Mitt första möte med krisklubben Málaga – och La Peña de Dinamarca

Filip Wollin har varit på besök hos den officiella danska supporterföreningen La Peña de Dinamarca och hängt med dem till klassiska La Rosaleda för att bevittna en match med krisklubben Málaga i den spanska andraligan.

Längtan efter att få komma bort från det nordiska mörkret och den bitande kylan under oxmånaderna hade sedan flera år tillbaka vuxit sig allt större inom mig. Så när möjligheten att omvandla längtan till verklighet nu äntligen fanns där valde jag att göra slag i saken.

Sedan strax efter årsskiftet håller jag därför till på den spanska solkusten och närmare bestämt i Málaga. En stad jag omgående förälskade mig i under en kortare vistelse för några år sedan, och som jag sedan dess suktat efter att få återvända till.

Förutom den storslagna arkitekturen och de underbara stränderna intill det inbjudande medelhavet är Málaga välkänt för sina många soltimmar då solen skiner strax över 300 dagar om året. Något jag så här långt kan skriva under på stämmer då dagarna där solen inte visat sig på den klarblå himlen och temperaturen inte kommit upp i omkring 20 grader är lätträknade.

Sol och värme är som bekant inte något vi svenskar är direkt bortskämda med då vi inte ens under högsommaren kan förlita oss på att vädergudarna vill oss väl. Så det är fullt förståeligt att så många skandinaver varje år söker sig till varmare breddgrader för att undslippa – eller åtminstone få ett uppehåll – från de långa och kalla vintermånaderna.

Efter några veckor på solkusten kom jag av en ren och skär slump över ett inlägg på Facebook som fångade min uppmärksamhet. Innan avfärd hade jag gått med i ett gäng grupper ämnade för skandinaver bosatta i Málaga och i en av dem blev jag varse om att det existerar en officiell dansk supporterförening till stadens största fotbollslag – Málaga Club de Fútbol.

Över tio år har nu hunnit passera sedan klubben var i ropet efter att blivit uppköpt av den qatariske shejken vid namn Abdullah Al Thani, som omedelbart efter att affären gått i hamn utlovade guld och gröna skogar. Málaga som aldrig tidigare haft någon vidare framgångsrik fotbollsklubb skulle på kort sikt få ett lag att räkna med och det dröjde inte lång tid förrän flertalet välkända spelare hade anslutit. För att ge några exempel på de mer högprofilerade namnen som man lyckades locka till sig hittar vi Santi Cazorla, Jérémy Toulalan, Martín Demichelis, Joaquín samt den gamle målsprutan Ruud van Nistelrooy. Överhuvudet för det namnkunniga manskapet var Manuel Pellegrini, som dessförinnan hade huserat i Real Madrid.

Storsatsningen gav också snabbt resultat då man redan säsongen efter shejkens inträde i klubben var med och slogs i toppen av tabellen. När den sista omgången hade spelats färdigt stod det klart att man för första gången i historien kvalificerat sig för spel i Champions League och festligheterna tog genast fart på stadens gator. Den spanska fotbollskartan var på väg att ritas om och det här ansågs bara vara startskottet på vad som skulle komma att bli en storhetsperiod för Málaga.

Cazorla, van Nistelrooy och resten av gänget firar en seger under succésäsongen.

I mitten av maj är det exakt ett decennium sedan den där dagen då stadens fotbollsentusiaster firade biljetten till Champions League som om man hade vunnit hela turneringen. Det var förmodligen också en och annan som kände att drömmen om den åtråvärda pokalen inte var så värst orealistisk. För varför skulle den vara det med en stenrik ägare vid rodret som verkade vara beredd att gå över lik för att nå framgångar med klubben?

I dag är tongångarna inte lika muntra bland anhängarna till Málaga. Det är också fullt förståeligt då det sannerligen inte funnits mycket att glädja sig över under de senaste säsongerna.

Den spännande och så lovande storsatsningen fick nämligen ett abrupt slut efter att det visat sig att Abdullah Al Thani dragit på sig massiva skulder i klubbens namn – vilket ledde till en bestraffning av UEFA där man uteslöts från spel i Europa League dit man egentligen hade kvalificerat sig. Detta gav naturligtvis ringar på vattnet då Pellegrini lämnade uppdraget som tränare och flera av stjärnorna såldes för att man skulle få ekonomin att gå ihop nu när man plötsligt hade enorma skulder att betala av.

Sedan dess har Málaga befunnit sig i en nedåtgående spiral och bara sex år efter att man hade kvalificerat sig för Champions League åkte man ur La Liga. En återkomst tillbaka till den spanska fotbollens finrum ser också ut att kunna dröja då man den här säsongen slåss för att undvika att falla ner ytterligare ett hack i seriesystemet – vilket milt talat vore direkt förödande.

Således var det en smula överraskande för mig när jag fick nys om den danska supporterföreningen, som i sitt inlägg annonserade om att det vankades match till helgen hemma på klassiska Estadio La Rosaleda och att vem som helst var välkommen att följa med. Motståndet stod närliggande Almeria för och jag kände direkt att det här var något jag inte ville missa.

Strax efter lunchtid på matchdagen lämnar jag min lägenhet och beger mig till tågstationen för vidare färd mot Fuengirola. Supporterföreningen – med namnet La Peña de Dinamarca – har nämligen sin klubblokal i den lilla sol- och badorten belägen strax utanför Málaga, där de inför varje hemmamatch sammanstrålar för att äta och dricka gott innan de i samlad trupp beger sig in till arenan.

Då jag aldrig tidigare satt min fot i Fuengirola väljer jag att åka ut dit i god tid innan samlingen ska äga rum för att hinna se mig om lite. Det som direkt slår mig är alla kopplingar till Norden. Lite varstans får jag syn på mäklarfirmor, restauranger och diverse andra verksamheter som vänder sig till svenskar, danskar, norrmän och finländare. Jag får senare också veta att Fuengirola är huvudorten på den spanska solkusten för nordbor som valt att flytta dit.

I övrigt påminner Fuengirola en hel del om ett Málaga i miniatyr och det dröjer inte särskilt lång tid innan jag känner att jag sett det mesta av värde. Därför slår jag mig ner vid stranden med den före detta domaren Jonas Erikssons självbiografi i öronen i väntan på att klockan ska bli fem då samlingen tar sin början.

Efter en promenad på ungefär tio minuter från stranden är jag framme vid klubblokalen. Trots att jag är lite tidig är det redan gott om folk på plats, som står och sitter utanför med varsin öl i handen samtidigt som de pratar löst och ledigt med varandra. De flesta är klädda i vinterjackor då solen för en gångs skull gömmer sig bakom ett tjockt molntäcke. Trots att jag hunnit spendera en månad i Spanien och därmed vant mig vid det behagliga klimatet kan jag inte påstå mig tycka det vara kyligt, men det gör uppenbarligen de skandinaver som varit bosatta här en längre tid och jag kan inte låta bli att känna mig som något av en utböling när jag kommer i min uppknäppta och uppkavlade sportjacka av den tunnare modellen.

Jag hälsar lite flyktigt på folksamlingen utanför och kliver in i den lilla men otroligt fräscha lokalen utsmyckad med mängder av tröjor, halsdukar, flaggor och olika affischer på väggarna. Vid en bardisk utrustad med en öltap står supporterföreningens ansvariga och ordnar med de sista förberedelserna som ska slutföras.

På knackig danska presenterar jag mig själv som den svenske journalisten, då jag i samband med min anmälan till matchträffen hade frågat om det var okej att dokumentera mina upplevelser från kvällen.
Till min stora glädje är det ingen som har några större svårigheter med att förstå svenska och för egen del har jag alltid haft lätt för att begripa mig på danska i både tal och skrift. Att konversera på danska upplever jag däremot som onaturligt eftersom jag då måste ställa om ”språkmelodin” och det slutar alltid med att jag pratar något hafsigt hybridspråk.

Nyfiken som jag är börjar jag genast ställa frågor om supporterföreningen och det faller sig naturligt att jag och Alex Nielsen, som är ordförande, står och snackar med varandra.

Ordförande Alex Nielsen med gäster utanför klubblokalen.

Sedan nästan femton år tillbaka har Alex varit bosatt i Spanien och förutom rollen som ordförande i La Peña de Dinamarca arbetar han även med att hyra ut bostäder i närområdet. För honom var det självklart att börja följa Málaga eftersom han är av åsikten att man ska supporta sitt lokala lag. På nära håll har han således fått uppleva den omtumlande resan under shejkens styre med spel i Champions League där man hade världsstjärnor på i stort sett varje position till att nu slåss för sin fortsatta existens i andraligan.

Det är med en tung suck som han börjar berätta om bakgrunden till klubbens enorma förfall och hur hopplösa de senaste åren har varit. Drömmen om att klubben ska komma på fötter igen finns fortfarande där, men då krävs det att Abdullah Al Thani försvinner – vilket inte vore en dag för tidigt enligt Alex.

På väggen ovanför honom hänger det en tvådelad halsduk från kvartsfinalen i Champions League mellan Málaga och Borussia Dortmund våren 2013. Trots en på pappret tuff grupp där man ställdes mot Milan, Anderlecht och Zenit Sankt Petersburg lyckades Pellegrini och hans spelare ta sig igenom hela gruppspelet obesegrade, och i den efterföljande åttondelsfinalen mot Porto drog man det längsta strået efter två nervkittlande matcher.

Förväntningarna var skyhöga när det nu hade blivit dags för kvartsfinal mot Dortmund och efter att den första tillställningen som gick av stapeln hemma på La Rosaleda slutat mållös – och som för övrigt dömdes av tidigare nämnde Jonas Eriksson – skulle det hela avgöras på Westfalenstadion.

I den 82:e minuten stötte inhoppande Eliseu in ledningsmålet för sitt Málaga efter ett mönsteranfall och när klockan hade passerat 90 minuter trodde nog de flesta att spanjorerna skulle spela semifinal härnäst. Det skulle dock visa sig att spelarna i Dortmund ännu inte kastat in handduken och när domaren blåste för slutsignal hade hemmalaget under tilläggstiden otroligt nog både kvitterat och tagit ledningen.

Málagas imponerande resa hade därmed nått sitt slut och även om det inte är helt sanningsenligt skulle man lite slarvigt kunna påstå att det var vändpunkten för klubbens framgångssaga då saker och ting därefter bara gick utför.

La Peña de Dinamarca grundades redan 2009 – det vill säga ett år innan Málagas storhetsperiod tog sin början – och föreningen växte sig snabbt större i takt med att klubbens framgångar började ta fart. Under en period hade man över 250 medlemmar och fyllde uppemot sex bussar när det vankades stormatcher mot Real Madrid och Barcelona. Efter att ha funnits till i fem år blev man antagen som en officiell supporterförening – eller ”Peña” som man säger på spanska – till klubben.

I dag har man omkring 140 medlemmar och av förklarliga skäl är majoriteten av dem danskar. Det finns dock några som härstammar från andra länder och Alex berättar att man hoppas kunna nå ut till en bredare massa och inte bara folk som kommer från Danmark, då man gärna vill att föreningen ska bli en naturlig mötesplats som inte endast vänder sig till fotbollsintresserade. På sin Facebook-sida presenterar de sig som en förening som är mycket mer än bara fotboll då de värderar samhörighet, ”hygge” och goda stunder tillsammans. Varje år arrangeras både julbord och sommarfester där alla som vill är välkomna att delta.

Genom årens gång har man anordnat flera konserter där välkända danska artister uppträtt och längs med den ena väggen inne i klubblokalen hänger inramade affischer från de många spelningar som ägt rum. En affisch jag fastnar för är den med Brøderne Olsen på, som 2000 kammade hem Eurovision Song Contest – som ägde rum i Globen i Stockholm – med succélåten ”Fly on the Wings of Love”.

Styrelseledamot René Ritto till vänster och kassör Ole Hansen till höger.

Medan jag och Alex är mitt uppe i att prata om dansk musik har det blivit dags att äta middag. Det är styrelseledamoten René Ritto som har den med sig från sin egen sportbar i Fuengirola och dagen till ära serveras det ”svensk pølseret”. Det är inte första gången jag stöter på den här maträtten, och varför den benämns som svensk har jag ingen aning om då den bara existerar i Danmark. Vad är då svensk pølseret för något? Jo, det är någon form av enklare gryta bestående av korvbitar, potatis och en tomatbaserad sås. En klassiker i det danska hushållet och en stor favorit hos många barn.

Till maten serveras det naturligtvis öl och det råder en allmänt härlig och avslappnad stämning bland de närvarande i lokalen, som hyser allt från unga och hippa nyexaminerade mäklarstudenter till jovialiska pensionärer.

När temat supporterkultur kommer på tal intresserar jag mig snabbt för Lasse Petersen, som är väl insatt i ämnet efter flera år som aktiv på FC Köpenhamns ultrasscen. För åtta år sedan beslöt han sig dock för att lämna den danska huvudstaden då han flyttade ner till den spanska solkusten där han i dag driver en hamnkrog tillsammans med sin partner.

Lasse är ingen så pass inbiten anhängare till Málaga att han låter sig påverkas av klubbens resultat, men uppskattar att supporterföreningen finns som en mötesplats där likasinnade kan träffas och umgås. Fotbollen har alltid varit en stor del av hans liv och nu när han inte längre har möjligheten att följa sitt favoritlag på nära håll får han hålla till godo med spansk andradivisionsfotboll.

Lasse Nielsen håller upp den halsduk som sedermera hamnar i undertecknads ägo.

Under tiden som jag bekantar mig med Lasse och hans livshistoria hämtar Alex en vit pikétröja med supporterföreningens emblem tryckt på bröstet som han överlämnar till mig. Ett tu tre har jag plötsligt bytt om på överkroppen och förutom tröjan är jag snart även utrustad med en halsduk vilandes på mina axlar.
Klädd för kamp har det passande nog blivit dags att bege oss till bussen för gemensam färd in till Málaga där uppladdningen ska fortsätta på en bar i närheten av arenan.

Vid det här laget känner mig väldigt exalterad över att för första gången snart få sätta min fot på La Rosaleda. Vid flera tillfällen har jag promenerat förbi den ståtliga betongskapelsen och sett fram emot att en dag få bevittna en match där inne.

När bussen anländer visar det sig att vi är för många för att alla ska kunna få plats. Så medan majoriteten av gruppen rullar in mot Málaga står jag kvar utanför lokalen tillsammans med Alex, Lasse och de vajande palmerna som står uppradade längs med gatan. Alex beställer en taxi – eller ”taxa som man av någon outgrundlig anledning säger på danska – och under tiden vi väntar på att den ska komma slinker det ner en öl.

Mörkret har hunnit lägga sig över staden när vi efter en halvtimmes färd ankommer till baren. Bussresenärerna har redan hunnit införskaffa sig diverse förfriskningar och snart har även jag en öl i handen.

En strid ström av människor rör sig mot arenan och när det återstår en dryg timme innan matchstart samlas en större skara på den trafikerade vägen utanför puben för att tillsammans marschera till La Rosaleda. Ramsorna ekar längs med husväggarna – som lyses upp i ett rött sken av de otaliga bengaler som tänts – medan de i maka takt försvinner bort och biltrafiken kan snart rulla på som vanligt igen.

Vid det här laget har mina förväntningar skruvats upp ytterligare ett snäpp och när det även blivit dags för oss att spatsera bort till arenan känner jag en entusiasm jag inte känt på länge. Förmodligen beror det på att de senaste årens pandemi gjort att glädjen över att kolla på fotboll försvunnit. För mig är supporterkulturen en av de största faktorerna till att mitt fotbollsintresse fortfarande är så stort som det är, och när inramningen kring matcherna varit obefintlig i och med stränga restriktionerna har jag inte känt samma sug efter att kolla på fotboll som jag tidigare gjort.

Vanligtvis har La Rosaleda plats för 30 000 åskådare, men till dagens match tillåts bara 75 procent av arenans kapacitet. Málagas nedåtpekande formkurva i kombination med den sena avsparkstiden gör dock att endast strax över 17 000 är på plats denna afton.

Stödet för klubben känns annars överlag stort bland stadens befolkning. I stort sett varje dag ser jag nämligen folk gå klädda i tröjor, byxor och shorts med Málagas klubbemblem på. En i mina ögon positiv överraskning då jag befarade att de senaste åren som haft ett destruktivt skimmer över sig fört med sig att invånarnas sympatier avtagit. Men i stället för Barcelona- och Real Madrid-accessoarer ser jag allt från barn till åldringar i Málaga-kläder och det verkar som att det inte bara är Alex som anser att man bör stödja sitt lokala lag.

Vill du se målet och höjdpunkterna från matchen finns de att tillgå här.

För att beviljas komma in på arenan är det krav på att bära munskydd, som man måste ha på sig överallt förutom när man sitter ner på sin plats på läktaren. Bortsett från det är den enda andra märkbara restriktionen att det inte serveras någon alkohol. Så efter att gruppen oupphörligen druckit öl i över fem timmars tid fick det under matchens gång bli ett välbehövligt uppehåll.

La Rosaleda må ha sett sina bästa dagar. Men med sina strålkastarljus, solblekta stolar och kortsidor utan tak utstrålar den en hänförande charm så som bara en gammal och sliten idrottsanläggning kan göra.

Dessvärre avspeglade inte stämningen arenans utstrålning då det var de hundratals tillresta Almeria-supportrarna som hördes mest. Kanske berodde det på att hemmafansen likt min stolsgranne var upptagna med att knapra i sig medhavda solrosfrön. Ett tilltugg som ännu inte fått något större genomslag i Sverige, men som av spanjorerna förtärs i tid och otid.

Upprymd som jag var kunde jag inte låta bli att börja prata med min oerhört tillmötesgående stolsgranne, som efter att jag berättat för honom att jag aldrig någonsin ätit solrosfrön försåg min hand med en större mängd. Det skulle dock krävas en lektion i hur man bäst skalar dem och efter några tarvliga försök tyckte jag mig få till en hyfsat effektiv teknik. För den som likt mig aldrig tidigare testat solrosfrön kan jag enklast beskriva dem som väldigt salta och härligt knastriga. Med andra ord ett perfekt snacks som jag rekommenderar att prova käka under en fotbollsmatch.

Tillställningen som utspelade sig framför ögonen på mig var likt stämningen inte något att hurra över. Almeria var det bättre laget från början till slut och kunde välförtjänt lägga vantarna på samtliga tre poäng efter att Umar Sadiq – med ett förflutet i bland annat Roma och Rangers – stått för matchens enda mål i början av den andra halvleken

I och med det bittra nederlaget var det inga vidare muntra miner efter slutsignalen. Det här var den femte matchen i följd utan någon seger för Málaga, som fortsätter sjunka allt djupare i tabellen. Fruktan för en ödesdiger degradering till tredjeligan växer sig större och större och fansens drömmar om bättre tider ser ut att fortsätta förbli just drömmar.

Undertecknad i mitten tillsammans med Alex och Lasse innan matchen.

Innan det har blivit dags att ta adjö av mina nyfunna vänner rundar vi av aftonen med ett par öl på samma bar där uppladdningen ägde rum och det känns som att ämnet fotboll försöker undvikas i största möjliga mån efter kvällens svidande förlust.

Självfallet hade jag önskat att Málaga stått som segrare efter en välspelad batalj där stämningen på läktarna var fullkomligt elektrisk. Men resultatet till trots kan jag inte påstå något annat än att jag är väldigt nöjd med mitt första besök på La Rosaleda. Detta till stor del tack vare ett fantastiskt sällskap som förgyllde och satte guldkant på upplevelsen.

La Peña de Dinamarca är verkligen mer än bara en supporterförening och jag ser redan fram emot nästa gång jag besöker klubblokalen för att tillsammans med mina vänner ladda upp inför en match.

Avslutningsvis vill jag uppmana alla som har funderingar på att någonsin se en hemmamatch med Málaga att göra det tillsammans med föreningen. Du kommer utan tvivel få en dag att minnas.

För att komma i kontakt med La Peña de Dinamarca kan du antingen nå dem via deras hemsida eller – som jag gjorde – genom deras Facebook-sida.