El Guiri: La Décima - vägen tillbaka
Vilken match. Vilket avslut på säsongen. Vilka hjältar. Säga vad man vill, men Real Madrid är värdiga mästare av Europa. Sug på den ni alla Madrid-supportrar. Ni håller faktiskt på en klubb som numer kan kalla sig som den bästa i vår världsdel. Och på vilket sätt man lyckades på.
Real Madrid var nere för räkning. Folk skrattade åt dem. Jag kunde höra Barcelona-supportrar vid borden bredvid som gottade sig åt Atléticos ledning in på stopptid. Jag själv började ifrågasätta vad Carlo Ancelotti ens bidragit med sedan sin ankomst till klubben. Frågor som om en tredje plats i ligan och en andra plats i Champions League skulle vara tillräckliga ställdes från undertecknad. Ska en klubb som Real Madrid verkligen nöja sig med detta? Man spelade trots allt sin första Champions League-final på tolv år. Ska man verkligen inte kunna trycka på ännu mer och forcera in en kvittering? Det såg verkligen inte ut som det.
Senast Real Madrid var i en Champions League-final var säsongen 2001/02. Väldigt få kanske minns den finalen, de flesta kommer bara ihåg Zinedine Zidanes volleypärla. Oavsett om man minns den känslan när Fernando Hierro lyfte pokalen eller inte, så har alla Madrid-supportrar suktat efter den här euforin och extasen som väldigt få saker kan framkalla här i livet. Man har väntat på sin chans. Det här är inget man krigat för av en slump. Det så kallade åttondelsfinalsspöket som förföljde klubben i sex år skakade man av sig 2011. Sedan dess har man varit så nära, men ändå en bit ifrån. Zidane var inför säsongen tillbaka i klubben och som den fotbollsromantiker jag är så tycker jag det är jättekul att man äntligen lyckas nå sin kära La Décima när hjälten från förra gången äntligen återvänt "hem".
Man har sett sig blivit ifrånsprungen av sina antagonister. Man har kallats för överskattade. Man har blivit hånade för de enorma utgifterna på spelarköp. Man har genomlidit en enorm kris ute i Europa där framgångarna inte uppenbarat sig. Man tappade sin gentlemanna-stämpel under Mourinho. Men man har lyckats tagit sig tillbaka.
93:e minuten. Sergio Ramos, av alla spelare, når högst och nickar in 1-1. Jag håller inte på Real Madrid, jag sympatiserar väldigt sällan med klubben, men något i mig skrek av lycka för de vita just i det ögonblicket. Jag känner många Real Madrid-supportrar. Jag vet vad det här betyder. Och som den supporter till klubben som Ramos är förstår jag att det här betyder oerhört mycket för honom.
Hatten av till Real Madrid som kämpat och kämpat och äntligen fått utdelning. Och slutligen, kan man kalla pengarna man lagt på Gareth Bale som en bra investering? Jag tycker då det i alla fall och det tycker nog de flesta just denna härliga lördagsnatt. Att Ronaldo skulle få slå in matchens sista mål och dra av sig tröjan kändes som skrivet i stjärnorna. Real Madrid, Champions League-mästare.
*****
Samtidigt får man så klart slå ett litet slag för Atlético Madrid också. Atlético hade lika gärna kunnat stå som både liga- och Europa-mästare. Men slumpen och gudarna ville annat denna gång. Oavsett så är det oerhört imponerande vad denna klubb lyckats åstadkomma denna säsong. Jisses, vem kunde tro, inför säsongen, att man i den 92:a matchminuten i sista matchen för säsongen skulle stå som potentiella Champions League-mästare? Diego Simeone är en enastående manager och människa och jag är säker på att han bara kommer att lämna Lissabon med huvudet högt och med ett lag som går in mot en ljus framtid. Atlético kan vara mer än stolta över vad man gjort i år.