La Ligabloggen: Gracias Raúl!

Raúl González Blanco hade aldrig vare sig snabbheten, styrkan eller tekniken för att bli bäst, men ändå blev han det genom att sätta laget före jaget.

Allt började egentligen en kall novemberkväll 1994 på Santiago Bernabéu. Emilio Butragueño från ”La Quinta del Buitre”, som ledde Real Madrid till fem raka ligasegrar mellan 1985 och 1990, var inte med i laget mot Atlético de Madrid. Den dåvarande tränaren Jorge Valdano valde att istället satsa på en 17-årig tanig Raúl, som ingen egentligen visste mycket om just då. Det skulle komma att bli ändring på den saken och den tanige killen kom senare att lämna ett stort avtryck i Real Madrids historia.

Raúl representerade lokalrivalen Atlético de Madrids ungdomslag ända tills Jesus Gil beslutade sig för att de yngre akademilagen var för dyra för klubben och lade ner dem. Han flyttade då till Real Madrid där han nästan utan att spela några matcher med varken Real Madrids C- eller B-lag kom att debutera i A-laget bara 17 år och 124 dagar gammal.

Vad de flesta inte vet är att Raúl bara var ett steg från att återvända till Calderón när han var 17. Hans 2-åriga kontrakt med Real Madrids ungdomslag hade gått ut och Atleti gav honom ett erbjudande om att spela ett år i juniorlaget för att året därpå få en garanterad plats i A-truppen. När det såg ut som att den förlorade Atlético-sonen skulle komma hem övertygade Jorge Valdano Raúl att stanna hos los merengues, medveten om hans kvaliteter och lovade honom att han skulle få chansen i A-laget redan nu. Raúl fick chansen och resten av historien är redan känd av alla. Vad som inte är känt är vad som skulle ha hänt om Jesus Gil inte hade lagt ner rojiblancos yngre akademilag 1992...

Jorge Valdano höll vad han lovade och den tanige 17-åringen hade veckan innan Madrid-derbyt i november 1994 gjort sin debut i Real Madrids 2-3-förlust mot Real Zaragoza i La Liga på La Romareda. Det var ingen glimrande debut och Raúls nerver lyste igenom. Intentionerna var där och han skapade chanser både för sina lagkamrater (assisterade Ivan Zamora till marängernas andra mål) och sig själv, men när han väl skulle avsluta tänkte han en gång för mycket.

Men att dessa intentioner från Raúl skulle få legendaren Butragueño bänkad i en toppmatch mot Atlético på Bernabéu? Det trodde ingen. Jorge Valdano tog rätt beslut och Raúls intentioner var vassare nu och nerverna inte lika påtagliga. Raúl låg bakom tre av Real Madrids fyra mål i 4-2-segern över Atlético genom att ordna straff, slå ett perfekt inlägg och själv dundra in det avgörande 3-1-målet i krysset, hans första på Bernabéu. Många fler kom det att bli och där och då blev han Real Madrid-supportrarnas kelgris.

Sedan han slog igenom den där novemberkvällen som mager 17-åring har Raúl uppnått mer än han borde. Han var aldrig särskilt snabb eller teknisk och inte heller hade han ett kraftfullt skott eller var särskilt stark. Men hans hjärna var snabbare än någon annans och gjorde att han alltid reagerade snabbare än sina motståndare och visste vart han skulle befinna sig och vad han skulle göra i nästa spelsekvens .

- Raúl är bäst, utan att vara bäst på någonting, sa hans tidigare tränare Jorge Valdano på en presskonferens.

Raúl gjorde mål, många mål och på alla möjliga sätt. På ett tillslag, långskott, nickmål och ibland till och med soloräder. Dessa mål gjorde honom till både Real Madrids (323 mål) och Champions Leagues (71 mål) främste målskytt genom tiderna ända tills Cristiano Ronaldo passerade honom både i klubblaget och i den prestigefyllda turneringen. Bra notering för en spelare som bland belackarna beskrevs som ”han som inte gör något”.

Nyckeln bakom Raúls framgång ligger i hans arbete utanför planen. Raúl kom till Real Madrid som tonåring och hans briljans tvingade Emilio Butragueño, en av Spaniens största spelare någonsin, i tidig pension. Många ungdomar skulle redan där ha seglat iväg och börja ta saker för givet. Det gjorde aldrig Raúl och trots det stora antalet matcher han spelade drabbades han bara av en allvarlig skada under karriären. Det var inför VM i Tyskland 2006. Raúl lyckades alltid att ligga steget före, även utanför planen med hjälp av många tekniker för att hålla sig i form. Han var bland annat en av de första spelarna att bada isbad efter matcher och träningar för att hålla sig fräschare än resten.

Det var inte bara målen som gjorde Raúl framgångsrik, utan hur han gjorde sina medspelare bättre. Raúl var en lagspelare som alltid spelade fram sina medspelare om läge fanns istället för att avsluta själv, sprang för att öppna upp ytor för andra och tog alltid det defensiva skitjobbet, oavsett motstånd.

Raúl var en ledare som inte var den som syntes eller hördes mest utanför plan, men när det väl var match så ledde han sitt Real Madrid genom att själv alltid visa disciplin och uppoffring för laget. Han var älskad av supportrarna även då han inte gjorde mål på grund av den kämparglöden han alltid visade på planen och ödmjukheten utanför. Noterbart är att Raúl under sin karriär aldrig fick ett rött kort och knappt blev varnad.

- Att möta Raúl på tränigarna var jobbigt, han skulle jämnt pressa och man fick aldrig en lugn stund med bollen. Vanligtvis brukar man ta det lugnt på träningarna med presspelet, men inte han. Det var alltid 100 procent och därför blev han bäst, sa Fernando Hierro när han lämnade Real Madrid 2003.

Trots sina 22 vunna titlar under karriären, bland annat 3 Champions League- och 6 ligatitlar med Real Madrid, fick han aldrig det erkännandet han förtjänade på grund av sin anspråkslösa personlighet och sitt skandalfria privatliv. Francesco Totti är en av de som tycker att Rául borde ha vunnit guldbollen någon gång under karriären.

- Det är en skandal att Raúl aldrig har vunnit Guldbollen, det är bara att kolla på statistiken, sa Totti i en intervju med AS.

De flesta i Spanien trodde att han skulle vinna 2001, när Raúl med sina 10 mål vann skytteligan i Champions League och hjälpte Real Madrid att kamma hem La Octava. Han kom till mångas förvåning tvåa bakom Liverpools Michael Owen, som senare kom att bli hans lagkamrat i Real.

Bland Raúls 22 vunna titlar ingår tyvärr inte Spaniens framgångar under de senaste åren. Raul var lagkapten för sitt land under flera år, men när Luis Aragonés var nära att sparkas fattade han beslutet att La Roja skulle spela med en ny stil där Raúl inte längre passade in.

Utan honom vann Spanien EM 2008, VM 2010 och EM 2012, och även om Raúl spelade på toppnivå fram till 2012 fick han aldrig återvända till La Roja. Trots att Raúl nobbades i landslaget mot slutet av sin karriär är han fortfarande den näst bäste målskytten i det spanska landslagets historia med sina 44 mål på 102 matcher.

Många ser Spaniens framgångar utan Raúl som ett argument för att han inte är en av de stora. Jag ser istället sättet han tog petningen på som ett ytterligare kvitto på hans storhet. Precis som i resten av livet handlar storhet också om hur man hanterar motgångar och inte bara hur man är i framgång – Raúl bemästrade båda. Trots att hela Spanien kritiserade Luis Aragonés för beslutet och tyckte det var en skam att peta en legendar så har Raúl aldrig kritiserat det, utan tvärtom.

- Luis Aragonés var en extraordinär tränare, han gjorde alltid det bästa för laget, sa Raúl till Marca när Luis Aragonés gick bort förra året.

Raúl lämnade slutligen Real Madrid 2010 efter 16 säsonger i klubben för att ansluta sig till tyska Schalke, på jakt efter en ny utmaning efter brist på speltid under de sista säsongerna i Real. Han välkomnades med öppna armar av Schalke-supportarna och tog dem mot alla odds till semifinalen i Champions League säsongen 2010/2011. Med sin uppoffrande spelstil och sina ledaregenskaper lyckades Raúl på bara två säsonger få legendstatus i den tyska klubben genom att leda dem till seger i både den tyska cupen och supercupen.

Ofta beskriven av spanjorer och inte minst av Pep Guardiola som ”den bäste spelaren Spanien någonsin haft” lämnade Raúl symboliskt i söndags fotbollsscenen som den mästaren han är med att, precis som den store Pelé, avsluta karriären med att vinna NASL-titeln med New York Cosmos.

Raúl var aldrig någon Galáctico. Han hade inte samma elegans eller finess som varken Di Stéfano, Puskás, Zidane eller för den delen Cristiano. Men han slet sig längre in i Real Madrid-supportrarnas hjärtan än vad någon någonsin gjort.

- Det viktigaste för mig är att minnas som en lagspelare, sa Raúl till AS i samband med beskedet om hans avsked.

Raúl, för mig var du inte bara en lagspelare, utan den största lagspelaren av dem alla.

Källor: AS, Marca, El País.