Krönika: ”Oavsett vad spelas fotboll”
Trots världskrig, spanska sjukan och inbördeskrig har vi fått vittna en normalitet vi kallar för fotboll. Den normaliteten har försvunnit.
Det här förbannade coronaviruset har stannat upp hela världen. Vad som sker i samhället har knappast gått någon förbi. Vi blir ständigt uppdaterade om den saken. Vart vi än går (om vi ens får lämna våra hem) är vi uppkopplade till virusets spridning och vi blir ständigt påminda om det prekära läget för småföretag, samhällsinstitutioner, riskgrupper och… idrotten.
Jag tror inte att jag har varit den enda som i största mån försökt få allting förklarat för mig. Jag tror inte heller att jag är den enda som psykiskt mår dåligt av vad som händer just nu. Bland det värsta är att det jag kanske älskar mest av allt är pausat och vi har inte en aning om när, hur eller om fotbollen drar igång igen det här året. Bara den tanken gör att jag mentalt kollapsar. Givetvis kan man inte jämföra fotbollens tragik med pandemins offer och deras anhöriga. Den parallellen skulle jag aldrig dra. Livet är viktigare än fotbollen. Men utan fotboll känns livet betydligt fattigare. Jag följer samhällsutvecklingen lika mycket som alla andra men särskilt intressant är nyhetsuppdateringarna om fotbollens framtid varit. Där tror jag inte att jag är ensam.
”Nu pågår knappt Korpen-fotboll”
Under sommaruppehållen brukar en enorm fotbollsabstinens råda. Åtminstone för mig som föredrar klubblagsfotboll över landslagsfotboll. Den stora skillnaden är ju dock att vi vet vart vi har sporten. Vi vet att säsongen drar igång i augusti, vi vet att Europa-turneringarnas gruppspel livar upp höstens mörker och vi vet att vi kommer, så småningom, få se det gröna fältets schack inom kort. Om abstinensen är alldeles för påtaglig kan vi, vartannat år, bevittna landslagsfotboll och följa de senaste nyheterna kring transferfönstret. Någon gång i juli brukar träningsmatcherna dra igång, som jag slaviskt följer även om de spelas i USA eller Asien och runt 04.00 svensk tid. Jag vet att allt är som det ska och jag vet att det normala kommer tillbaka.
Så har det alltid varit. Oavsett vad har fotboll spelats. Vad som än skett har fotbollen varit igång. Till och med på julafton under första världskriget fick franska och tyska soldater för sig att spela fotboll. Under spanska sjukan tränade FC Barcelona fortfarande fotboll. Fotbollen gav en viss normalitet till livet under kalla kriget. Fotbollen sägs ha stoppat krig, den sägs också ha startat krig. Fotbollen kan ena nationer, som i Jugoslaviens och Tysklands fall. I krig, i fred, i samhällskriser, i inbördeskrig och i alla former av samhällen spelas fotboll. Nu pågår knappt Korpen-fotboll i Sverige.
Supportrar måste enas
Ingen vet idag hur fotbollens framtid ser ut. Många är optimistiska att säsongerna kan spelas färdigt. Jag känner mig tveksam. Vem skulle våga ta ett sådant beslut när opinionen ser ut som den gör? En sak som tär på mig är polariseringen hos fotbollssupportrar. Jag förstår de som skriker efter att säsongen ska ställas in för att sedan börja på ny kula i höst. Dessvärre vet vi inte ens om det kan bli någon fotboll i höst heller. Jag förstår också de som gör allt i sin makt för att få spela klart nuvarande säsong. Problemet är emellertid uppenbart och dessvärre lär det inte ske.
Oavsett vad alla tycker och tänker måste vi supportrar till spelet, till idrotten och till det vi älskar enas och sluta kritisera varandras känslor kring detta virus. Tillsammans har vi en sak gemensamt och det är fotbollen. Fotbollens makt har demonstrerats otaliga gånger och normaliteten måste återkomma, ty annars fortsätter denna mentala psykos som plågar oss varje dag till den mån att vi inte ens kan titta på den ryska andradivisionen.
