Krönika: Är det rimligt att ta en paus?
En fotbollssupporters band till sin klubb är starkare än någonting annat. Frågan är bara: varför?
I över tjugo år har jag följt fotboll slaviskt. Och då menar jag slaviskt, alltså på en nästintill manisk nivå. Att följa varje match, kunna varenda spelare i alla lag, memorera laguppställningar, identifiera de geografiska platser folk eller lag kommer ifrån och lära mig om dess historia. För mig har fotbollen alltid varit mer än bara en match på 90 minuter och för den gemene manikern är nog det den generella bilden. En fotbollsmatch blir alltid bättre om kontext existerar, om kunskapen bakom och bortom erhålls. Varför just detta lag? Vad symboliserar hen?
Utifrån en sådan kontext är det rimligt att också sätta sin egen agenda. Ha egna värderingar och applicera dem på det man lägger tid på. Att följa en fotbollsklubb är i mångt och mycket något en tar för givet. Oavsett hur det går, oavsett vad som sker i omvärlden, oavsett om kontexten förändras eller ej är fortfarande förväntningarna att du, trots alla andra faktorer, ska stötta din klubb. Det bandet är i stort starkare än någonting annat. Det är en klyscha men samtidigt, hur ofta byter den maniske fotbollssupportern sitt favoritlag? Jag har då aldrig stött på någon som gjort det. Det är ett band starkare än de flesta banden – helt villkorslöst.
Under de senaste åren har emellertid fotbollen förändrats på väldigt många sätt. Redan när Roman klev in i Chelsea och när Florentino startade sin Galactico-satsning noterade de flesta en drastisk skillnad. Jag växte däremot upp med den förändringen. Det var lite spännande med ryktena om att David Beckham snart var klar för ett uppumpat Los Blancos. Det var lite spännande med ett lag som Chelsea som gick från periferin till de fina rummen från en sommar till en annan. Om jag hade varit lite äldre än jag är hade jag förmodligen frågat mig det jag i det följande ska fråga mig: är fotboll lika kul som det en gång var?
I dag har vi ett ganska kasst VAR-system, vi har nyss haft ett VM i Qatar som visade att demokratiska värderingar är en västrelaterad företeelse, vi har pengadopade lag som spottar ur sig stålar som om det inte fanns någon morgondag, vi har nyss kommit ur en pandemi som satte mycket i perspektiv, vi har allt mer börjat kalla spelare och ledare för legoknektar som kommer och går beroende på dess status och ställning och vi har följaktligen börjat förlora kontexten totalt. Jag utgår här från ett europeiskt ligaperspektiv, från La Liga, Serie A, Premier League och så vidare. Själen är i mångt och mycket förlorad och en stor majoritet av supportrarna har inte koll på kontexten. Varför började jag följa det här laget? Varför går jag till graven med mitt supporterskap? Vad sätter jag för värderingar i mitt supporterskap? Och vad symboliserar numer min förening som jag, oavsett vad, kommer göra allt för?
Dessa frågor har jag den senaste tiden ställt mig. Jag var tvungen att ta en så kallad fotbollspaus. Under våren slog jag av fotbollen helt – jag isolerade mig från den. Med tanke på hur många fel fotbollen har gjort den senaste tiden, och med tanke på alla fel som kommer (se nya Champions League som ett exempel), funderade jag om mitt intresse någonsin kommer att komma tillbaka. Vad var det som gjorde att jag, vid 13 års ålder, ville memorera Deportivo Alavés startelva? Varför var det viktigt för mig att veta vilken politisk tillhörighet Racing Santander hade? Och hur förändras min förståelse av fotbollen genom att förstå Balearernas svåra geografiska läge och den, tillsynes märkliga, rivaliteten mellan Deportivo de la Coruña och Valencia? Och varför var Deportivo kompisar med Sevilla när de ligger på två helt olika ställen i landet?
Jag söker fortfarande svar på dessa frågor och här behöver var och en gå djupt inom sig själv och fundera: varför är mitt supporterskap så viktigt? Varför går jag in med hela mitt hjärta för en klubb som kanske inte längre symboliserar mig eller som har samma värderingar som mig? Om det hade varit ett politiskt parti hade flertalet redan lämnat och vänt sig till andra partiprogram. Hade det varit en dysfunktionell relation hade andra åtgärder behövts vidtas. Men när det gäller supporterskapet är det så heligt att det inte går att rubbas.Även om jag kommer att grubbla vidare på mina frågor såg jag ett litet ljus i tunneln för inte särskilt längesedan. Då var det premiär i division fyra södra Västerbotten mellan Sävar och Bygdeå. Ett så kallat ”byaderby”. Där och då, medan jag stod med mössa och handskar, förstod jag varför jag älskade fotbollen. Nu måste övriga frågor redas ut.
Detta är min första text på ett tag, på grund av min paus, och har därför inte hunnit avtacka vissa personer som gjort mitt liv på SvenskaFans (som jag började skriva på 2009) betydligt bättre. Tack för alla stunder och all hjälp genom åren John Cederblad, Christian Arvidson, Niclas Viberg, Filip Wollin och Fredrik Wiberg. Vi ses i Nangijala eller något sådant.
