La Roja är bäst i Europa
Spanien är för fjärde gången i ordningen europeiska mästare efter att ha slagit England med 2-1.
Inför matchen var det mycket snack om den spanska offensiven mot den engelska defensiven. Det var underhållning och pragmatik mot riskminimering och bussparkering. Spanien hade inför matchen överträffat alla förväntningar och från ingenstans seglat upp till storfavoriter under turneringen, vilket få på förhand trott. England var betydligt mer upphaussade inför mästerskapet men fick befinna sig som underdogs i kvällens final. Så här ställde lagen upp:
Spanien (4-2-1-3): Unai Simón; Dani Carvajal, Robin Le Normand, Aymeric Laporte, Marc Cucurella; Rodri, Fabián Ruíz; Dani Olmo; Lamine Yamal, Àlvaro Morata, Nico Williams
England (4-2-3-1): Jordan Pickford; Kyle Walker, John Stones, Marc Guéhi, Luke Shaw; Kobbie Mainoo, Declan Rice; Bakayo Saka, Phil Foden, Jude Bellingham; Harry Kane
FÖRSTA HALVLEK
Första 45 var långt ifrån en underhållande sådan. Spanien styrde spelet, hade ett dominant bollinnehav och skrapade fram en hel del hörnor. Trots det saknades de stora målchanserna. England gjorde det bra som stängde igen ytorna som fanns och Gareth Southgates kända bussverksamhet gjorde sitt jobb första 45. Nico Williams såg piggast ut framåt för La Roja men hamnade ofta i en-mot-tre-situationer. Britterna gjorde följaktligen en bra halvlek defensivt, samtidigt som de (precis som mot Nederländerna) fick med sig varenda 50-50-situation från den franske domaren Francois Letexier. Halvlekens rejäla höjdpunkt var givetvis när Dani Carvajal gestikulerade med händerna i cirkulerande rörelser under ögonen när Bakayo Saka ramlade lika lätt som han alltid gör i England och i Arsenal. ”Sluta gråta”, manade Carvajal ungefär. Det är dock svårt att påverka britterna i den andan, de gillar att ligga och rulla på mattan några varv. Halvlekens vassaste läge kom strax före halvtid när engelsmanskarna fick en frispark utanför Spaniens straffområde som sedermera nådde Phil Foden på bortre stolpen. Fodens sorkdödare var emellertid en enkel sak för Unai Simón i målet.
ANDRA HALVLEK
Spanien öppnade den andra halvleken otroligt starkt. Redan i den 47:e minuten hittade man ett hål i britternas annars stabila försvar när Nico Williams, assisterade av Lamine Yamal, hittade nätmaskorna. Yamal tog emot en nickskarv från Dani Carvajal och drev sedan rakt in i straffområdet men i stället för att skjuta, som många trodde, passade han fram till Williams som drämde dit den i bortre. Därefter radade spanjackerna flertalet kvalificerade målchanser som allihopa kunde ha resulterat i 2-0. Minuten efter målet sköt exempelvis Dani Olmo strax utanför efter att Carvajal chippat över en britt i mitten av planen. Några minuter senare var Àlvaro Morata framme och tacklade undan Marc Guéhi och rullade bollen bakom Pickford men John Stones dök upp som en räddande ängel och rensade undan. Rensningen ledde bara så långt som till en spanjack och Nico Williams fick ett nytt fint läge när han sköt från drygt 20 meter – ett skott som susade strax utanför Pickfords stolpe.
Britterna skulle sedan spela upp sig en aning, särskilt efter att Harry Kane klev av i 60:e minuten. Englands dittills bästa målchans kom strax efter att Ollie Watkins ersatt Kane när Jude Bellingham vände bort Carvajal som ramlade rakt över Olmo och fällde den senare. Bellinghams skott var hårt och lågt men en bit utanför. Spanien kontrade med ett nytt läge då Lamine Yamal plockade upp en boll från Olmo en bit från straffområdet. Yamal utmanade och tog sig till ett skottläge som Pickford styrde ut till hörna. Lite ologiskt skulle, med tanke på den spanska dominansen, England göra 1-1 i deras enda bra anfall i hela matchen. Målet kom genom Cole Palmer, som bara tre minuter tidigare bytts in, som snyggt sköt en bit utifrån mot Simóns högre stolprot. Det var ett så kallat kontringsmål då Spanien precis innan hade haft ett okej läge att utöka sin ledning.
Spanien tog sedermera över initiativet igen och öste på för att bräcka Southgates busskonstruktion. England var uppenbarligen nöjda med 1-1 men det var inte Spanien och Luis de la Fuente. Spanien visade karaktär som inte bröt ihop utan man fortsatte köra på. Yamal, Williams och Olmo var väldigt finurliga och hittade fram till ett par dussinlägen. Ett bättre läge fick man i den 86:e minuten då också avgörandet kom. Dani Olmo hittade fram till Mikel Oyarzabal, som byttes in i den 67:e minuten, centralt i banan. Oyarzabal tittade ut mot vänsterkanten och fann där hårfagre Marc Cucurella. Cucurella ville inte vara sämre utan drog snabbt in ett lågt och hårt inlägg på Oyarzabal i straffområdet där Sociedad-spelaren inte gjorde några misstag. En utrusande Pickford kunde inte stöta undan en Oyarzabal som helt enkelt blev matchvinnare. Det var nära offside men teknologin visade att så icke var fallet. England fick ett bra läge att kvittera ånyo med minuten kvar av matchen på en hörna. Declan Rice stod helt omarkerad men nickade rakt på Unai Simón. Returen nådde Guéhi som även han nickade rakt på en motståndare, denna gång på Dani Olmo på mållinjen.
KOMMENTAR:
Jag tror jag får skriva mer om detta framöver, kanske i en krönika eller liknande, men vilket fantastiskt mästerskap det här blev till slut. Spanien har utan tvekan varit turneringens bästa lag och förtjänade att krönas till europamästare för fjärde gången. Ett rekord! Även om jag har svårt att sympatisera med det engelska laget tackar jag för en underhållande match och det är förstås tungt att falla på mållinjen två mästerskap i rad. Hatten av! Det finns mycket att skriva om detta spanska landslag och det kommer jag och mina kollegor att göra. Nu firar vi guldet!
MATCHFAKTA
Mål
Spanien: Nico Williams (47’), Mikel Oyarzabal (86’)
England: Cole Palmer (73’)
Varningar
Spanien: Dani Olmo (31’)
England: Harry Kane (25’), John Stones (53’), Ollie Watkins (90+2’)
Arena: Olympiastadion (Berlin)
Publiksiffra: Fullsatt (cirka 75,000)
Domare: Francois Letexier (Frankrike)
Slutresultat: Spanien – England 2-1
