Lucka #24: När ligan avgjordes på säsongens sista spark
Spanienredaktionens anrika julkalender är äntligen tillbaka för år 2020. Vi tar er hela vägen fram till julafton med 24 berättelser, anekdoter, historier, krönikor och så mycket mer från den spanska fotbollen. Häng med när vi vandrar genom den goda fotbollen. I årets sista lucka återupplever vi en av historiens mest dramatiska ligaupplösningar någonsin.
Att ligor avgörs i de sista skälvande minuterna är inte helt vanligt, ofta är till och med de sista en-två matcherna transportsträckor mot korandet av mästaren som varit ”klar” länge. Men visst finns det undantag. Patrik Andersson gjorde många Bayern-supportrar glada när hans mål på stopptid i sista matchen av Bundesliga säsongen 00/01 gav just Bayern München titeln istället för Schalke. Ett annat sista-minuten drama men i mer närtid är Sergio Agueros övertidsmål hemma mot QPR 2012, vilket gjorde att Premier League titeln bytte sida från den röda till ljusblåa delen av Manchester. Frågan är dock om inte det mest gastkramande avgörandet är det ingen tycks prata om längre, åtminstone inte i samma utsträckning. La Liga 93/94 avgjordes nämligen på säsongens absolut sista spark.
Inför säsongen var det som vanligt prat om landets två giganter, FC Barcelona och Real Madrid. Johan Cruyffs Barça dominerade på den här tiden och hade vunnit tre raka ligatitlar. Real Madrid hade dock inte varit långt efter under de två sista säsongerna så de alla flesta förväntade sig ett race mellan de två stora. Men det skulle ganska snabbt visa sig att ”Los Blancos” inte alls kom upp i nivå och säsongen blev en besvikelse, både Deportivo La Coruna och Real Zaragoza skulle komma före. För att trycka på hur illa det faktiskt var så förlorade de hela 12 matcher, endast två färre än Logroñes som kom på 17:e plats, och släppte in fler mål än nedflyttade Lleida. Det var med andra ord en säsong att glömma.
Deportivo La Coruña var på den här tiden en intressant uppstickare som bara tre säsonger tidigare spelat i andradivisionen men under fjolåret kommit på en imponerande tredjeplats i ligan. Att detta var början på en 10-12 år lång och framgångsrik dynasti för ”Super Depor” var det få som visste då men de var på uppgång och det var dem Barça skulle tävla med jämsides hela vägen in på mållinjen. De två lagen var dessutom varandras motpoler på planen där katalanerna var den stjärnfyllda offensiven som dunkade in 91 bollar men samtidigt släppte in över ett mål per match bakåt medan Deportivo La Coruña var ligans klart bästa defensiva lag med endast 18 insläppta på 38 matcher och hela 26 hållna nollor. Med brassarna Donato och Bebeto längst fram såg de också till att tillräckligt med mål gjordes samt uppehöll någon form av attraktionskraft. Ganska tidigt in på säsongen, när det var tydligt att Depor var att räkna med, började folk runt om Spanien hålla en tumme för laget från det nordvästra hörnet. Mycket på grund av spänningen kring att ligatiteln kanske äntligen, efter 10 år av dominans, skulle hamna någon annanstans än i Barcelona eller Madrid.
Inför omgång 26 hade Deportivo La Coruña ganska komfortabelt sprungit igenom säsongen och ledde ligan med sex poäng (detta var på tiden varje seger gav två poäng). Det var också då, med 10 omgångar kvar, som många menade att ligan kunde avgöras då Barcelona och Depor skulle möta varandra på Camp Nou. En seger för galicierna skulle ge dem ett åtta poäng stort försprång, något som kändes ointagligt. Men så blev det inte och Barça kunde genom en 2-0 seger minska gapet till endast fyra poäng och med det också fördelen att ha tagit fler poäng i inbördes möten lagen emellan vilket skulle ge dem titeln vid scenariot att de hamnade på samma poäng efter 38 omgångar. Depors och Barças trender gick efter denna match åt olika håll där de blåröd-randiga plockade vinst efter vinst med stor marginal medan de blåvita fick slita för poängen. Men som tur var för Deportivo La Coruñas hittade Bebeto formen och såg i stort sett på egen hand till att de fortfarande ledde serien med relativt trygga tre poäng inför de fyra avslutande omgångarna. Men efter ytterligare en mindre formdipp där de bland annat misslyckades med att vinna mot två sedermera nedflyttade klubbar, Lleida och Rayo Vallecano, minskade avståndet inför sista omgången till en poäng. Detta gav utgångsläget att Barça behövde förlita sig på att Deportivo La Coruña inte vann sin avslutande match och om de kryssade eller förlorade behövde de vara ett snäpp bättre själva. Ett läge galicierna, som kunnat säkra titeln tidigare men tappat fart fram mot slutet, inte var helt bekväma med. Under fem långa månader hade de legat etta men inför den rafflande sista omgången kunde allt vara förgäves.
Båda titelkandidaterna hade hemmamatcher inför fullsatta läktare där Valencia besökte A Coruña och Riazor medan Sevilla skulle gästa Barcelona. Halvvägs in i båda matcherna, som sparkat igång samtidigt, var det knappast någon som var förvånad över att målen kommit på Camp Nou medan Riazor alltjämt bjöd på en 0-0 tillställning. Problemet för Barcelonas del var dock att Sevilla var de som gjort flest mål och ledde med 2-1. Där och då var Depor mästare. Det tog dock bara fem minuter in på halvlek två för att Romario skulle ha kvitterat och tillfälligt skjutit titeln till Katalonien då det fortfarande stod 0-0 borta i Galicien. När Barcelona sen gjorde både 3-2 och 4-2 tågade de mot en säker seger vilket fick allas blickar att vända mot A Coruña. Nu behövde Depor vinna matchen.
Hemmalaget tryckte febrilt på men Valencia lyckades hela tiden stå pall. Vad som varit en makalös säsong för uppstickarna såg ut att sluta i moll. Men så i matchens sista minut kom livlinan. Deportivo La Coruñas vänsterback Nando stormade in med bollen i straffområdet och Valencias mittback José Pérez Serer kom helt fel i sitt brytningsförsök vilket resulterade i en klumpig kapning långt ifrån bollen och straff för hemmalaget. En 38 matcher lång säsong skulle avgöras på säsongens absolut sista spark. Miss och titeln hamnade i Barcelona, mål och Depor skulle ta sin första ligatitel någonsin.
Anfallstjärnan Bebeto var den Depor-spelare som slagit flest straffar under säsongen men efter några missar på slutet hade undvikit straffpunkten och Donato fått förtroendet av tränare Iglesias istället. Problemet var att han var utbytt så fram, för klubbens viktigaste spark någonsin, klev den 28-åriga backen Miroslav Dukic. Dukic tog ett djupt andetag, och stegade fram. Bollträffen med bredsidan blev sisådär men gick mot målvakten José Luis González Vázquez högra hörn. González chansade rätt och kunde relativt enkelt greppa bollen. Trots att Valencia inte hade något att spela för var González firande i paritet med det av firandet av en stor titel vilket upprör många Depor supportrar än idag. Det stora jublet kom dock på Camp nog där folk fullkomligt struntade i skeendena nere på gräset på Camp Nou utan istället trängdes kring radioapparaterna. När rapporterna om Dukics miss kom var det party. Barcelona hade vunnit sin fjärde raka ligatitel och La Ligas mest dramatiska avgörande genom tiderna var ett faktum.
