Lucka #19: Mittbacken som vann skytteligan
Spanienredaktionens anrika julkalender är äntligen tillbaka för år 2020. Vi tar er hela vägen fram till julafton med 24 berättelser, anekdoter, historier, krönikor och så mycket mer från den spanska fotbollen. Häng med när vi vandrar genom den goda fotbollen. Under lucka nummer 19 hittar vi en av historiens målfarligaste mittbackar.
Idag är han mest känd för att träna FC Barcelona, men för dryga 25 år sen var det annorlunda. Då var Ronald Koeman mittback och en stöttepelare i Johan Cruyffs ”Dream Team”. Totalt blev det 254 matcher under sju säsonger i Barcelona-tröjan och hela 10 titlar. Utöver det gjorde holländaren häpnadsväckande 83 mål och var aldrig under 10 någon säsong. Han hade friheten att kliva upp på ett sätt mittbackar sällan har idag men det var framförallt på fasta situationer han gjorde sina mål, både från straffpunkten och på frisparkar.
Säsongen 93/94 var en succé för både Barcelona som lag, då de vann ligan och gick till final i Champions League, och Ronald Koeman själv som gjorde sin målmässigt starkaste säsong någonsin för katalanerna. 11 mål i ligaspelet toppades med åtta i Champions League vilket ledde till en skytteligaseger, något ingen försvarare klarat av varken innan eller efter.
Att göra mål och vinna Europacuper var inget Koeman var ovan vid. Både med PSV och Barcelona hade han vid det här laget vunnit den största turneringen av dem alla och dessutom nätat i både finalerna. 1988 med PSV under straffläggning och 1992 genom en fenomenal frispark för Barça. Säsongen 93/94 gjorde han inga ikoniska mål av den digniteten men de var desto fler till antalet. Champions League på den här tiden hade ett annat upplägg än det vi vant oss vid de sista 15 åren, då handlade det nämligen om två utslagsrundor innan ett gruppspel med de åtta sista lagen tog vid. Så innan man nådde gruppspelet, som var sex matcher långt, skulle man vinna två dubbelmöten för att ta sig dit. Redan i första rundan fick Cruyffs mannar problem då Dynamo Kiev stod för motståndet och förlorade på bortaplan med 3-1, Barcelonas mål inprickat på straff av en viss Koeman. Returen gick desto bättre men det dröjde till den 67:e minuten och ett frisparksmål av Koeman för att saken skulle vara 100% klar. Andra rundan gick smidigt för Barcelona som enkelt städade av Austria Wien med 5-1 totalt där två av målen gjordes av den hårdskjutande Koeman.
Fyra mål på fyra matcher stod alltså den holländske mittbacken på inför gruppspelet med de åtta kvarvarande lagen. Monaco, Spartak Moskva och Galatasaray stod för motståndet. Barça började gruppspelet trögt och vann bara en av sina tre första matcher, Koeman själv gjorde inte heller ett enda mål. Men med kniven mot strupen hemma mot Spartak i omgång fyra släppte allt. 5-1 var av Koeman gjorde två, och gick där med upp på sex gjorda mål på åtta spelade matcher. Ett bra facit för vem som helst redan där, men så var det ju det där att han var mittback också…
Hur som helst, gruppspelet rullade vidare och Barcelona tog två avslutande segrar där Koeman passade på att trycka in ytterligare en boll. I semifinal, som endast spelades i enkelmöte, väntade FC Porto. Barça var favoriter och vann också enkelt, 3-0 med Koeman som en av målskyttarna. Barcelona hade alltså, precis som två säsonger tidigare, nått final i den största turneringen vilket befäste deras plats som ett av de absolut bästa lagen i världen vid denna tidpunkt. Dessutom vann de sin fjärde raka ligatitel denna säsong. Ett annat gäng var dock bäst, Fabio Capellos AC Milan. Finalen blev ensidig och italienarna vann med förkrossande 4-0 vilket också var början på slutet för Cruyffs ”dream team”.
En sur avslutning på en fantastisk säsong för Ronald Koeman där han till slut landade på 19 mål i alla tävlingar och åtta enbart i Champions League. Något han alltså vann skytteligan på, tillsammans med Werder Bremens Nya Zeeländare Wynton Rufer. Fyra av målen kom från frispark, tre från straffpunkten och ett från öppet spel.
Holländaren hade ett tillslag som fick alla att darra och denna säsong nådde den sitt klimax, och frågan är om vi någonsin kommer få se en mittback göra något liknande igen.
