eran. Ett lag som hyllats världen över, trots att man gick titellösa efter att mannen som inte kunde passa bollen mer än tre meter såldes. Efter att Makélélé lämnade klubben fick man vänta i fyra år på att vinna La Liga igen. Zidane visste att anledningen var Makélélé och ankomsten av Beckham: ”Varför lägga ytterligare ett lager av guldfärg på Bentleyn när du förlorar hela motorn?”.
Man kan se flera liknelser under Pérez andra mandatperiod, utom att den här gången köpte han alla ”galácticos” på en gång. Han tog över sommaren 2009 och hämtade in Kaka, Xabi Alonso, Karim Benzema och, naturligtvis Cristiano Ronaldo. Han slutade inte där, in kom Mesut Özil och Angel Di Maria (2010), Luka Modric (2012), Gareth Bale och Isco (2013), och Toni Kroos och James Rodriguez (2014). Real Madrid förblir en kommersiell ångvält, det bästa och mest lukrativa fotbollsvarumärket i världen.
Pérez upprepade sina misstag från sin första mandatperiod när Angel Di Maria och Xabi Alonso såldes i augusti förra året. Båda förde den balansen till laget som var avgörande för att äntligen ro hem La Decima efter 12 års väntan. Di Maria som med sin löpvillighet och kreativitet såg till att skapa chanser för BBC och täcka deras ytor i defensiven. Xabi Alonso å andra sidan höll med sitt taktiska kunnande ihop lagdelarna på ett sätt som bara Makélélé hade lyckats med tidigare. In kom de offensiva mittfältarna James Rodriguez och Toni Kroos som båda är fantastiska spelare men inte vad Real Madrid behövde där och då. Istället tog Barcelona hem trippeln och Ancelotti, som året tidigare bärgat hem fyra titlar och sågs som den som kunde bli Real Madrids Sir Alex Ferguson, sparkades.
Trots att spelarna, fansen och media ville ha kvar italienaren var det inte tillräckligt för att övertyga Pérez. Ancelotti lyckades skapa en harmoni runt klubben som inte funnits på länge och Real Madrid återfick den gentlemannastatusen man en gång hade. Det är med Pérez som gentlemannaklubben har försvunnit och det beror främst på hur klubbikoner som Guti, Morientes, Rául, Hierro och Casillas skickats ut ur klubben utan någon som helst pardon eller tacksamhet.
Istället valde Pérez att plocka in Benítez, en tränare vars filosofi och personlighet är raka motsatsen till Ancelotti. Under Pérez andra mandatperiod har laget redan haft fyra olika tränare (Manuel Pellegrini, Jose Mourinho, Carlo Ancelotti och nu Benítez), medan han under sin första mandatperiod hade inte mindre än sex olika tränare (Vicente del Bosque, Carlos Queiroz, Jose Camacho, Mariano Garcia Remon, Vanderlei Luxemburgo och Juan Ramon Lopez Caro ). Tittar man närmare är det bara två stycken tränare som har lyckats både på och utanför planen. Både Del Bosque och Ancelotti var de mest framgångsrika på planen och skapade den bästa harmonin runt omkring klubben utanför.
Trots att Real Madrid värvar mycket har man under åren fostrat många bra spelare från sin egen akademi, men man har haft svårigheter med att integrera de i det egna A-laget. Yngre stjärnor har även värvats in på senare tid, men utan en röd tråd i hur de ska slussas in i A-laget kommer det inte att bli någon succé ändå.
I Barcelona å andra sidan får alla spelare i La Masia lära sig att spela fotboll på Barcelonas holländskinspirerade sätt och alla ungdomslag i den katalanska klubben är inriktade på att spela samma 4-3-3-system. Denna stil har haft spektakulära framgångar på senare tid, men det har också utvecklats med spelare som Ivan Rakitic och Luis Suarez som har gjort det ännu vassare.
Real Madrid har ingen sådan strategi. Deras bildning och taktik varierar från tränare till tränare, samtidigt som nya värvningar identifieras i linje med marknadsföring, varuexponering och tröjförsäljning. Det är Pérez filosofi, men precis som under hans första sejour i klubben är det en vision som har visat sig vara bristfällig.
Det var framgångsrikt under 50- och 60-talet när Real styrde klubblagsfotbollen i Europa, men det fungerar inte i dagens fotboll. Fotbollen har utvecklats och Pérez lever till synes fortfarande kvar i 50-talets glansdagar. Att spendera pengar och ha den mest stjärnspäckade truppen räcker inte längre, man måste bygga ett genomtänkt lagbygge för att bli framgångsrika över tid. Det har Pérez nästan aldrig lyckats med hittills under sina totalt 12 år som ansvarig.
Istället måste Real Madrid bestämma hur de vill spela, välja en stil och hålla fast vid det, värva tränare och spelare som är rätta för det valda systemet. Vare sig om den spelaren eller tränaren är bäst för det kommersiella eller inte. När allt kommer omkring är Real Madrid redan världens rikaste klubb, så prioriteringen nu måste vara framgång på planen. En ligatitel och en Champions League-titel sedan sommaren 2008 är helt enkelt inte tillräckligt bra, särskilt med tanke på de enorma investeringarna som har gjorts under tiden.
Med mindre investerade pengar sedan 2008 har Barcelona vunnit La Liga fem gånger och Champions League vid tre tillfällen. Men det har inte alltid varit så och Pep Guardiola medgav i en intervju att den katalanska klubben inspirerats och tagit efter det Real Madrid lyckades med under 80- och 90-talet, som med många egenfostrade (La Quinta del Buitre) spelare lyckades vinna La Liga fem år i rad: ”La Quinta del Buitre (laget som leddes av Emilio Butragueno och hade fem egenfostrade spelare i startelvan) var ett föredöme för oss. Vi lärde oss så mycket från dem och det är en stor anledning till vad vi är idag”.
Det är dock mer komplicerat än vad det verkar och det måste förmodligen till ett presidentskifte. Ett skifte som många medlemmar vill se, men som inte är möjligt. Pérez har själv höjt de ekonomiska kraven för att kunna kandidera så pass mycket att han är den enda som har förmögenheten att kunna ställa upp bland de aktuella. Exempelvis så ställdes det senaste presidentvalet in på grund av att ingen av kandidaterna hade ekonomin för att kunna kandidera. Pérez kommer alltså troligtvis att sitta som president tills han själv inte längre klarar av fansens tryck.
Så kanske är det nu dags för Real Madrid och Pérez att rannsaka sig själva, och sedan blicka över mot Barcelona för att se vad deras största konkurrenter har gjort för att nå alla sina framgångar under de senaste åren. Om du inte kan slå dem, lär dig från dem.
”Champions-marknadsföring” har Real Madrid redan vunnit. Det är bara att ta en titt på alla Forbes listor. Men det är inte vad supportrarna vill, utan de vill till Plaza de Cibeles och fira stora sportsliga triumfer och det gör man genom sportsliga framgångar och inte av att toppa Forbes listor.
Källor: Marca, Sport, AS, BBC, The Guardian.
