Giganternas kamp i finalen på Maracanã
Vid midnatt svensk tid möts två jättar i finalen av Confederations Cup i Rio de Janeiro: De femfaldiga VM-guldvinnarna Brasilien mot de regerande VM och EM-mästarna, Spanien.
Brasilien mot Spanien. Dåtid mot nutid. Neymar mot Iniesta. Blir det mycket hetare än så? Knappast.
Hemmanationen Brasilien har fem VM-guld i bagaget, det senaste 2002. Sedan dess har landslaget åkt ut i kvartsfinal i såväl Tysklands-VM 2006 som i Sydafrika fyra år senare. Den tidigare herren på täppans storhetstid var över, och något landslag behövde ersätta den tronen. Att det skulle bli Spanien trodde nog inte många på, särskilt inte efter uttåget från VM 2006, då de stupade redan i åttondelsfinal. Spelarna såg trötta och, märkligt nog, mätta ut.
Än värre blev det för Spanien efter VM, då laget låg risigt till i EM-kvalet. Droppen var mot Sverige, där ett lojt och oinspirerat La Roja förlorade på Råsunda med 2-0. Därefter bestämde sig den karismatiske förbundskapten Luis Aragonés för ett trendbrott i landslaget. Gamla rävar som Raúl och Angulo fick säga tack och adjö och in kom istället hungriga spelare, sugna att revolutionera. Tiqui-tacan blev allt mer påtaglig och i returmatchen på Santiago Bernabeú hade Sverige inte en suck. Spaniens 3-0-vinst var i underkant och väl i EM-slutspelet charmade de en hel fotbollsvärld med sitt snabba passningsspel. Frontfigurerna på mittfältet då var Xavi och Iniesta, där den förstnämnde utsågs till turneringens bästa spelare. Spanien vann 2008 års europamästerskap och helt plötsligt var laget, som fram tills finalsegern på Ernst Happel-stadion i Wien inte vunnit något sedan EM 1964, inte längre losergänget som aldrig lyckades i de stora mästerskapen. Fyra år senare skrev Spanien historia, som enda nation i världen som vunnit EM, VM och ytterligare ett EM på raken.
Vicente del Bosque, som ersatte Aragonés efter guldet 2008, har fortsatt på den inslagna passningsfotbollen och precis som då är det fortfarande Xavi och Iniesta som styr det spanska spelet. Ifjol utsågs Iniesta till EM:s bästa spelare och i sommarens Confederations Cup har han varit på en annan nivå än övriga spelare i turneringen.
Maktskiftet mellan Brasilien och Spanien har varit tydlig de senaste åren. Medan La Roja vunnit allt sedan 2008 har den sydamerikanska jätten inte vunnit något under samma tid förutom Confederations Cup i Sydafrika för fyra år sedan. FIFA-rankingen ska alltid tas med en nypa salt, med det är ändå en aning chockerande att Brasilien, med flest VM-titlar genom tiderna, först återses som nummer 22 på den listan.
Brasilien
Att brassarna enligt Fifas ranking är sämre än Uruguay (rankat som 19 i världen), Mexiko (17) Italien (6) stämmer onekligen inte i verkligheten då samtliga tre åkt på däng av Brasilien under juni månad. Även Japan fick se sig besegrat av det nya Brasilien under den nygamle tränaren Luiz Felipe Scolari, som är den senaste tränaren att ta landet till ett VM-guld.
Sett till laget som han förfogar över är det inte heller konstigt att de tagit sig hela vägen till finalen. Defensiven håller världsklass med en fyrbackslinje bestående av idel klasspelare, eller vad sägs som Barcelonas Dani Alves, Paris Saint Germains lagkapten Thiago Silva, Chelseas David Luiz och Real Madrids Marcelo. Även Bayern Münchens Dante finns att tillgå på bänken. Dessutom har det defensiva innermittfältsparet Luiz Gustavo och Paulinho varit strålande. En annan spelare som varit hur bra som helst är turneringens stora affischnamn, Neymar, som svarade för tre kanonbaljor under gruppspelet. Den 21-åriga dribblern, som redan är klar för Barcelona, är stjärnan som Brasilien väntat på sedan Ronaldos och Ronaldinhos glansdagar. Mot Uruguay hamnade han dock i blåsväder efter matchen då han åter anklagades för filmningar, en stämpel som han någorlunda hade suddat ut inför turneringen. Mot Spanien ikväll kommer han att spela mot flera av sina nya lagkamrater och frågan är hur han kommer att tackla det.
De andra två i anfallet heter Hulk och Fred, två fysiska paket med en något begränsad teknik. Hulk, som numera spelar i den ryska ligan, har varit lagets hackkyckling under turneringen bland fans och journalister och han har egentligen inte varit bra i någon av lagens matcher. På bänken sitter PSG:s Lucas, men han har knappt fått någon speltid av Scolari, vilket kan tyckas märkligt med tanke på den vår som han haft i Frankrike. Istället är nog den lilla bolltrollaren Bernard den som är närmast på tur om Hulk förpassas till bänken, vilket dock inte känns så troligt trots allt. Scolari har under turneringens gång visat att han tror på sin elva, vilket behandlingen av Fred är ett exempel på. Trots att Fred inte fungerade spelmässigt och inte gjorde några mål under de två första matcherna fick han fortsatt förtroende. Det trots att hans konkurrent på bänken, Jô, levererade så fort han fick speltid och skrev in sig i målprotokollet mot såväl Japan som Mexiko. Tålamodet som Scolari visade mot Fred skulle visa sig ge resultat, för mot Italien smällde den f.d. Lyonspelaren in två mål och mot Uruguay i semifinalen satte han det så viktiga 1-0-målet. Kommer Hulks explosion nu, månne?
Ett annat frågetecken i den brasilianska elvan är lagets tia, Oscar. I Chelsea har han blandat magiska insatser med mindre bra prestationer, och ojämnheten är onekligen ett problem för ungtuppen. I Confederetions Cup har de magiska insatserna uteblivit och många, inklusive jag själv, vill hellre se Lazios Hernanes i hans position.
Precis som den spanska publiken är brassarna på läktarna ganska bortskämda och buar mer än gärna om spelet haltar och målen inte trillar in. För tillfället är läget extra känsligt i och med de massiva demonstrationer som sker i värdlandet. Just missnöjet kan vara en nackdel för landslaget om Spanien tar ledningen. Publiken kan då snabbt vända sig emot laget och då blir hemmafördelen mer av en belastning. Förutom publiken har jag nedan listat tre spelare som blir extra viktiga imorgon.
Thiago Silva: Världens bästa mittback i mångas ögon och han har varit enastående i samtliga av turneringens matcher. Likt Sergio Ramos är han inte jättelång, men ändå en gigant i luftrummet. Dessutom snabb, passningskicklig och extremt bra på att läsa spelet. Den sistnämnda egenskapen blir livsviktig när spanjorerna ska försöka spela sig igenom brassarnas försvar med sin tiqui-taca.
Paulinho: Än så länge kvar i den brasilianska ligan, men efter turneringen lär han skriva på för en toppklubb i Europa. Väldigt allround och bidrar både defensivt och offensivt. Gjorde mål i premiären mot Japan och avgjorde nu senast mot Uruguay. En av Scolaris viktigaste spelare som nu ska springa sönder det spanska laget.
Neymar: Oväntat va? Slog till med turneringens hittills snyggaste mål efter tre minuter i första matchen och har sedan dess gjort ytterligare två kassar av yppersta klass. En av världens bästa dribblers och är duktig på att komma till avslut. Fortfarande för egoistisk i sitt spel, men det är ändå han som bär lagets offensiv på sina spinkiga axlar.
Akilleshäl? David Luiz: Blandar briljans med idioti. Ju äldre han blivit desto mer av det förstnämnda har tagit över, men han kan fortfarande få sina ryck som mot Uruguay, då han klumpigt drog ner Lugano i eget straffområde och straff dömdes. På samma sätt kan han gå in fullständigt vårdslöst i närkamper och spelar alltid på gränsen. Honom kan Spanien sätta under press och på så sätt få ur balans.
Lagets resa genom turneringen:
Brasilien – Japan 3-0 (Neymar, Paulinho, Jô)
Brasilien – Mexiko 2-0 (Neymar, Jô)
Brasilien – Italien 4-2 (Dante, Neymar, Fred x2)
Brasilien – Uruguay (Fred, Paulinho)
Spanien
Överlägsna i gruppspelet där vi särskilt minns premiärmatchen mot Uruguay, där laget spelade bländande under första 45’. Tahiti var bara en transportsträcka där reserverna fick luftas (seger 10-0) innan den avslutande gruppspelsmatchen mot Nigeria ägde rum. Väl där vann de behärskat med 3-0, en match där Fernando Torres ersatte en tidigt skadad Soldado och slog till med sitt femte mål i turneringen (fyra kom i krossen mot stackars Tahiti). Med två mål i finalen blir han den spelare med flest kassar i Confederations Cups historia (Ronaldinho och den mexikanske målsprutaren Cuauhtémoc Blanco står på nio fullträffar vardera).
Mot Italien i semifinalmötet var Torres dock aldrig nära att näta och Spanien var överlag en skugga av sitt vanliga ja. I den första halvleken var Prandellis mannar klart bättre och om bara Christian Maggio & Co. lyckats överlista Iker Casillas hade italienarna lett i paus. Den andra halvleken var rena sömnpillret. I förlängningen vaknade dock Spanien till liv, främst tack vare en pigg inhoppare i Jesús Navas som ständigt utmanade på sin högerkant. Del Bosque valde överraskande att byta in Javi Martínez som center och med honom på banan träffade Xavi stolpen. Även om Giaccherini även han sköt i virket tidigare under förlängningen var spanjorerna klart bättre och borde, liksom italienarna i den första halvleken, avgjort matchen. Straffsparksläggningen var en enda stor uppvisning i högkvalitativa skott från elva meter och dessvärre för italienarna svarade Bonucci för en Baresi, dvs. att skjuta högt över. Jesús Navas klev fram som sjunde spanjor och avgjorde säkert. Det mest glädjande för oss åskådare var de spanska spelarnas enorma jubel efter matchen, det såg ut som att de nyss vunnit VM vilket tyder på att de verkligen tar denna turnering på fullaste allvar.
Precis som brassarna har Spanien en väldigt skicklig fyrbackslinje, som fram till Italienmatchen fungerat felfritt. Men i semifinalen överraskade Prandelli med ett betydligt modigare och offensivare italienskt lag än väntat och framförallt Giaccherini orsakade mycket problem för det spanska försvaret. Tur för Spanien var då att Iker Casillas återfanns som keeper efter två matchers vila och räddade laget från minst ett baklängesmål.
Trion på mittfältet är utan tvivel världens bästa i Barcelonas Sergio Busquets, Xavi och Andrés Iniesta. Busquets, lagets vattenbärare, slog knappt bort en passning på hela matchen mot Italien och förlorade inte heller en enda närkamp på 120 minuter. Hans enorma betydelse glöms ofta bort, men han är värd att hyllas flera gånger om. Iniesta har varit turneringens bästa spelare och Xavi har fortfarande kvalitéer som få andra i världen har.
Hur anfallet kommer att formeras är ännu oklart, men en som definitivt lär spela är Pedro, som varit en pigg injektion. På andra kanten skulle jag väldigt gärna vilja se Navas, men det troliga är att del Bosque väljer en mer central spelare som Silva eller Fábregas bredvid en förmodad Torres som toppforward.
Som alla vet kryllar den spanska bänken av världsklasspelare. Spelare som jag inte ens nämnt som aktuella för startelvan men som kommer att finnas tillgängliga på bänken är Juan Mata, Santi Cazorla och Javi Martinez, nyckelspelare i Chelsea, Arsenal samt Bayern München. Målvaktsuppsättningen med Valdés och Reina är inte fy skam den heller och som konkurrenter till Arbeloa och Alba finns Chelseas Azplicueta och Arsenals Monreal redo att hoppa in vid tillfälle. Som någon skrev på Twitter nyligen borde det vara tillåtet att ett land ställer upp med fler än ett landslag. I Spaniens fall skulle även B-laget kunna gå riktigt långt, även i ett riktigt VM-slutspel.
Det spanska landslaget har som sagt vunnit mycket sedan eran började 2008, men en titel som de ännu inte har är Confederations Cup. Vid 02-tiden vet vi huruvida laget får vänta fyra år till eller om de visat brassarna vilka som ska vara herre på täppan ett tag till.
Precis som med det brasilianska laget listar jag nedan tre spelare som blir extra viktiga för Spanien i finalen.
Iker Casillas: Han har haft det motigt under Mourinhos sista tid i Real Madrid, men mot Italien i semifinalen stod han för ett flertal klassräddningar som mer eller mindre var avgörande. Mot Brasilien kommer han att sättas på prov, och det rejält. På andra sidan planhalvan finns skottglada spelare i Neymar, Alves, Luiz, Oscar och inte minst Hulk som mer än gärna drämmer iväg skott från 30 meter. Här får Casillas vara vaksam.
Andrés Iniesta: Världens bästa spelare? Frågan bör ställas oftare, för den fotboll som lille Andrés ständigt visar upp är på så hög nivå att man inte tror att det är möjligt. Saknar möjligen fysiken, men annars är han helt komplett som innermittfältare. Kommer att styra och ställa även mot brassarna, troligtvis med bravur.
Fernando Torres: Han är inte en av de bästa spelarna i den elva han troligen kommer att finnas med i, men hans djupledsspel blir en av nycklarna till spansk framgång. Tvingas Thiago Silva och David Luiz hänga med Torres i djupet öppnar det upp ytor framför mittbackarna, ytor som Xavi och Iniesta älskar. Torres kan även med sin fysik vara ett vapen inne i straffområdet och ge Spanien ytterligare en dimension i sitt spel.
Akilleshäl? Álvaro Arbeloa: Gjorde det bra mot både Uruguay och Nigeria. Mot Italien hade hela försvarslinjen det kämpigt, och Arbeloa var nog den som led mest. Hade svårt att hänga med Giaccherini och nu möter han en ännu skickligare dribbler i Neymar. Det gäller att han får understöd av Piqué när brassarnas vänsterkant med Marcelo och Neymar kommer farande, annars kan det sluta illa. På samma sätt måste Ramos backa upp Alba när Alves kommer på överlapp på sin högerkant.
Lagets resa genom turneringen:
Spanien - Uruguay 2-1 (Pedro, Soldado)
Spanien – Tahiti 10-0 (Torres x4, Villa x3, Silva x2, Mata)
Spanien – Nigeria 3-0 (Alba x2, Torres)
Spanien – Italien 0-0 (Spanien vidare till final efter straffsparkar)
Matchinfo
Final i Confederations Cup mellan värdnationen Brasilien och regerande VM och EM-mästarna Spanien. Matchen startar 23.55 svensk tid och sänds i SVT 1. Arena är den välkända Maracanã, med plats för drygt 78 000 åskådare.
Preliminär startelva Brasilien: Julio Cesar – Alves, Silva, Luiz, Marcelo – Paulinho, Luiz Gustavo, Oscar – Hulk, Fred, Neymar
Preliminär startelva Spanien: Casillas – Arbeloa, Piqué, Ramos, Alba – Xavi, Busquets, Iniesta – Pedro, Torres, Fábregas
