Krönika: Luis de la Fuentes Spanien EM´s mest värdiga mästare
En oerfaren och ifrågasatt förbundskapten i Luis de la Fuente.
Ett stöd på hemmaplan på kanske rekordlåga nivåer.
Yamine Lamal – är för ung och inte redo för denna nivån än.
Fabian Ruiz – vad gör han ens i truppen?
Laporte – spelar i en medioker liga och bör inte starta.
Cucurella!? Vem är hans ens?
Det var långtifrån ett givet eller favorittyng Spanien som gled in i den här turneringen. Men Luis de la Fuentes tro på sina baskiska spelare och ett nytt yngre garde har från allra första avspark i detta EM till dess att Letexier blåste av finalen i Berlin visat sig var det helt rätta. Det är sällan jag skådat ett så komplett och balanserat Spanien, jämför med de gyllene åren med EM-gulden och VM-guld med flera stora världsstjärnor i Iniesta, David Villa och Xavi, med två starka falanger från FC Barcelona och Real Madrid och sen kompletterat med resten. Nu heter stjärnorna Dani Olmo, Marc Cucurella och Fabian Ruiz – bland många andra så klart. Det är samtidigt precis detta som är Spaniens styrka tror jag – det är ett lag, det är en nation det är Spanien från norr till söder och inte alls lika dominant från någon av storklubbarna. Det är också detta som de la Fuente pratat väldigt mycket om – att lyckas i en lång turnering kräver en trupp utan malas caras, ledsna ansikten, det krävs att spelare tretton, fjorton och tjugotvå är såväl redo som håller humör och energi uppe i gruppen.
Det är samtidigt väldigt sällan ett EM-slutspel har haft en mär värdig mästare. Spanien har besegrat Italien, Kroatien, Tyskland, Frankrike och England. De kanske fem största favoriterna inför EM – man fick ingen enkel Eriksgata till det här guldet, det blev istället den där pilgrimsvandringen som jag pratade om inför EM, slutpunkten var inte Compostela utan Berlin en sen söndagskväll den 14 Juli. Inte bara länderna och motståndarna man besegrat längs vägen, utan också sättet som man gjort det på, i samtliga matcher har man varit dominanta spelmässigt och segrarna har egentligen aldrig varit något som kan ifrågasättas.
Det är så många spelare man kunde skriva hela krönikor om – Unai Simon har varit fantastisk, Carvajal kanske bättre än nånsin, Le Normand och Laporte säkerheten själva turneringen igenom, Cucurella som kanske största utropstecknet av dem alla – ett innermittfält som blev Rodri (Turneringens bästa spelare), Fabian Ruiz (satte inte en fot fel hela EM) och Dani Olmo (Dani Olmo de mi vidaaa!) och om det inte var här man vann detta EM så hade man dessutom en anfallstrio bestående av underbarnet Lamine Yamal, Nico Williams som fick sitt stora internationella genombrott och alltid lojale man ack så ifrågasatte Alvaro Morata. Lägg på detta inhoppare som Mikel Merino som avgöra kvartsfinalen, Mikel Oyarazabal som avgöra finalen, Ferran Torres som säkrar segern i gruppspelsmatchen mot Albanien, Zubimendi som fick ersätta Rodri i pausvilan i finalen och gjorde allt rätt, en 38 årig Jesu Navas som fick starta i semifinalen för en avstängd Carvajal och sen raderade ut Kylian Mbappe.
Men den som kanske bör hyllas mest av dem av alla. Luis de la Fuente – en av de kanske gråaste och mest anonyma förbundskaptener Spanien haft de sista åren och det otacksamma uppdraget å ena sidan att ersätta Lucho Enrique. Och de la Fuentes match-coachande kanske inte alltid varit världsklass eller något som fått en att rycka på ögonbrynen, man har fått vissa problem sent i en del matcher när man inte lyckats döda matcherna eller fått full utdelning på bytena. Men allt detta sagt – det har inte spelat någon roll. Spanien har dominerat varenda matche, Spanien har vunnit varenda match, man har skapat flest målchanser, man har gjort flest mål och släppt in minst av alla lag i detta EM. Man har studsat tillbaka när mittfältsstjärnan Pedri skadade sig tidigt i turneringen, man klarade sig utan två av fyra ordinarie i backlinjen i semifinalen och man lyfte sig som lag när lagets hjärta och motor Rodri fick utgå redan i paus i finalen. Luis de la Fuente försöker inte påvisa något schackmässigt genidrag men på något sätt så sätter han matchplanen och gör de tillräckliga mindre justeringarna inför varje motstånd samtidigt som han fått hela gruppen att köpa in på det här spelsättet som på många sätt skiljer sig rejält från föregångare – exemplet med uttåget i VM mot Morocko med 77% bollinnehav men bara ett avslut på mål och jämför i detta EM där Spanien snarare legat runt 55% kanske men med betydligt fler avslut och rakare spel. Vi har inte spelat på samma sätt två matcher i rad sa Rodri, men det som syns utifrån är en totalt sömlös och väldigt balanserad insats rakt igenom.
Och såklart – det givna genidraget att spela Nico Williams och Lamine Yamal på varsin kant och givna enormt stor frihet. Yamal fick chansen i de la Fuentes första landslagstrupp då hade han blott 182 minuters speltid som professionell fotbollsspelare. Ingen ifrågasätter det beslutet eller att Nico och Lamine fått leka fotboll detta EM, leka fotboll med en otroligt spets i allting. Yamal lämnar visserligen EM med enbart ett mål på kontot men med fyra assist, den ena av dessa en briljant passning till Nico Williams i finalen.
Luis de la Fuente skrev in sig i historieböckerna ikväll tillsammans med den här gruppen.
Spanien är återigen bäst i Europa och lyfter en buckla. Senast Spanien bröt en längre tids titeltorka så var det bara gnistan som tände en framgångsperiod som följdes upp med såväl VM-guld som ytterligare ett EM-guld. Den här truppen har nog alla förutsättningar att ge sig på ett seriöst försök på något liknande. Ikväll och inatt firas det runt om i hela Spanien, det kan vi vara säkra på, kanske lite extra upp i Rioja i den lilla samhället Haro i Baskien där Luis de Fuente härstammar från. Jag lyfter på min sombrero för detta Spanien och än mer för Luis de la Fuente!
Que viva Espana!
